kålmolke

Gammal bofast art.

Sjöstrand (1833) uppger att arten skulle förekomma här och där. Den är dock inte nämnd av Birger (1908a). I brev till Birger meddelar dock Behm 1909 att arten växte vid Sandviken i Vemdalen år 1900.

Kålmolke är en gammal, kulturberoende art. Den är ettårig och kvävegynnad men till skillnad från svinmolke S. asper förekommer den inte så ofta i åkerkanter utan är vanligast i trädgårdsland, rabatter och tomtgränser, vid gödselstäder, längs trottoarkanter samt på utkast- och avfallsplatser. Ibland växer den också på steniga/ klippiga havsstränder, gärna på klipphyllor och i skrevor.

Ogräs i trädgårdsjord, gödselstäder, åkrar, tippar m.m. och i banvallar, kalkbrott, stränder, grustag etc. Den är sällan meddelad men troligen spridd–täml. allm. men saknas i Skogsbygdens näringsfattiga skogar och myrar.

Enl. en enkät i Mellansverige ansågs kålmolke vara det 8:e värsta åkerogräset (Bolin 1922). Det blev i stort sett opåverkat av ogräsbesprutningen i länet 1923 (ÖLHÅ 1924).

Mestadels allmän-tämligen allmän på Mälarslätten och i nedre Skogslåglandets kulturområden. Högre upp spridd i kulturbygder till V. och Övre Bergslagen, där den är mer eller mindre sällsynt (men säkert också något förbisedd); frånsett i Viker: allmän enligt I. Andersson (1955). Torde vara fullt härdig t.o.m. Nedre Bergslagen. Samma skäl till den avtagande frekvensen i de högre trakterna som angetts beträffande S. asper. Utbredningstyp: S2.

1889 Sonchus oleraceus L.

This variable species is considered to originate from areas of open ground in C. Europe and the Mediterranean region. It has spread intensely with farming and horticulture nearly all over the world (except arctic-subarctic areas). Today the species has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 244 and map 235).

Spridd (särskilt i O).

Ej konsekvent lokalnoterad.

Tillfälligt införd med barlast, även som åker- och trädgårdsogräs troligen blott tillfällig. - 18 (14).

Kålmolke växer på öppen, frisk och näringsrik mark. Den förekommer som ogräs i trädgårdstäppor, gräsmattor, gårdsmiljöer, på gödselhögar och komposter. Än mer frekvent är den i ruderatmiljöer som tippade sten- och jordhögar, gamla stenbrott och nygrävda bevattningsdammar. Kålmolke växer på steniga eller sandiga stränder, tångvallar och i hamnar. Den är också vanlig i vägrenar och åkerkanter. I betesmarker dyker den upp när röjningar skett, speciellt på brännplatser för ris och buskar. Vid en handfull tillfällen är den funnen i grusalvar.

Kålmolke är relativt jämnt spridd över hela Öland, speciellt frekvent i de jordbruksintensiva områdena. I Bödas barrskogar längst upp i norr samt på Stora Alvaret ligger fynden glesare.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Kulturmark: gårdar, trädgårdsland, rabatter, åkrar, skräp- och soptippar, jordhögar och annan ruderatmark; även grus- och sandstränder. Utbredningen har viss koncentration till öns tätorter. Johansson (1897) angav ”T.[ämligen] allm.”. I dag är kålmolke mindre allmän, så arten minskade något under 1900-talet.

Kålmolke växer i ungefär samma miljöer som svinmolke men mindre ofta i åkrar och i högre grad på skräpmarker av olika slag, framför allt på utfyllnader och schaktmassor vid anläggningsarbeten. Den förekommer också på havsstränder även långt ute i skärgården.

Kålmolke är en kulturmarksart som kommit in med människan. Den angavs som allmän i Gävletrakten 1863 men från övriga delar av landskapet finns rätt få äldre fynd.

Vanliga följeväxter är baldersbrå, våtarv, korsört, gråbo, åkertistel, svinmålla och gatkamomill.

Kålmolke är liksom svinmolken ettårig. Den liknar svinmolke även på så sätt att dess blomkorgar stänger sig redan före middagstid. Kålmolke uppträder i liknande miljöer som svinmolke, mer i trädgård än på åker. Inga fynd är gjorda på strand eller annan mer vild miljö. Även utbredningen i landskapet liknar svinmolkens, med en starkt sydostlig tyngdpunkt. Möjligen är kålmolken mer än svinmolken knuten till tätorterna.