hällebräken

Gammal bofast art. 

Tämligen allmän-spridd. På Dalboslätten endast känd från Sundals-Ryr 300 m NNO Backeberg (KE).

Trivialart, saknas sällan ens i landskapets näringsfattigaste bergsbranter.

Ojämnt spridd i Skogsbygden. Täml. allm. i Lerbäck, Snavlunda, Hallsberg, Svennevad, Glanshammar och Kil, få lokaler på Närkeslätten. Aldrig meddelad från bristfälligt undersökta socknar i västra Skogsbygden: Skagershult, Kvistbro m.fl. Växer i naturlig vegetation i blockbrant, bergvägg, klippöverhäng, klippgrotta och på backhällar m.m., i starkt påverkad vegetation bl.a. på kyrkogårdsmur och varphög.

Åtskilliga kalklokaler är kända, t.ex. täta ruggar vid Vänneviken i Hammar 1995. I Svennevad såg Kjellmert (1947) 15 lokaler på diabasen, men endast 2 utanför denna. Också Dalhielm (1985) anger flera diabaslokaler. En massförekomst fanns i Lillkyrka på det delvis kalkförande Klämberget 2000.

56 Woodsia ilvensis (L.) R. Br.

This rather uniform, Eurasiatic-N. American species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 56 and map 49). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 15.

Hällebräken är ursprunglig och växer i sprickor i bergbranter och berghällar, ofta i torrt och exponerat läge. Den förekommer då och då på ren gnejs men gynnas om underlaget innehåller basiska mineral. Ganska vanliga följeväxter är gaffelbräken Aspleniam septentrionale, svartbräken A. trichomanes och stenbräken Cystopteris fragilis.

Flertalet förekomster är sparsamma och arten tycks vara försvunnen från en del äldre lokaler. Vi har ingen klar uppfattning om orsakerna till minskningen, men igenväxning har nog skuggat ihjäl en del förekomster.

Spridd (-tämligen sällsynt) med luckor i inre Skogslandet Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "på få ställen, t. ex. Linsälls knettar".

Hällebräken växer oftast i bergbranter, såväl i barrskog som helt öppet och gärna i sydläge, helst i klippspringor men inte sällan på tunt jordlager direkt på berget eller bland sten. Den kan också påträffas på hällmark, exempelvis i hagmark. Däremot är den – till skillnad från stenbräken Cystopteris fragilis – ovanlig i stenmurar och på rösen (lokalen i Älmhult Härlunda, en av landets allra sydligaste, är dock av denna typ). Arten gynnas av rikare underlag (i klippskärgården bunden till diabas).

Hällebräken uppges i Sjöstrand (1863) vara funnen "här och där på Öland även på alvaren". Uppgiften dementeras av Sterner (1918) som felaktig. I Riksmuseets samlingar finns ett belägg av hällebräken som uppges vara samlat på Öland, tyvärr är det inte expertgranskat.

Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010), i tryck hos Rosén & Wahlenberg (1821) och Säve (1837). Hos Rosén & Wahlenberg med kommentaren ”multis locis”, dvs. ’många ställen’. Utmönstrad av Johansson (1897), som bara funnit ett belägg (C. Säve i VI), vilket visade sig vara stenbräken.

Hällebräken växer oftast torrt och exponerat i sprickor på berghällar och i klippbranter gärna tillsammans med svartbräken. Den tycks föredra grönsten, men man kan även finna den på något översilad granit eller gnejs. En förklaring till den stora tillbakagången framför allt i södra delen av landskapet kan vara igenväxningen med lövsly, som skuggar bergbranterna.

Hällebräken växer oftast på solexponerade klippor och berghällar, gärna på lättvittrad, smulig gnejs, ofta tillsammans med gaffelbräken. Arten ses vanligen på berg med tämligen örtrik flora, men ibland också i ganska magra, hedartade fårsvingelsamhällen. Däremot förekommer den inte alls på sura, svårvittrade lavhällmarker.

Hällebräken växer ljusöppet i springor och skrevor på hällar och bergbranter, men även på planare partier, helst på basiska bergarter, men även på sur–intermediär berggrund som översilas av kalkhaltigt, mineralrikt grundvatten.

Förändring -31 %. – De tre arterna av småormbunkar, som växer i springor på hällar och bergsbranter: gaffelbräken, svartbräken och hällebräken har alla minskat. Orsaken kan vara att deras växtplatser har blivit alltför skuggiga i samband med igenväxningen så att solinstrålningen inte längre ger ett lämpligt mikroklimat. Detta kan stämma med att hällebräken, som förefaller vara den mest ljuskrävande av de tre arterna, har drabbats av den största minskningen.

Hällebräken är ursprunglig. Arten har till stor del återfunnits på de lokaler som angetts i litteraturen eller finns belagda i herbarier (ca 13 lokaler). Dessutom har rätt många nya lokaler hittats, men arten är troligen inte vanligare nu än under 1800-talet.

Den vanligaste följearten är stensöta men oftast saknas egentliga följeväxter. Svartbräken förekommer rätt ofta på samma lokaler men inte gaffelbräken.

Hällebräken är en av de utpräglade lod­ytespecialisterna, och växer där ljusare och torrare än gaffelbräken, svartbräken och stenbräken. Vid riktigt torrt väder rullar bladen ihop sig med den håriga undersidan utåt. Bladen blir på hösten bruna. Bladskaftet bryts sedan av i den speciella ledknut som det har nära mitten. Stubbarna efter avbrutna bladskaft bildar en liten tuva, som är ett av artens kännemärken. Den kan annars lätt förväxlas med småvuxen stenbräken.

Förutom i lodytor växer hällebräken också på block i talus, på rasjord och på hällar i sydsluttning. Ett undantag är dess förekomst på ett stort block tillsammans med stensöta i Stråsjön i Järvsö. På Uvberget i Västergrängsjö, Gnarp, växer hällebräken i en kraftig tuva, med blad som har två sorters flikighet, dels djupflikade primärsegment, dels nästan hela.