hässleklocka

Gammal bofast art.

Endast en lokal är bekant: Tännäs: Hamrafjällets SV-sluttning i fjällbjörkskog ovan Röstavallen (17C 8d, 1965, Nordin, UPS, fig 66). Återfunnen av ÖN (Nilsson 1976). Arten är troligen inhemsk på lokalen: den förekommer i liknande terräng i Jämtland (Lange 1938). Blommorna är blekt vitblå liksom oftast i Jämtland och Norge (jfr Mascher 1990).

1753 Campanula latifolia L.

This species occurs in most of Europe, although more sparsely in SW and NE, and in adjacent parts of Asia. It is considered to belong to the indigenous flora of Scandinavia, although it has also escaped from cultivations (especially in Finland) and, on the whole, has been favoured by clearings.

Hässleklocka är ursprunglig. Den växer, vanligen i mindre grupper men ibland även i massförekomst, på frisk till ganska torr mark i ängslövskogar och lövdungar, gärna i ådalar och bäckraviner. Arten odlas ibland och enstaka förekomster kan vara förvildade.

Ej känd längre norrut i landet. På alla lokaler utom Viksjö Bastusjöklippen vit- eller mycket blekt blåblommig. De ångermanländska förekomsterna är att betrakta som östliga utposter från liknande populationer i Norge. - 12 ( 4).

Dels inhemsk och dels odlad i Sverige sedan tidigt 1700-tal. Växtens olika former är bristfälligt kända. I Viby fann Nilsson (1978) 26 lokaler. Många bestånd ses också i Tysslinge i Latorptraktens nu ofta igenväxande lövbryn och andra mull- och kalkrika marker.

I svagt kulturpåverkad vegetation har hässleklockan setts i gråaldunge och bäckravin. Den är annars starkt knuten till bebyggelse och har noterats vid bl. a. vägdiken, parklundar, bangårdar, hagar och bygator etc.

”Utomordentligt ymn. vid fågelbärsträden” fanns den vid Skagerstorps löväng och dess ”igenväxande åkrar och hagar, jättelika bestånd” vid Norra Hamra i Lerbäck (Stenberg 1955, Öberg 1972b). En massförekomst sågs i Nalavibergs ekäng i Viby (Nilsson 1978) liksom flerst. vid Solberga i Vintrosa 1991.

Omkring Espsäter vid Lanna i Vintrosa växte hässleklocka 1932 ”överallt i trakten ymn., särskilt längs gärdesgårdar... det mesta jag sett i Närke” (Broddeson ms). Vid ”Landstället” Lugnet och Sommarro (Hamnström 1842) i Ånsta var den ”med säkerhet förvildad” (Jansson 1933). Odling är känd från Ekeby prästgård före 1877. Den sågs förvildad där 1930 (Sernander 1933).

Se även: stor hässleklocka Campanula latifolia var. macrantha

Spontan/troligen spontan på cirka 21 lokaler i Mälarområdet, de flesta recenta. Förvildad/troligen förvildad på cirka 38 upp t.o.m. Nedre Bergslagen, på lämpliga ståndorter överallt bofast (Jfr nedan). De spontana förekomsterna i SÖ företräder artens sydliga, klimatfordrande, violettblåblommiga ras, som här når sin svenska NV-gräns. Utbredningstyp som spontan: S12. Som förvildad: S2.

Myrin 1832.

Status: gammal och bofast. Därtill ofta odlad som prydnadsväxt och ibland förvildad.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.
Kommentar: vitblommiga former är vanliga i odling och påträffas ibland förvildade men torde lokalt även förekomma spontant och ibland dominera. Den trädgårdsform som kallas stor hässleklocka C. l. var. macrantha har uppgivits förvildad några gånger men bestämningarna är ej bekräftade.

