huvudstarr

Medelrikkärr med extremrikinslag, främst i halvöppen miljö med Sphagnum-tuvor i örtrika myrkanter. Arten tillhör de mest krävande inslagen i västra Ångermanlands kalkpåverkade myrar. - 14 (2).

[Norrländsk art, felaktigt uppgiven från Grythyttan: Björskogsnäs (BERGDAHL 1960).]

429 Carex capitata L.

This arctic-montane species (excl. var. arctogena [H. Sm.] Hult., map 430) has an almost completely circumpolar distribution. However, it is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphiatl., p. 38 and map 20). It also occurs as an indigenous plant in S. America (S of 32° S). Thus, it is a bipolar species. World map in Meusel et al. 1965, p. 64.

1011

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "mellan Funnesdalen och Ljusnedal vid sjön."

Lågvuxen tuvad starr med raka styvt upprätta stjälkar och enstaka huvudlika ax. Bladen är smala endast en knapp mm breda och tydligt kortare än strået. I det lilla runda, pyramidlika axet sitter hanblommor överst och nedan ljusbruna päronformiga fruktgömmen med ett kort rakt spröt. Axfjällen är bruna med en ljus hinnkant och ca hälften så långa som fruktgömmena.

Huvudstarr växer på frisk till fuktig kalkrik mark. I fjällen hittar man den i många olika miljöer såsom dryashedar, stränder, klippor och sluttande kärr. I låglandet finns den främst i exklusivare rikkärr. Utbredningen utsträcker sig till norra Sveriges skogsland och fjällen, från Dalarna och uppåt. Den är för det mesta en sällsynt art, speciellt i skogslandet men kan i kalkrika fjälltrakter lokalt bli något vanligare.

Förväxlingsrisk:
Den enda arten med minsta likhet är den snarlika renstarren (C. arctogena). Denna växer dock torrare, t.ex. på fjällhedar, vindblottor och invid stigar. Dess strån är liggande, ej upprätta, och axfjällen täcker hela fruktgömmet utom sprötet.

Torbjörn Eliasson i Los har noterat att huvudstarren har en tendens att växa huvudsakligen längs de gamla vintervägarna på myrarna. Orsaken torde vara att myrens mosstäcke längs dessa körstråk blev slitet så att frön lättare kunde gro där. Man får anta att snö och is inte alltid räckte för att bilda körbana, utan att hovarna och ­medarna ibland gick även på mark. Körningen på dessa vintervägar upphörde på 1950–1960-talen, vilket antyder att huvudstarren är långlivad på sina lokaler.

En mindre del av blad och strån övervintrar gröna. Stråna står på senhösten långa och raka, avslutade med en ’stubbe’, där ett par minimala axfjäll sitter kvar, men ingen blomställningsaxel. Det syns lätt mot det tunna snötäcket och ger ett speciellt intryck.