jordtistel

[Västanforstrakten: "1 ex. funnet vid Stora Mörtaren av KH" (ÅLIND 1974a). Uppenbar förväxlade jordbladsexemplar av C. vulgare?]

1861 Cirsium acaule (L.) Scop.

This species occurs mainly in C. Europe. The outlying population in Spain is distinguished as subsp. gregarium (Boiss.) Wern. Moreover, the closely related C esculentum (Siev.) C. A. Mey. on the E. Russian and W. and C. Asiatic steppes and C rhizocephalum C. A. Mey. in Caucasus-Iran are mapped.

Jordtistel är kulturgynnad men sannolikt ursprunglig. Den växer sparsamt på torr till frisk, näringsrik mark med kortvuxen grässvål - naturbetesmarker, strandhedar och ibland även vägkanter.

Arten har minskat, vilket främst beror på upphörande bete och därav följande igenväxning. Även bebyggelse och vägarbeten har utplånat lokaler.

Örtenblad 1973.

Slåtter-, betes- och kalkgynnad sydlig art i torr- och friskängar, på tillbakagång genom upphörd slåtter och tynande bete. Några av de uppgivna fynden har aldrig återsetts och kan ev. vara felaktig. Det gäller särskilt den hårt bevakade lokalen Hjälmarsberg.

Gammal bofast art.

Flerårig ört med kraftig bladrosett och blomkorgar utan stjälk. De djupt parflikiga bladen är glänsande mörkgröna, styva och nästan kala, men har ofta hår på den ljusare mittnerven. På bladkanterna sitter upp till knappt 5 mm långa ljusa styva tornar (kan gå igenom hud). Bladen har korta tornfria skaft som ofta är rödaktiga. De ofta helt oskaftade korgarna är ganska avlånga med tilltryckta gröna holkfjäll och rödlila diskblommor. Frukten har en vit fjäderpensel.

Jordtistel växer på torr–frisk kalkrik kortvuxen gräsmark. Det är en karaktärsart för friska kalkrika betesmarker och hittas bara sällan i vägkanter och på skräpmark. Den finns i de södra och mellersta delarna av landet upp till Mälardalen och är lokalt vanlig i kalkområden. I övrigt spridd och ganska sällsynt.

Förväxlingsrisk:
Vid blomning omisskännlig men andra tistelarter kan ha sterila bladrosetter.
Åkertistel (C. arvense) har undertill vitludna blad.
Vägtistel (C. vulgare) har en ofta bladskiva med något buktande flikar och styva taggliknande hår på ovansidan.
Kärrtistel (C. palustre) och krustistel (Carduus crispus) har båda blad med vingat, otydligt bladskaft och veka taggar som inte förmår tränga igenom hud.

Jordtistel har en utbredning som täcker Mellan- och Västeuropa. I Sverige är den vanlig på Öland och Gotland, för övrigt spridd i fastlandets kalktrakter norrut till Svealand.

Jordtistel växer i solvarma lägen på kalkrik men mager mark. Den är väl anpassad till bete med sin taggiga bladrosett som ligger hårt tryckt mot marken samt den korta blomstjälken. Jordtistel är en karaktärsväxt för Ölands många naturbetesmarker. Den ses också i grusalvar, karster, sprickrika kalkstensplatåer och sällsynt i kanten av vätar. Vanligen är växtplatserna torra–friska men den växer även på tuvor i tokfuktängar. Jordtistel är noterad på klapperstensvallar vid havet, sandgräshedar, slåtterängar och sällsynt i vägkanter.

Jordtistel är än idag väl spridd på Öland med utbredningsluckor i Mörbylångadalens åkerlandskap, kalkfattiga barrskogar i Böda sn samt Köping tall, Lindby tall (Gärdlösa sn) och Rälla tall (Högsrum sn). I det mosaikartade Mittlandet växer den på alvarpartier som ligger insprängda i ädellövskogar och hässlen. Den hävdgynnade arten konkurreras ut av högvuxna grannar när betet upphör vilka på sikt kan drabba en del av småalvaren. Tillförs marken dessutom näringsämnen i form av handelsgödsel försvinner jordtistel snabbt.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till halvsluten, torr till frisk miljö på kalk: torrängar, hällmark, hällmarkstallskog, alvar, vid vätar och på blekefält; ofta noterad i ängen; även på körvägar. En form, troligen en beteskänslig ekotyp, med ”lång, luden och bladfull stjelk” (Landeberg ms 1811; jfr Johansson 2010) förekommer här och där.
Den rätt höga andelen provrutor med arten avspeglar att jordtistel är allmän på Gotland. Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest.”. Det gäller än i dag. Arten saknas dock på Gotska Sandön.

Jordtistel växer på torr till frisk, skalblandad jord på solöppna, varma platser med glest växttäcke. Man finner den i naturbeten, i mer eller mindre öppet skalgrus, på torrängar och i hällmark. Den är kraftigt betesgynnad, eftersom den mycket vassa växten inte tilltalar kreaturen. I takt med upphörande hävd och igenväxning har arten minskat kraftigt. Arten har inte heller förr varit vanlig i landskapet. Endast på Sotenäset, där den sedan gammalt haft många stabila förekomster är arten något så när vanlig. Förmodligen är jordtisteln även här numera försvunnen från några av de platser, där den iakttagits under inventeringen.

Jordtisteln är en flerårig värmekrävande art. I Sörmland befinner den sig vid gränsen för sitt utbredningsområde och växer på torra, kalkrika betesmarker, i regel fåtalig. Den splittrade utbredningen kan bero på att arten inkommit med vallfrö och lyckats hålla sig kvar på några få, gynnade lokaler.

Europa. I Sverige mest i Skåne, på Öland och Gotland samt i slättbygderna i Västergötland och kring Vättern. De nordligaste lokalerna finns i Mälarområdet.