kikvedel

Kikvedel är funnen kvarstående och förvildad i ett lövbryn vid Karsefors kraftstation öster om Laholm. Den fleråriga arten är bofast i området och har sannolikt vuxit på platsen sedan början av 1930-talet, då kraftstationen byggdes.

I Sverige uppmärksammades kikvedel som trädgårdsflykting redan i mitten av 1800-talet. Den är inhemsk i stora delar av västra, mellersta och östra Europa.

Kikvedel hör hemma i södra och mellersta Europa och i Mindre Asien. I Sverige är den mycket sällsynt och inkommen eller införd i sen tid, men den har blivit bofast på flera platser. Arten har använts som foderväxt, och vissa av de svenska förekomsterna kan gå tillbaka på odling.

Kikvedel växer förvildad vid gårdar och åkerkanter. Den rekommenderades under 1800-talet som foderväxt och ansågs av Wahlberg (1835) som bättre än sötvedeln för detta ändamål. Arten är flerårig och långlivad, och förekomsterna som ligger omkring en mil från varandra är säkerligen rester av äldre försöksodling i trakten. På detta tyder även att rotkörveln, som har liknande historia, växer på båda lokalerna. Vid Bie och antagligen också vid Äs, har arten hållit sig kvar åtminstone sedan 1800-talets slut.

Europa. I Sverige odlad och förvildad.

Kikvedel har en central- och sydeuropeisk utbredning som sträcker sig österut till Mindre Asien och Kaukasus. Den har odlats som foderväxt och troligen förvildats som odlingsrest. Uppsala-förekomsterna är antagligen spridda från Botaniska trädgården. 5 kartblad, 5 kvadranter.