kärrgröe

Gammal bofast art.

Tämligen allmän.

Trivialart

Kärrgröe är ett ursprungligt men mycket kulturgynnat gräs. Det är kvävegynnat och växer främst på fuktig och oftast kulturpåverkad mark - i och vid källflöden, i alkärr och lövskogar på ganska näringsrik mark, på mineraljordsstränder, i betesmarker, åker- och lövskogsdiken samt vid bondgårdar.

Allm. i hela området i våt–fuktig, kulturpåverkad mark, meddelad från bl.a. källomgivning, dikesren, fuktäng, trädgård och på banvall. Arten fanns ”ej obetydligt” på åkrarna vid den sänkta Mosjön 1900 (Tolf 1901).

212 Poa trivialis L.

This rather variable species originates most likely from Europe, N. Africa and W. and C. Asia, from where it has spread to many parts of the world, for instance to S. Africa, E. Asia, N. and S. America, Australia and New Zealand. S of the line through S. Europe subsp. silvicola (Guss.) H. Lindb. also occurs. The present distribution is circumpolar (Hultén, Circumpol. I, p. 204 and map 193).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanligt kärrgröe P. t. subsp. trivialis i landskapet.

Kärrgröe växer på våt till måttligt fuktig, ofta kväverik jord. Gräset är konkurrenssvagt och gynnas av markblottor och störning. Det är allra vanligast i odlingslandskapet, där det påträffas vid gårdar, kring vattningsställen, i otillräckligt dränerade åkrar, i rabatter på ej alltför torr jord och på skräpmark. I mera naturlig omgivning växer det vid stränder samt i översilade fuktängar och lövkärr, där det särskilt återfinns i kanterna eller på gyttjetäckta bottnar. Arten har varit ett viktigt vallgräs, speciellt använt på mossjordar och sanka, tidvis översvämmade marker (Lyhagen 1991). En del av dagens förekomster har säkerligen sitt ursprung i denna odling.

Kärrgröe är allmän i all slags fuktig, kulturpåverkad och något näringsrik mark. Vanliga växtmiljöer är diken och traktorvägar, vattenhål, jordtippar, åkerkanter och gårdsmiljöer. Gräset är något konkurrenssvagt och gynnas av störningar som kreaturstramp och grävarbeten. Kärrgröe växer även i betade fuktängar, fuktiga skogar, skogskärr, längs bäckar men även på våta strandängar. I Sterner (1938) anges den som ursprunglig på havssträndernas tångvallar, en miljö där kärrgröe knappast alls återfinns idag. Gräset har odlats i fuktiga vallar och salufördes i Sverige mellan 1892 och 1964 som utsäde, främst med frön från Danmark (Lyhagen 1991). En stor del av dagens förekomster kan ha sitt ursprung från denna odling.

Kärrgröe är allmänt och spritt över hela ön. Endast inom delar av Stora Alvaret, där det ofta saknas lämpliga miljöer, är det glest med fynden. Utbredning bedöms oförändrad.

Såvitt känt finns endast vanligt kärrgröe subsp. trivialis på Öland.

Gammal och inkommen, bofast.

Ursprunglig.
Kärrgröe växer ofta på störd, fuktig jord: våtmarker, källmyrar, källor, beten, diken, jord-, gödsel- och skräphögar, gårdar. Kärrgröe bildar mindre, spridda bestånd på något kulturpåverkad mark. På en del lokaler ger kärrgröe intryck av att vara in­sådd, exem­pelvis där den växer i gräs­mattor i äldre trädgårdar. Endast vanligt kärrgröe ssp. trivialis är känt från Gotland.

Johanssons (1897) ”Allm.” stämmer än i dag.

Kärrgröe växer på fuktig, näringsrik mark vid bäckar, dammar, alkärr och i andra fuktiga lövskogar, liksom i och vid diken både i betesmark och utefter vägar. Gräset förekommer också i åkerkanter, på ladugårdsplaner och i skräpmark.

Kärrgröen är flerårig men vanligen kortlivad. Den växer i fuktig, gärna skuggig gräsmark i strandskog vid sjöar, på fuktiga betesmarker, längs stigar och i diken. Kärrgröen är konkurrenssvag och växer gärna på bar jord. Den förekommer också på gödslad mark vid ladugårdar samt på grusgropsbottnar. Från 1800-talets slut och långt in på 1900-talet har den såtts in i fuktiga vallar (Lyhagen 1991), och en stor del av den nutida utbredningen har troligen sådant ursprung.

Kärrgröe kan spridas långväga av pälsbärande djur (Graae 2002). Arten kommer upp i körspår i våt skogsmark. Den blommar i linneans eller mjölkens tid. Skott som ska blomma nästa år övervintrar gröna.