hultbräken

Gammal bofast art.

Trivialart.

Hultbräken är ursprunglig. Den växer beståndsbildande i friska till fuktiga skogar, i alkärr/alsumpskogar och skuggiga bergbranter men framför allt längs vattendrag och diken i skogsmark.

Allmän

39 Thelypteris phegopteris (L.) Slosson

Syn.: int. al. Dryopteris phegopteris (L.) C. Chr., Lastrea phegopteris (L.) Bory

This not very variable, widespread species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 116 and map 107). The closely related T. hexagonoptera (Michx) Slosson in southeastern N. America is also mapped.

Allm., mindre vanlig på Närkeslätten men i det väl undersökta Glanshammar allm. (Nilsson 1986). Arten växer på markvatten- och skuggpåverkade platser, i ask- och hassellundar, i käll- och kärrvegetation, i bergbranter, och vid Östra Trolldalen i Kil även högt uppe i bergspringor på f.ö. vegetationsfria lodytor (Löfgren 1996a). Tål ljusbrist, bl.a. länge kvarväxande vid Ånnaboda i Tysslinge längs fuktstråk i uppvuxen mörk, nästan marksteril granplantering (Löfgren 1994).

Flertusenåriga lämningar av hultbräken förekommer i myrarnas djup vid Axberg Långändan, 39 m.ö.h. (Kjellmark 1899).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

En 2–4 dm hög, mjukbladig ormbunke med långskaftade, långspetsade triangulära blad. Har en krypande jordstam varifrån bladen kommer upp ett och ett. Bladet är sekundärflikat med jämna flikkanter (utan tänder). Primärflikarna är oskaftade och deras bladytor fäster mot rachis (“man kan gå tvärs över mitten utan att behöva hoppa”), de nedersta är längst och tydligt bakåtböjda (“sista paret ut”). På sekundärflikarnas undersida utvecklas små, runda sporgömmesamlingar nära kanten.

Hultbräken växer på många slags friska marker, men även i klippbranter. Illustrationen i Den nya nordiska floran ger inte en helt korrekt bild av bladet. Primärflikarna skall vara helt motsatta med bladytorna fästade mot rachis.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Ekbräken och kalkbräken (Gymnocarpium robertianum) (sällsynt i vissa kalkområden) har långa skaft på de nedersta primärflikarna.
Kärrbräken (Thelypteris palustris) (huvudsakligen södra Sverige) har mer långsträckta blad som är bredast strax nedom mitten. Primärflikarna sitter glesare, deras bladytor fäster ej mot rachis, och det nedersta paret är ej påfallande bakåtböjt.
Ryssbräken (Diplazium sibiricum) (mycket sällsynt i Jämtland och Lule lappmark) är tertiärflikad med tandade flikkanter, och bladytorna fäster ej mot rachis.

Thelypteris phegopteris
Hultbräken växer i fuktig eller våt, gärna ängsartad skog, såväl i granskog som i blandskog och lövskog. Särskilt ofta finner man den längs bäckstränder, i dikeskanter och på tuvorna i alkärr. Man ser den också i skuggiga bergbranter och på blockig och stenig mark. På kulturmark växer den främst i hagmark, ofta öppnare och torrare än i skogen, t.ex. vid rösen, längs stenmurar, på åkerrenar och vägkanter.

Hultbräken är ovanlig på Öland och liksom förr funnen främst längst i norr, Böda sn, samt i västra kustskogen. För övrigt finns spridda lokaler varav några nyfynd på östra respektive sydvästra delen av ön. Trots detta bedöms en minskning skett främst utmed västra kusten där lokaler exploaterats för bebyggelse. Den allmänna torrläggningen av landskapet har också varit ogynnsam för ormbunken. Men jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Hultbräken har i Sverige asexuell förökning där gametofyten utvecklas direkt till en sporofyt utan tillförsel av simmande spermier. Detta anses vara en anpassning till torrare förhållanden eftersom vatten normalt behövs för att spermien ska nå och befrukta ägget (Jonsell 2000). Trots detta är bestånden av hultbräken påfallande lika och har inte utvecklat den mångfald av arter som exempelvis de apomiktiska maskrosorna Taraxacum spp. gjort. Hultbräken är lätt att känna igen på att de nedersta bladparet pekar bakåt, populärt benämnt "sista paret ut".

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Frisk, mullrik granblandskog och (på Fårö) på alsocklar i alkärr. På en lokal spridd till snårig, igenvuxen tidigare myrmark, i fuktig, skuggad torvjord.

Hultbräken växer på fuktig till frisk, ganska näringsrik mark i både barr-, bland- och lövskogar. Mycket ofta följer den fuktstråk utefter bäckar, åar och källdråg, där den kan bilda täta bestånd, gärna tillsammans med ekbräken och andra ormbunkar. Arten kan också växa i sumpskog, alkärr och andra lövkärr. Ibland ser man den i klippspringor i skuggiga bergbranter. Hultbräken har liksom de flesta skogsarter ökat under senare delen av 1900-talet, förmodligen beroende på den ökade skogsarealen.

Hultbräken växer ofta i samma miljöer som ekbräken men föredrar något fuktigare och rikare mark. Arten växer i örtrik granskog av olika slag, särskilt på genomsilad mark och längs skogsbäckar. I alsumpskogar dominerar den ofta på socklarna. I Stockholm förekommer den här och där i springor på skuggiga stenmurar.

Hultbräken växer i fuktiga till friska, någorlunda näringsrika skogar. Man finner den framför allt i örtrika granskogar och gransumpskogar, men även i lundar och ofta i bäckraviner.

Hultbräken är en ursprunglig skogsväxt som uppgavs som allmän i landskapet även under 1800-talet. Hultbräken torde lokalt mest spridas med hjälp av talrika underjordiska utlöpare. På lämplig mark är den mycket konkurrenskraftig och vegetationsbildande. Sådan »hultbräkenskog« finns ofta i bäckraviner och längs fuktiga bergssidor. Här ingår även andra ormbunkar, fräkenarter och lågörter.

De vanligaste följeväxterna till hultbräken är gran (36%), älggräs, vitsippa, majbräken, harsyra, kärrviol, stenbär, ekorrbär och skogsfräken.

Nyetablering av hultbräken kan ses på rotvältor, på den nakna jord som har vänts upp av rotsystemet. Förmodligen kommer plantorna till stor del från sporer, men ibland kan jordstammar krypa dit. På norra stranden av Gröntjärn i Ljusdal fanns ett tydligt exempel på etablering från sporer sommaren 2011. Vattennivån var år 2000 extremt hög och större delen av vegetationen på stranden dränktes och dog. Därefter har vatten­nivån hållit sig på lägre nivå, så att det 2011 växte en tät ungskog av 8-årig tall långt nedanför de grova tallarna. På ungefär samma nivå såg man då också en cirka 1,5 m² stor klon av hultbräken.

Hultbräken är som andra ormbunkar frostkänslig. Den 15 juni 1982 såg man den, några dagar efter svår nattfrost, stå död och grå tillsammans med kovall, som var helt oskadad. Vid lätt frost skadas hult- och majbräken mer än ek-, strut- och skogsbräken. Man brukar inte se särskilt mycket antocyan i ormbunkar, men i kanten av ett nyupptaget hygge i Hassela sågs 2 augusti 2011 en mörkbrun färgning av för övrigt vitala hultbräkenblad. På hösten gulnar hult-, ek- och majbräken före nordbräken. Inga gröna delar övervintrar.