harris

1180 Cytisus scoparius (L.) Link

Syn.: Sarothamnus scoparius (L.) Wimm.

This species was originally restricted to Europe. It is sometimes cultivated and spread along roads etc., for instance in S. Fennoscandia. It has been introduced into N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 229.

Harris är sannolikt inte ursprungligt i Halland, även om ovanstående uppgift av Montin kan tyda på motsatsen. Det ursprungligt vildväxande harriset, som närmast finns på Jylland, skiljer sig från det odlade genom lägre växt och troligen också bättre köldhärdighet (Böcher 1980). Åtminstone sedan 1870-talet har arten både såtts och planterats för sin förmåga att binda sand och jord (Hollgren 1909 a) samt senare också i viltvårdssammanhang. Den växer som kvarstående och förvildad i torra, sandiga/grusiga vägkanter och vägslänter, vid grustag, på stationsområden och sandhedar samt i glesa strandskogar nära havet.

Harriset är känsligt för frost och under kalla vintrar fryser buskarna ner. Vanligen klarar sig emellertid de underjordiska delarna och kan skjuta nya skott.

Giftig läkeväxt.

Ny bofast art; odlad som prydnadsbuske och medicinalväxt, samt förvildad och etablerad.

Örtenblad 1973.

Status: sannolikt gammal och bofast. Ursprungligen säkerligen införd av människan men redan 1744 uppgiven förvildad från Sövde och Ivetofta (Leche 1744). Fordom odlad som foderväxt, senare allmänt som prydnadsbuske och även i dag ofta förvildad.
Förändring och hot: ökning med 61–75 %.
Kommentar: en anslående form med tvåfärgade, gula och blodröda blommor tycks sällsynt uppkomma som en spontan mutation och har noterats som enstaka buskar (eller enstaka grenar av buskar) på ett par lokaler.

Sarothamnus scoparius

Harris härstammar från södra och västra Europa. Ursprungliga förekomster finns närmast på Jylland. Hos oss har den odlats som foderväxt, till prydnad och på senare tid som viltskydd. Den sprids lätt med frön och kan bilda stora bestånd på öppna platser med torr och mager, sandig eller grusig jord. Oftast finner man den i skogsbryn, på vägkanter, i grustag, på industritomter och på annan skräpmark. Arten är frostkänslig och buskarna fryser ofta ner. Det brukar dock komma fram nya skott från de överlevande basala delarna.

Harriset har i huvudsak spritts under 1900-talet – fram till 1870 var bara fyra lokaler kända och år 1900 hade endast tre tillkommit. Antalet lokaler ökar fortfarande, liksom rikligheten inom de enskilda lokalerna.

Harris härstammar från västra, centrala och sydöstra Europa och anses även ursprunglig i delar av Danmark. Den rekommenderades förr som häckväxt men även för att binda flygsand. Buskarna är frostkänsliga och unga skott betas gärna av harar.

Harris växer solöppet–halvskuggigt på varm, torr, sandig mark som är närings- och kalkfattig. På Öland har den planterats på flygsandsfält och längs järnvägen uppe i norr, Böda sn. Därifrån har den sedan spridit sig ut i vägkanter, skogsbryn och kraftledningsgator. Harris växer längre söderut på ön i gamla sandtag, ödeåkrar, ljunghedar och vid ett tillfälle är den funnen i ett hässle.

Harris växer främst i sandiga områden vid Rälla tall Högsrum sn (odlad sedan 1923), Strandskogen Glömminge sn (första fynd 1975), Sandbergen Vickleby sn (första fynd 1959) samt uppe i norr nära gamla järnvägen från Skäftekärr till Fagerum i Böda sn (första fynd 1908). För övrigt finns spridda fynd på ön. Harris har haft en tydlig expansion sedan Sterner (1938 och 1986) och den är troligen ännu inte avslutad. Det finns fler sandiga områden på Öland som den kan erövra. I lämpliga miljöer bedöms harris uppträda invasivt.

I Nordamerika och Nya Zeeland räknas harris som en invasiv art som åsamkar skogsbruket stor skada. Växten koloniserar hyggen där den konkurrerar ut de små, planterade skogsplantorna (Invasive Species Compendium). Genom att sätta ut skadeinsekter som angriper plantor av harris har man försökt att kontrollera bestånden.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Harris förekommer på sandiga marker, där den i många fall tidigare odlats som foderväxt och/eller sandbindare och sedan (åtminstone delvis) spritt sig med frö (Johansson & Larsson 1996). Ett fynd har gjorts på soptipp. Johansson (1897) nämner enbart fyra fynd, men någon verklig ökning sedan dess kan inte fastslås.

Harris härstammar från södra Europa och har sedan gammalt odlats som prydnad och förmodligen också på sina håll som foderväxt. Sprids med frön och växer på sandig eller grusig mark på vägkanter, grusplaner och skräpmark samt någon gång på sandig havsstrand. Arten har ökat sedan mitten av 1900-talet.

Harris är en frostöm buske eller ris som avsiktligt blivit insådd, främst som viltvårdsåtgärd. På flera ställen har arten självsått sig och förvildats på sandig mark i vägskärningar och på åssluttningar, ofta rikligt. De första fynden i Sörmland gjordes kring sekelskiftet 1900.

Europa. I Sverige odlad och förvildad.

För harris känner vi till tre äldre lokaler, varav en troligen återfunnits, och ytterligare två nya lokaler.