kambräken

73 Blechnum spicant (L.) Roth

This species has a disjunct distribution (Europe, E. Asia and western N. America). A few varieties are distinguished, e. g. var. niponicum (Kuntze) Miyabe & Kudo forming the Japanese population. The species is classified among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 152 and map 143). It is, however, lacking in most of E. Europe, Asia and N. America. It is probably extinct on the island of Åland (Finland). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 12.

Kambräken är en ursprunglig ormbunke som gynnas av rörligt markvatten och hög luftfuktighet. De flesta växtplatserna finns i fuktig skogsterräng, främst i skuggiga sluttningar mot bäckar eller kärr/sumpskogar och nästan alltid i de nedre partierna där markvattnet tränger fram och fastmarken går över i våtmark. Arten är kulturgynnad såtillvida att den lätt etablerar sig i fuktiga körspår och på dikeskanter i skogsmark. Skogsdikning kan emellertid också missgynna den genom att torka ut marken. Även kalavverkning kan vara till nackdel genom att minska luftfuktigheten.

Sannolikt har artens utbredning och frekvens inte ändrats under 1900-talet.

Gammal bofast art. 

Arten är fridlyst i Blekinge.

Växt med i Norden starkt västlig utbredning som kräver hög luftfuktighet och nederbörd på näringsfattig, skuggig skogsmark. I Närke finns den på kalkrik mark (Tysslinge) och nästan exponerad i gles barrskog, alltid fåtalig, på sikt möjligen obeständig p.g.a. igenväxning.

Myrin 1832

Västlig art men i Ångermanland är utbredningen starkt koncentrerad till Skuleskogen i provinsens östra del där höjdläget och det lokalmaritima klimatet kan vara gynnsamt för arten. I Skuleskogen och i Nätra fjällskog finns rikliga eller tämligen rikliga bestånd, övriga fynd gäller mest enstaka exemplar. Starkt känslig för kalhuggning.

5; mycket sällsynt, för nuvarande ett par nutida förekomster i Västra Bergslagen. Dessa (åtminstone från början) i potentiellt naturlig vegetation Övriga (också funna i Bergslagen) apofytiska och, som det tycks, mer eller mindre ovaraktiga. Utbredning ansluter alltså väl till växtens i Skandinavien västligt suboceaniska utbredning. Utbredningsbestämmande faktorer kan antas vara bl.a. tämligen stora krav på hög luftfuktighet och nederbörd. Huruvida spridning i Västmanland bör betraktas som ofullbordad eller ej är svårt att bedöma. Utbredningstyp: N6.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Grönfjellet".

Kambräken är västlig i Skandinavien. Arten är gynnad av rörligt markvatten; den kräver hög luftfuktighet och uthärdar inte sträng kyla utan snöskydd. I Småland växer den oftast i granskog på fuktig humus eller torv, ofta i sluttningar, vid foten av grusåsar eller i övergången mellan skog och kärr. Påfallande ofta finner man växten vid block och stenar eller där markytan är blottad, exempelvis i dikeskanter, vid gamla skogsvägar och i traktorspår. Den ses mycket sällan i öppen terräng, t.ex. på stenig betesmark. Arten uppträder vanligen enstaka eller i små bestånd.

Kambräken har en disjunkt utbredning som omfattar stora delar av Europa med tyngdpunkt i väster, samt östra Asien och västra Nordamerika (Hultén & Fries 1986).

