kärrsilja

Gammal bofast art.

Allmän

Kärrsilja är ursprunglig. Den växer främst i kärr, ofta gungflyartade, i kärr- och fuktängar samt på stränder vid sjöar och vattendrag. Mindre vanliga växtplatser är alkärr/alsumpskogar, igenvuxna torvgravar och diken.

1426 Peucedanum palustre (L.) Moench

This species occurs in Europe (except the S. and NW. parts) and W. Siberia. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 319.

Kärrsilja växer i fuktängar och vid sanka stränder och kärr, i bäckraviner och alkärr m.m. Den är allm. i hela området, utom i mossar och på hällmarker, ”dock ej på slätten i norr” i Hallsberg (Dalhielm 1985). Flertusenåriga lämningar av kärrsilja har setts i sjönötstorv vid Tärnsjömyren i Skagershult (Post 1909a).

Tämligen allmän på myrar och havsstrandlokaler i kustsocknarna men av topografiska skäl sparsammare vid de brantaste delarna av kusten. I inlandet mer spridd och glest förekommande särskilt i de näringsfattiga nordöstra inlandssocknarna, ej rapporterad från Tåsjö. Säkert åtskilligt förbisedd särskilt i de nedre ådalssocknarna och Stigsjö-Viksjö.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som "Selinum palustre: vid Gliseberg".

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Kärrsilja växer på fuktiga–blöta lokaler och är tolerant vad gäller markens innehåll av kalk och näringsämnen. Vanliga växtmiljöer är skogskärr, alvarsjöar och sumpskogar. Den är även funnen i frisk- och fuktängar som är måttligt betade eller ohävdade samt vid diken och dammar. Kärrsilja växer längs stränderna av Ölands största sjö, Hornsjön i Högby sn.

Kärrsilja är som tidigare ovanlig på sydöstra Öland. På Stora Alvaret är det sparsamt med fynden; några observationer finns från tokfuktängar och kanten av alvarträsk. I Sterner (1938) anges att växten då helt saknades vid alvarets träsk och vätar. Kanske var betestrycket i början av 1900-talet så hårt att den missgynnades? För övrigt är den ganska glest spridd över ön. Längs sydvästra Ölands kust växer kärrsilja i sumpskogar och strandnära kärr. I Mittlandet finns fynd från större agkärr och ohävdade kärrängar. Sammantaget ganska oförändrad status trots att utdikningar och dräneringen av landskapet borde missgynnat växten. Men jämfört med Sterner (1938) pekar statistiska analyser på en viss minskning (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kärrängar och myrkanter, torvholmar och gungflyn; även dikade myrar, torvgravar, diken och kanaler. Arten förekommer också på betad mark. Johansson bedömde kärrsilja som ”Täml. allm. i myrarna”. Det omdömet håller även i dag, men kärrsilja saknas i de mest uppodlade områdena liksom i hällmarksområdena; en helhetsbedömning blir att arten är mindre allmän på Gotland.

Kärrsilja växer exponerat eller i halvskugga på fuktig eller blöt, både näringsrik och mager mark. Den förekommer i kärr, intill skogstjärnar, i mosselaggar och på gungflyn vid myrgölar, i fuktig gräsmark, i öarnas större hällkar och myrfragment samt på stränder och strandängar vid sjöar och vattendrag.

Kärrsiljans frön flyter i månader (Romell 1938a). Inget grönt övervintrar. Kärrsilja blommar från mjölkens till ljungens tid. Den börjar blomma före strätta och fortsätter efter denna art. Småflockarnas kantblommor slår ut långt före mittblommorna. Nya flockar slår ut när de första har blommat över. I den enskilda blomman utvecklas först ståndare, senare märken. Ståndarknapparna är gröna, ibland med små rödbruna stråk, och har vitgult pollen som äts av flugor. 

 Bild i Natur och vegetation, sid. 380.