Hässleklocka är funnen i ädellövskogar, hässlen, ekhagar, blandskog och sällsynt i fuktig klibbalskog. Ofta växer den i bryn, längs skogsvägar och stigar. Flera fynd är gjorda i rasbranter längs västra landborgen, i små lundrester med hassel och skogsek. Hässleklocka är exempelvis spridd inom det populära utflyktsmålet Nunnedalen, Vickleby och Resmo sn. Ibland är växten rapporterad från slåtterängar och åkerkanter. Hässleklocka är någon gång funnen i gårdsmiljöer och vid husruiner, troligen då som odlingsrest.

Utbredningskartan visar liksom i Sterner (1938) en klar västlig slagsida. Liknande mönster i utbredningen har buskstjärnblomma Stellaria holostea. Som många lundväxter har hässleklocka svårt att hitta till lövdungarna på Stora Alvaret. Enda undantaget är dungen längs gamla banvallen vid Penåsa, Kastlösa sn. På de skogfattiga sydöstra delarna av Öland saknas växten helt. Hässleklocka betas gärna, främst av rådjur (egen iakttagelse). En viss tillbakagång konstateras som bedöms bero på att dagens skogar är alltför skuggiga för att vara optimala för växten. Gårdagens lövskogar var mer ljusöppna, fortfarande präglade av skogsbete och bruket som slåtterängar. Frågan är vad som händer nu när alm och ask drabbats av almsjuka respektive askskottsjuka och dukar under i stor mängd? Västerstads almlund har snart inga lundalmar kvar, kommer det att gynna eller missgynna hässleklocka? Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en antydd minskning.

Från Öland är endast vanlig hässleklocka var. latifolia känd; den har triangulärt, lansettlika blad. I odling förekommer stor hässleklocka var. macrantha. Blommorna på denna varietet är ofta vita och bladen är hjärtlika, högst 1,5 gånger så långa som breda. Stor hässleklocka är inte funnen som förvildad på Öland.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Hässleklocka är inte ursprunglig på Gotland, men odlas ibland. Det är en starkväxande, konkurrenskraftig ört, som sprider sig villigt med frö. Den har påträffats kvarstående eller spridd i närheten av hus.

Hässleklocka växer på frisk till fuktig, näringsrik och gärna skalblandad mulljord i lundar och dungar med ädla lövträd och hassel, ofta vid bergrötter, i raviner och sluttningar mot bäckdråg. Inte sällan är plantornas toppar på stora bestånd avbetade av rådjur, så att blomning och frösättning uteblir.

Ursprunglig i Sverige liksom i stora delar av Europa, men även odlad som prydnadsväxt och stundom kvarstående eller spridd som förvildad. Tämligen sällsynt i Uppland. 180 kartblad, 244 kvadranter.
Hässleklocka växer i ursprunglig miljö i lövskogar och lundar, ofta i bäckraviner och på andra fuktiga platser. Den förekommer även som kvarstående i parker och gamla trädgårdar.
Förändring + 33 %. – Hässleklocka visar en ökning, liksom flera andra lundväxter. Eftersom kor och andra betesdjur äter den begärligt, kan ökningen bero på minskat bete i skogsmiljöer.

En vitblommig form förekommer här och var, framför allt i bestånd som har odlingsursprung.

Hässleklocka bildar platta, millimeterstora frön som lätt fastnar på våta kläder, händer och liknande. Plantorna är fleråriga med grova vita pålrötter som liknar knölklockans. Dessa är begärliga för sork. På varje lokal förefaller arten fast rotad. I vitsippans tid är hässleklockans blad jämnhöga med sipporna. I linneans tid blommar den på stjälkar som kan nå brösthöjd. Blommorna kan vara mörkt violettblå, färgade som på liten blåklocka eller vara ändå ljusare blå. I vissa bestånd är de kritvita. Färgvariationen beror till en del på att plantor med olika ursprung har planterats in och fått lokalt fäste. I höstfärgernas tid har arten gröna blad och gröna omogna fröhus, från vilka svartblå skrumpna rester av blomkronan hänger. Samtidigt finns stjälkar från fjolåret kvar, med rikligt med frön i kapslarna.