kamomillkulla

A. cotula hos Samzelius (1760, 1764, ms 1758) m.fl. avser baldersbrå. Kamomillkulla har aldrig belagts från Närke.

Kamomillkulla är en kulturberoende, ettårig växt som inte är sedd i landskapet sedan 1954. Även i andra landskap har den minskat eller försvunnit under senare delen av 1900-talet. Den fanns i Halland redan på 1500-talet, men av senare ståndortsuppgifter att döma tycks den framför allt ha kommit in med spannmål och frövaror till hamnar, kvarnar och stationsområden under första hälften av 1900-talet.

Tillfällig, sannolikt på barlast. - 1 (1).

Av Hultén (1950) markerad med en prick i N Dalsland. Jag har ej lyckats spåra ursprunget till uppgiften.

1803 Anthemis cotula L.

This species has probably a southern origin in Europe. It has spread widely as a weed northwards in Europe and to C. and S. Africa, N. and S. America, S. Australia and New Zealand.

Gammal bofast art, nu utgången.

Ett 10-tal namngivna lokaler från 1840-talet t.o.m. 1910-talet, sedan osedd. Några beläggexemplar funna och kontrollerade av mig.

Enligt WALL (1852) allmän i Mälartrakten, förmodligen i god tro avskrivet efter POST (1844) (Köpingstrakten: allmän). Det finns anledning misstänka, att Post delvis förväxlat arten med A. arvensis; eller också, att han överskattade frekvensen.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: förefaller ha varit på tillbakagång sedan mycket länge; sannolikt främst som en följd av ökande krav på renlighet och hygien. Av Lilja (1838) ansedd som allmän i hela landskapet men redan 1870 modifierade han detta påstående till ”tämligen allmän” (Lilja 1870). Under 1900-talet endast uppgiven från ca 25 lokaler och de senaste årtiondena har kamomillkulla endast varit årsviss i S:t Ibb (se vidare KAO & TTy 2001b). Nationellt rödlistad (CR) och fridlyst.
Kommentar: B, granskare KAO.

I Sverige förekommer kamomillkulla idag mycket sällsynt i Skåne (ön Ven) och södra Bohuslän, i båda landskapen främst i betade hästhagar; från övriga landet finns tillfälliga fynd i ruderatmiljöer. Kamomillkulla växer på frisk, näringsrik mark som hålls öppen genom regelbunden störning.

Kamomillkulla förekom förr på gårdsplaner, vid bygator, som åkerogräs och angavs av Sjöstrand (1863) som flerstädes ymnigt medan Rikard Sterner själv endast såg den på sex lokaler. Efter 2:a världskriget var kamomillkulla i stort sett försvunnen från Öland. I Småland har arten fått påspädning under 1900-talet då den inkom med barlast och som fröförorening (Edqvist & Karlsson 2007) men detta verkar inte ha varit fallet på Öland. När ladugårdsplaner och bygator blev mer välskötta fanns inte livsrum för växten. Möjligen kan också de kalla krigsvintrarna under 1940-talet varit spiken i kistan för växten som i Europa har en sydlig utbredning.

Gammal kulturföljeslagare, förr bofast, numera utgången.

Gammal kulturföljeslagare. Utgången.
Funnen i bl.a. vägkantsdike och hamnar på omkring nio äldre växtplatser.
Kamomillkulla är fridlyst.

Kamomillkulla växer exponerat på kväverik, blottad eller störd, frisk mark. Förr förekom den spridd i södra Sverige, men i dag är den endast känd som bofast från Ven i Skåne och ett litet område i Kungälvs kommun. Även i Bohuslän hade arten en större utbredning förr. Nu växer den framför allt i hästhagar, intill ladugårdar, på vägkanter och jordhögar i anslutning till några större gårdar. Antalet varierar kraftigt mellan åren, framför allt beroende på graden av störning. På en lokal kan den saknas ett år för att blomma upp med många tusen plantor nästa år. I den trakt där arten förekommer dyker den också upp mer eller mindre tillfälligt, då jorden rörs om vid grävnings- och schaktarbeten.

Gammal kulturföljeslagare, växte på kväverik kulturmark kring gårdar och industrier, på tippar och upplag, samt även på åkrar. Minskande i hela landet. Funnen på en lokal.

Arten växte tidigare, förmodligen sedan gammalt, på gator i städer, spridd med importerat spannmål. Någon gång även funnen på landsbygden. Arten försvann under 1800-talets senare del och sågs på sina gamla lokaler senast kring sekelskiftet 1900. Endast på kvarnavskrädet i Nacka fanns den därefter kvar ännu några årtionden.

Förmodligen från Medelhavsområdet. I Sverige sällsynt och tillfällig, starkt minskande. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Fynden av bland annat A. cotula och A. pseudocotula har beskrivits i Gustafsson (2009c).