De sterila bladen är vintergröna och ligger utmed marken medan de fertila, bruna bladen står rätt upp i mitten av tuvan. I Sverige är bara vanlig kambräken var. spicant känd.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Frisk till fuktig barrskog, ofta i fuktsvackor, vid diken eller intill skogskärr, alltid på sand.
Spridd i Gotlands sandområden, från Grötlingbo till Avanäset på Fårö. Ett par av 1800-talets lokaler (Johansson 1897) finns kvar än i dag (Sproge och Hellvi), men i andra områden är den utgången: på lokalerna i Visbys närhet (från Skrubbs vid Follingboväg till Terra Nova och Hunnelund) har den inte observerats sedan 1910-talet; av de kända fyra lokalerna i Västerhejde är bara en kvar; i Klinte, Hejde och Sanda är den inte sedd i vår tid. Nya förekomster har däremot blivit kända i Grötlingbo, Stånga, Lau, Eksta, Fröjel, Tofta, Gammelgarn, Anga, Viklau, Follingbo, Norrlanda, Martebo och Fårö. I dessa fall handlar det nog inte om nyskapade lämpliga biotoper, utan troligen är det gamla förekomster som upptäckts genom mer noggrann inventering. I dag är ca 25 lokaler kända, merparten kustnära.

Kambräken växer på frisk till fuktig, ibland blöt, näringsfattig mark i skugga eller halvskugga i gran-, barr- eller blandskog vid bergrötter, i raviner och utefter bäckar. Den etablerar sig ofta på skogsdikeskanter och i körspår i skogen, där marken blottats. Arten gynnas av hög luftfuktighet och av att marken störts. Den tycks ha minskat något under 1900-talets senare hälft i de södra delarna av landskapet. Samtidigt är den funnen längre norrut än förut. Under inventeringens senare del har många av artens lokaler besökts i samband med eftersök av bergbräken. De båda arterna har liknande miljökrav.

I Sörmland har kambräken hittats i fuktig granskog, delvis på störd mark. Förmodligen har plantorna grott efter långspridning av sporer från väster. Kanske är det sörmländska klimatet för torrt för att arten skall få långvarigt fotfäste. Fynden på Södertörn tyder ändå på att arten har en bofast population där.

Regionalt rödlistad – hotklass R (regionalt hotade).

Förekommer i västra delarna av Götaland och Svealand samt i mellersta Norrland.

Kambräken har hittats fyra gånger i landskapet. I samtliga fall har förekomsterna bestått av enstaka plantor. Ett liknande uppträdande har noterats i andra landskap, bland annat i Hälsingland. Plantorna är med största sannolikhet etablerade från inblåsta sporer. De kan t.ex. komma från Skandinaviens västkust där arten är vanlig. Etableringen har troligen skett i ytor med blottad mineraljord. Trots att växten inte verkar kunna sprida sig vidare kan den bli långlivad. På en lokal i Hälsingland finns den fortfarande kvar 36 år efter upptäckten (Delin 2007).

Kambräken växer normalt på mager, något fuktig skogs- eller hedmark i områden med fuktigt, milt klimat. Den har övervintrande blad.

Kambräken etableras på störd mark, och lever kvar när vegetationen sluter sig, med vanliga kärlväxter och mossor. Groningsplatsen kan vara en vägslänt vid en skogsbilväg, ett traktorspår eller rotvältegrop (Delin 2007d). Varje funnen planta är mycket långt från andra plantor av samma art, och fynden måste ha sitt ursprung i långspridda sporer, från områden där kambräken är vanligare än i Hälsingland. Till samma slutsats kom Weimarck (1942) beträffande kambräken i Skåne. I närheten av fertila kambräkenplantor har vi aldrig sett några nya plantor, uppkomna ur sporer. Några kambräkenplantor växer där det inte finns några spår efter störning, men de är då förgrenade och stora och får antas vara gamla, så att spåren efter störning har hunnit utraderas. En planta kan också dela sig när den blir äldre. Vid Lötbodarna i Hanebo hittades arten på 1930-talet och växte på 2000-talet inom 2 m² med cirka 50 delplantor. SV om Grönlokmyran i Los växer den i 90-årig gran–tallskog på frisk mark utan spår av markpåverkan och bestod 1990 av cirka 7 delplantor. Vid en planta växer rikligt med kammossa, en art som kommer sent in bland övriga skogsmossor. Stora och gamla plantor brukar bilda rikligt med sporblad, men när sporspridning sker har vi inte observerat. De sterila bladen övervintrar helt gröna.