jättegröe

Jättegröe är sannolikt ursprunglig. Arten är dock starkt kulturgynnad och har ibland också planterats (Osbeck 1788). Det mycket högvuxna gräset bildar täta, vassliknande bestånd i näringsrika åar, korvsjöar, dammar och diken samt i bäckutlopp och strandkärr vid havet. Arten är starkt kvävegynnad och synnerligen konkurrenskraftig på lämpliga lokaler, där den snabbt tränger undan annan vegetation.

Jättegröe har ökat, framför allt i jordbruksbygder, under senare hälften av 1900-talet, troligen som en följd av den ökade näringstillförseln till småvatten och vattendrag.

Införd, förvildad och bofast i näringsrika sjö- och åstränder. Spridning utanför sjöar och vattendrag har hittills varit sporadisk. Några fynd har gjorts i kalkrikkärr. Arten är allm. i Hjälmaren, Arbogaån och Svartån, på övriga delar av Närkeslätten sälls.–täml. allm. I Skogsbygden är den nästan okänd utom i Lerbäck och Svennevad, där sälls.– spridd. Hittills ej meddelad från Eker, Hardemo, Hovsta, Kumla, Kvistbro och Snavlunda.

Erik Rosenberg noterade jättegröets förekomst i Västra och Östra Kvismaren 1919 (Blomqvist & Rosenberg 1921, Rosenberg 1923, 1947). Kvismarmaderna dominerades då delvis av arten (Rosenberg 1925). ”Höbärgningen upphörde vid mitten av 1920-talet, då jättegröen utbredde sig kraftigt” (Rosenberg 1960).

Broddeson fann den vid bl.a. Borasjön i Ramundeboda och Åsasjön i Lerbäck 1925. Vid Svartåns mynning i Almby 1930 såg han jättegröen ”allt längre ut med åren”.

Ymn. jättebestånd har meddelats från Sjömosjön i Götlunda (Löfgren 1976) och längs Svartåns stränder mellan Örebro och Lindbacka i Almby/Längbro/Ånsta/Örebro 1989 H. Johansson ( OREB, anteckning på herbarieetikett).

Gammal bofast art.

Allmän: Mälarstränderna, Arbogaån, Svartån, Björksta-Lillån, Sverkestaåns, Ässingåns och Sagåns nedre lopp, Norbergsån. Spridd för övrigt t.o.m. Övre Bergslagen: Ljusnarsberg: Stjärnfors 1955 (Waldén) -76(!: Ljusnarens strand, rätt stort bestånd). Överallt naturaliserad. Spridning ofullbordad. Eutrof, varför uttunning-frånvaron i oligotrofområdet., t.ex. NV. Bergslagen, kommer att bestå. Utbredningstyp: S2 (pS1?).

Wahlenberg 1824.

Nyinvandrad på 1920-talet. Torde sprida sig långsamt i landskapet. Få nordligare  lokaler kända i landet. - 9  (7).

250 Glyceria maxima (Hartm.) Holmb. complex

This problematic complex of taxa has a circumpolar distribution (Bulten, Circumpol. I, p. 184 and map 173). Of these taxa subsp. maxima occurs in most of Europe (except N and most of SW) and parts of W. and C. Asia. It was introduced during the last centuries into most of Fennoscandia as a fodder-plant. It merges southeastwards into subsp. arundinacea (Kunth). In E. Asia the closely related G. triflora (Korsh.) Kom. (Hultén: subsp. of G. maxima), G. leptolepis Ohwi and G. kamtschatica Kom. occur, each one with its particular distribution. Over most of temperate N. America G. maxima subsp. grandis (S. Wats.) Hult., occurs, replaced towards NW by G. Hulténiana Löve.

Perenn, beståndsbildande graminid (jordstam!). Grova, upp till 2,5 m höga strån med 2–4 dm lång, vid, strävgrenad vippa. Blad fasta, raka, breda (upp till 15 mm) ända till rätt nära spetsen, där de distinkt smalnar av till en spets. De har rätt kraftig mittnerv, och är V-vikta nära basen, med ett gulbrunt märke på var sida där de utgår från strået. Snärp 2–3 mm. Gulbruna, 5–8 mm långa småax med ca 7 blommor. Rundtrubbiga, strimmiga blomfjäll.

Jättegröe bildar stora bestånd på stränder och våt mark.

Förväxlingsrisk:
Kvarngröe (Glyceria grandis) (sällsynt men ökande inkomling i vägdiken) är spädare, med ca 5 mm långa, mörka småax.
Blommande vass (Phragmites australis) liknar ej kvarngröe. Sterila bestånd av vass har gradvis avsmalnande blad med “djävulsbett” och snärpet utformat som en krans av hår.

Jättegröe växer i och vid vattnet på grunda, näringsrika å- och sjöstränder, särskilt på avlagrat slam i reglerade eller förorenade vatten. Växten är mycket konkurrensstark. Genom sina krypande jordstammar kan den bilda höga och vidsträckta bestånd, ibland tillsammans med sjöfräken Equisetum fluviatile eller blomvass Butomus umbellatus.

