
källört
Montia fontana
källört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

källört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- källört









Inga nycklar finns för detta taxon.
Hallands Flora
Källört är ursprunglig men kulturgynnad. Den bildar täta, mattliknande bestånd i källflöden, småbäckar och diken med utflöde av grundvatten. Mindre ymnigt förekommer den i rikare kärr, fuktängar och på havsstrandängar med sötvattenspåverkan, främst på mineraljord som blottats genom kreaturstramp eller annan störning.
Publicerad som Montia fontana ssp. fontana - källört
Närkes flora
Käll- eller drågkrävande oansenlig och kanske förbisedd ört. Källörten betraktades som täml. allm. i alla delar av Närke (Hartman 1866) men är numera mkt sälls. p.g.a. brist på lämpliga växtplatser.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Västmanlands Flora
Nu uppenbart sällsynt, blott sju fynd efter 1920-talet Före 1900-talet troligen spridd. Syns ha förekommit tämligen likformigt över hela området, av topografiska skäl möjligen något mer i Bergslagen. Utbredningstyp: U.
[En felaktig frekvenssiffra har uppgivits för Hallstahammar hos MALMG. (1970). Den byggde på lokaler, antecknade på en registreringsblankett för "Montia verna" i Ham manuskript. Det har visat sig, att dessa lokaler ej gäller viss växt utan endast utgör en viss botanists exkursionsmål en viss sommar.]
[Montia fontana subsp. chondrosperma (Fenzl) Walters (M. minor, M. verna): Felaktigt anförd som västmanländsk ("flerstädes") av Iverus (1877).)
Ångermanlands flora
Vid källor, källbäckar och sipperstråk, i källkärr. Ofta vid källutflöden på havsstränder bl a i strandängar och strandängsfragment. Växer ofta i mossa, exempelvis sedd som ensam kärlväxt i mosstäcke på översilade hällar vid älvstrand. Ej sällan i kulturbetingad miljö såsom sipperpåverkade diken, även hygge. - 109 (32).
Härjedalens kärlväxtflora
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Flora över Dal
1970-talet: 1 lokal. Sannolikt mycket förbisedd under 1970-talet.
Atlas of North European vascular plants
707 Montia fontana L.
According to Walters (Watsonia 3/1953, p. 1 ff.) four taxa can be distinguished in Europe within this polymorphic species, viz. subsp. fontana (syn.: M. lamprosperma Cham.), subsp. variabilis Walt. (syn.: M. rivularis auct.), subsp. intermedia (Beeby) Walt. (syn.: subsp. amporitana Sennen and M. lusitanica Samp.) and subsp. chondrosperma (Fenzl) Walt. (syn.: M. verna auct. and M. minor auct.), of which the latter is presented on map no. 708. In N. America subsp. variabilis occurs in the east, subsp. fontana in the rest of the mapped area. In pacific America same very closely, related species are distinguished. The species s. lat. shows a discontinuous circumpolar pattern. It is, however, recorded among the amphiatlantic plants by Hultén, Amphi-atl., p. 258 and map 239. The species (probably subsp. fontana) also occurs in several places outside the map area. For more details concerning the European distribution, see Atlas Fl. Eur. 5/1980, map 662ff. The present map should probably be corrected in accordance to theses maps. Cf. also Meusel et al. 1965, world map p. 136.
Floran i Skåne.
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer är 75 %.
Kommentar: uppdelas ibland i underarter baserade på frömorfologi och för ungefär hälften av de aktuella fynden finns belägg som bestämts till vanlig källört M. f. ssp. fontana (det. KAO eller PLa). M. f. ssp. amporitana har däremot endast samlats på en lokal: V. Torup, i dike 250 m SV Vilhelmstorp (3D5b3619, CAA det. PLa).
Smålands flora
Tidigare författare försökte urskilja olika raser efter växtsättet. Exempelvis delade Scheutz (1863) in källört i var. minor (med styv stjälk och enblommiga blomskaft) och var. rivularis (med slak stjälk och flerblommiga blomskaft). Dessa båda namn är tekniskt sett synonymer till vårkällört M. minor respektive vårtkällört M. fontana ssp. variabilis, men Scheutz’ beskrivningar visar att det handlar om variation inom vanlig källört orsakad av tillfälliga olikheter i miljön (t.ex. vattendjup).
Funnen i 304 rutor, tidigare uppgifter från 169 rutor. Ganska vanlig på höglandet och i den norra skärgården, ganska sällsynt i östra Kronobergs län, sällsynt i övrigt. – Ursprunglig.
