kal nyponros

Växten förekommer ungefär som hårig nyponros men är vanligare i Skogsbygdens lägre delar, exempelvis sedd på 12 lokaler i Garphyttan–Ånnabodatrakten inom 6 km² 1994. Den är möjligen förr odlad, bl.a. sedd på en år 1900 övergiven tomt vid skjutbanan i Garphyttan i Tysslinge 1994 (Sundkvist).

En mängd småarter m.m. av kal nyponros har förr urskiljts genom omfattande undersökningar i Örebrotrakten, där praktiskt taget varje buske i den närmaste omgivningen uppletades av traktens botanister. Några uppgifter har ett kuriöst lokalt intresse:

*elata var. nericiensis At/var. turbatrix Mts
Örebro J. G. Gunnarsson (Almquist 1912).

*acmenophylla f. valöensis Mts
Götlunda Valens Ö-del S om västra båthamnen, gammal mark 1933 R. Johansson/Morander (S [tomt typusex.-omslag med texten ”Behålles för min samling” i Matssons Rosa-donation 1934]).

Följande nya småarter beskrevs för första gången av Matsson (Matsson & Lundelius 1912):

*argutula
Ånsta vid vägen mellan Örebro och nordvästra Reträtten.

*consternata
Axberg Dylta.

*decurtata var. Ervallensis
Axberg nära Ervalla station.

*Dyringii
Ånsta vid vägen mellan Örebro och Västra Reträtten.

*farinulosa
Ånsta vid vägen mellan Örebro och Västra Reträtten.

*inserta var. amplificata
Almby vid vägen mellan kyrkan och Ormesta.

* prolatula
Ånsta vid vägen mellan Örebro och östra Reträtten, två lokaler, samt Längbro Karlslund.

*vicinalis var. discrescens
Ånsta vid vägen mellan Örebro och Västra Reträtten och vid vägen mellan Örebro och östra Reträtten samt Tysslinge Latorp.

Se nyponros (aggregat) Rosa vosagiaca agg.

Se under nyponros (aggregat) Rosa vosagiaca agg.

Allmän på Mälarslätten och i Östra Skogslåglandet; högre upp spridd-sällsynt, mest i större kulturområden. Vissa luckor inom sådana (t.ex. i Skinnskatteberg) torde till största delen bero på ofullbordad spridning. Dock i Sverige sydlig och i landskapets Norra delar troligen klimatmissgynnad. Utbredningstyp: S2 (pS1?).

1077 Rosa afzeliana Fr.

Syn.: R. dumalis Bechst.

This polymorphic, European species includes here R. caesia Sm. and R. vosagiaca Desportes. The treatment of the taxonomy and nomenclature differs somewhat from Fl. Eur. 2/1968, p. 29f. The limit of its fairly common occurrence is tentatively drawn.

Kal nyponros växer på torr–frisk, gärna stenig mark och växtplatserna får inte vara alltför skuggiga. Den är vanlig i betade torrängar, vägrenar och åkerkanter liksom i glesare lövskogar eller skogsbryn. På alvaret ses den i så skilda miljöer som karster, sprickrika kalkstensplatåer och tokfuktängar. Utmed havet växer den på sandstränder samt strandvallar med klappersten eller skiffergrus. Kal nyponros ses också i ruderatmiljöer som gamla stenbrott och på tippade jordhögar.

Kal nyponros är vanlig och spridd över större delen av Öland; Stora Alvaret, Mittlandet och utmed kusterna, överallt finner man kal nyponros. Endast längst i norr i Bödas magra barrskogar är det glest med fynden. Kal nyponros gynnas av upphörd hävd och måttlig igenväxning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Växtmiljöer som arten.

Kal nyponros har sällan noterats speciellt, men den överväldigande delen av det som redovisats under arten nyponros hör till denna underart.