Arten planterades under 1800-talet och början av 1900-talet som foderväxt (Lyhagen 1991). Att detta skett i Småland framgår av Wetter (ms 1894; Sävsjö Vrigstad), Hård (1924; Värnamo Värnamo) och Tolf (1897; Jönköping). Det är tveksamt om arten är inhemsk någonstans i landskapet. Före 1850 var endast tre förekomster kända, förutom primärlokalen även Oskarshamn Döderhult Norrby brunn 1835 och Västervik Västrum Helgerum 1836–37 (detaljer nedan), och de kan mycket väl vara följden av odlingsförsök.

Jättegröe växer på våt, gärna periodvis översvämmad, och näringsrik mark. Den är konkurrensstark och kan bilda stora bestånd. Jättegröe har odlats som foderväxt och kan därifrån förvildas till lämpliga miljöer. I Mälarlandskapen är den mycket vanlig. Härstamningen på de öländska fynden är oklar.

Jättegröe finns idag endast i två områden på Öland. Vid inloppet i Hornsjön, Högby sn, har gräset funnits sedan 1975; där växer det nu inom två delområden, dels vid själva sjöstranden, dels utmed ett dike och i närliggande alkärr. Norr om Risingehamn i Mörbylånga sn växer jättegröe på en svagt betad strandäng, först upptäckt 2009; en viss expansion har skett sedan upptäcktsåret.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Förvildad, även inkommen (?), bofast.
Detta på fastlandet expansiva gräs är en stor raritet på Gotland. Det växer i diken och bäckar på sandigt underlag. Troligen har det inplanterats som foderväxt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet (jfr Lyhagen 1991). Till den gamla lokalen i Klintehamn kan jättegröe möjligen vara inkommen med sjöfarten.

Jättegröe växer beståndsbildande vid och i vatten på lerig mark vid näringsrika sjö- och åstränder och förekommer även på sötvattenspåverkade havsstrandsängar. Det storvuxna gräset har åtminstone i andra delar av landet odlats som vallväxt.

Jättegröen växer vid stränder av näringsrika sjöar och åar. Den sprider sig med jordstammar och bildar täta vassar från högvattenlinjen till ungefär en halv meters djup. Jättegröets spridning har lett till minskning av andra, mindre konkurrensstarka arter som sjöranunkel och vattenstäkra.

Arten prisades som fodergräs av Linné i Västgötaresan (1747). Han rekommenderade flitiga lantmän att införskaffa frö från Västergötland ”till så stor nytta at intet utländskt Höfrö häremot i någor mån förlikas kan.” Hos Linnés gynnare C.G. Tessin på Åkerö prövades arten tydligen omgående, men för övrigt verkar spridningen i Sörmland ha börjat först en bit in på 1800-talet. Hartman (1820) anger den från den nu försvunna Fatburssjön på Södermalm i Stockholm där den inte funnits vid 1700-talets slut (Wickman 1775). Wikström (1840) noterar ”Vid Stockholm är den måhända utplanterad, men har så förökat sig att den ej lätt kan utrotas”. I början tycks spridningen ha gått ganska långsamt. Hofberg (1852) anger den ytterligare från Trosaån, Nyköpingsån och Eneboga i L.Malma, Thedenius (1859) dessutom från Glasberga i Östertälje. Från sydvästra Sörmland kände Malme (1892) till den endast från två åar i Ö.Vingåker och Lindström (1892) endast från en enda lokal vid Runnviken, där den nu bildar vidsträckta vassar. Vid 1900-talets början såldes ”rotstockar” av jättegröe för ”sanka marker” av flera leverantörer (Lyhagen 1991). Spridningen gick därefter snabbare, men arten kom snart ur modet som foderväxt och spridningen har senare under 1900-talet skett mer eller mindre självständigt inom och mellan vattensystemen. Spridningen är säkert inte fullbordad utan pågår fortfarande i många trakter.

Jättegröe koloniserar tillsammans med majoriteten av andra strandarter älvbotten i en före detta fors som torrlagts genom kraftverksbygge. Vanligen ses den dock som en starkväxande art som ensam bildar varaktiga bestånd. Den blommar i ljungens tid, samtidigt med vass, som den dock bara sällan växer tillsammans med. En stor del av de basala bladen övervintrar gröna och kontrasterar därigenom mot majoriteten av strandväxterna.

I Anvisning till jordbrukets förbättring (Anonym 1840) rekommenderas jättegröe för insådd eller plantering i stadigvarande ängar. Wiström (1898) skrev också: ”Glyceria aquatica (L.) Wahlb. - Har under de senare åren blifvit utplanterad i kärr och vid sjöstränder som foderväxt, t.ex. i trakten af Bollnäs”. På många ställen längre söderut i Sverige uppträder arten invasivt på stränder och i vatten. I Hälsingland är den dock invasiv bara på små arealer i ett fåtal vattendrag, främst i Florån i Mo. Där Ljusnan flyter genom odlingslandskapet mellan Undersvik och Segersta finns arten på många ställen, av ovanstående citat att döma kanske sedan lång tid, men visar bara i någon enstaka lugn vik tendens att bli invasiv. Den ingår i allmänhet som måttligt stora ruggar eller bestånd i annan strandvegetation. I Flor i Mo växer arten även i ett tämligen torrt dike intill åkermark, långt från vattendrag.