Ölands flora
Källört växer på fuktig, näringsrik och blottad mark som gärna kan vara påverkad av källflöden. Gyttjiga och betade havsstränder med sötvattenutflöden är favoritlokaler. Vid ett tillfälle är den funnen på en fuktig skogsväg.
Källört har alltid varit mycket ovanlig på Öland. I Sterner (1938) finns tre lokaler och i Sterner (1986) fem lokaler förtecknade. Arten är eftersökt på sina äldre lokaler utan återfynd. Mellan Stora Rör och Rälla där arten setts är delar av stranden numera bebyggd. Utdikningar med torrläggning av landskapet, igenväxning och exploatering har varit ogynnsamt för källört.
Källört kan delas in underarter beroende på fröstrukturen. Vanlig källört subsp. fontana har släta, tunnskaliga och blanka frön och är den underart som är funnen i Sverige och på Öland. Söderut i Europa finns taggkällört subsp. amporitana vars frön är mer tjockväggiga och har taggiga knölar, speciellt mot kanten av fröet. Mellanformer vårtkällört subsp. variabilis kan förekomma i södra Sverige, fynd under 2000-talet finns från Skåne och Uppland.
Gammal, förr bofast, numera utgången?
Gotlands flora
Inkommen, tillfällig. Utgången.
Förmodligen inkommen till området nära hamnen i Västergarn, där utloppet från Paån och Paviken mynnar. Möjligen spridd med fåglar (änder, vadare), som det är rikligt av i området.
Endast vanlig källört ssp. fontana är känd från Gotland.
Bohusläns Flora
Källört växer på ganska näringsrik, fuktig till blöt, gärna källpåverkad mark, som fuktdråg, diken, i och intill små bäckar och dammar, också i betesmarker. Allra oftast ser man den på skärgårdens holmar, där den kan bilda mattor i små rännilar mellan fuktiga sänkor och i kanten av hällkar, där det är fågelgödslat. Arten har gått tillbaka kraftigt sedan förra inventeringen, mest i inlandet men även i någon mån på öarna. I inlandet beror minskningen sannolikt på igenväxning och utdikning, men vad som orsakat tillbakagången i skärgården är svårt att förstå. Eventuellt kan den vara förbisedd eftersom den är lättast att upptäcka tidigt på våren.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Växtplatserna för källört är fuktiga miljöer där den inte konkurreras ut av annan vegetation. Den växer mest på havsstränder: på strandängar där vegetationen är gles, bland vass och i strandsnår, helst i kanten av källdrag. På havsstränder växer den ofta i en bård alldeles innanför bladvassen. Växten är oansenlig och vissnar bort tidigt om det blir för torrt, varför den i viss utsträckning kan vara förbisedd.
Förändring - 40 %. – Minskningen har framför allt drabbat förekomster i inlandet, där fuktiga, glest bevuxna naturmiljöer blivit sällsynta.
Gästriklands flora
Hälsinglands flora
Källört är vanlig på nedre delen av landstranden vid havet, speciellt där det finns sötvattenutflöde, och kan där vara marktäckande. Efter långvarigt extremt lågt vatten i havet fanns i juni 2008 massor av småplantor av källört tillsammans med vägtåg, krypnarv och våtarv på blottlagd botten i Vattingshamnen i Gnarp. Vid havet förefaller arten alltså vara rörlig och växa på för tillfället lämpliga ställen. Som kontrast till detta är arten mycket konstant i källor i inlandet. I källor är den helt eller åtminstone i skottspetsen grön även på vintern (Bild från mars månad i Natur och vegetation sid. 115). Källört blommar från skogsstjärnans till mjölkens tid. Plantor hemtagna från den mycket stora källan där åsen möter Storsjön i Södra Sandvik i Ljusdal utvecklade blommor med mestadels fem olikstora kronblad (bild ovan)
Samtliga 25 till underart bestämbara belägg av källört på Riksmuseet är typisk vanlig källört Montia fontana subsp. fontana.
Medelpads flora
I inlandet är källörten spridd och kan, lite oväntat, dyka upp på isolerade lokaler i avlägsna skogsbygder. Den växer då vid källor och källutflöden, vanligen i anslutning till kulturmark. Arten gror i mineraljord på småblottor, gärna också på spångvirke, små broar o.dyl. i ljusa lägen; den gynnades sannolikt av trampet av skogsbetande kreatur och mänsklig verksamhet kring vattentäkter och drickställen. Den kan dock någon gång ses vid opåverkade skogskällor. Tidigare var arten också gynnad av slåtter i källdiken och på översilad ängsmark. – Förekomsterna uppvisar en lok aritim tendens och arten tycks närmast saknas i de inre dalgångarna.