hagtornar

Äldre provinsnamn för hagtorns-arter är ”törn” med varianter; dessutom förekommer det lokala namnet ”häcktorn” (Hällaryd).

LOHMAN 1737 så som Hagtorn (Arboga: Brattbergets skogar).

Av nedan upptagna hagtornsarter kan samtliga utom häckhagtorn vara ursprungliga. Särskilt trubbhagtorn, men i någon man även de övriga arterna, har emellertid också förvildats från planterade exemplar. Frukterna sprids med fåglar. Arterna användes som häck- och prydnadsväxter samt i viltskyddssammanhang. Om man undantar häckhagtorn C. grayana korsar sig arterna lätt med varandra och svårbestämda mellanformer är vanliga (Christensen 1992). Släktet är inte tillfredsställande utrett.

En modern indelning av hagtornen har gjorts av Christensen (1992). Flera arter och hybrider förekommer i Närke. Här görs en grov uppdelning grundad på nuvarande lokala, mycket bristfälliga, kunskap.

Spärrhagtorn Crataegus arnoldiana

Hallsberg Viby Östanfalla, odlad (Nilsson 1978).

trubb- och spets- och korallhagtorn Crataegus monogyna coll.
Status: gammal och bofast; dessutom ofta odlad som prydnadsbuske och häckväxt och ofta kvarstående eller förvildad.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling.
Kommentar: omfattar trubbhagtorn C. monogyna och spets-/korallhagtorn C. rhipidophylla samt hybrider dem emellan vilka endast kan skiljas i fertilt tillstånd och även då kan vara mycket svåra att skilja åt varför kollektiv behandlig ofta varit nödvändig.

[amerikanskt hagtorn Crataegus intricata]
Status: sällan odlad prydnadsbuske, möjligen någon gång kvarstående. Uppgiven 1998 från Välinge (SÅH) men belägg saknas.

En monografi över släktet Crataegus i Gamla Världen (Christensen 1992) publicerades när inventeringen av Småland i stort sett var slutförd. Enligt denna är hybridisering vanlig; hybriderna bildar normal frukt och förefaller ha god spridningsförmåga. Hur vanligt det är med hybridisering har man fått en uppfattning om i Skåne (Olsson 1996). Här sände man Christensen allt material som inte var klar rundhagtorn C. laevigata, 525 insamlingar. Av dessa bestämdes 219, alltså drygt 40 %, till hybrider. Under smålandsinventeringen hade vi vidare artgränser och dokumenterade inte mellanformerna i tillräcklig utsträckning. Uppgifterna om de vildväxande hagtornarna nedan måste ses mot denna bakgrund; de ges ändå i ett hopp att de på något sätt speglar verkligheten.

I de offentliga herbarierna finns ett ganska stort antal belägg, som inte har åsatts något hybridnamn av specialister, men som heller inte stämmer med de rena arterna. Detta material redovisas inte här.

Svårigheten att finna klara artgränser förklarar att man länge arbetade med kollektiva begrepp inom släktet. De enstiftiga hagtornarna skildes ut först av Liljeblad (1792, som Mespilus Oxyacantha var. monogyna), och sedan dröjde det mera än ett århundrade innan den nuvarande arten C. rhipidophylla separerades från C. monogyna (Lindman 1904). Spetshagtorn och korallhagtorn C. rhipidophylla var. rhipidophylla och var. lindmanii skildes åt först av Lindman (1918), som kallade dem C. curvisepala respektive C. calycina. – Detta medför att en stor del av de äldre uppgifterna inte med säkerhet kan föras till någon bestämd art.

Bruket att odla hagtorn är åtminstone sekelgammalt. Wetter (ms 1894) anger för Sävsjö Vrigstad att Crataegus monogyna (i vid mening, inklusive C. rhipidophylla) är sällsynt på bergiga ängsbackar men ofta planteras i trädgårdar. Alla de vilda arterna har odlats till prydnad; kanske är dock trubbhagtorn C. monogyna den som oftast används, särskilt till häckar.

Hagtornar bildar lätt hybrider vilket undersökningar i Skåne visat (Olsson 1996). Av de skånska beläggen som skickades till expert för granskning var minst 40 % hybrider! Då hade man i förväg sorterat bort de buskar som bedömdes som säker rundhagtorn Crataegus laevigata. Redan Rikard Sterner var medveten om dessa svårigheter i sin flora från 1938. För att bedöma belägg av hagtornar har vi använt oss av bestämningsnyckeln i Christensen (1996). Det krävs kvistar med blommor och/eller frukt för att beläggen ska vara bestämbara. De blad som sitter direkt under blommor/frukter är de som beskrivs i nyckeln (subterminala blad) och beskrivningen av stipler avser de stipler som sitter på de blombärande skotten. Hybriderna är troligen underrepresenterade i inventeringen och man hittar ofta buskar som saknar de nödvändiga bestämningskaraktärerna. En genomgripande undersökning av Ölands hagtornar saknas fortfarande och vore en angelägen uppgift.

I arternas redovisningar kan hybrider ha förts till endera av de ingående arterna. Hybridisering är vanlig i släktet (Christensen 1992, Olsson 1996).

Några hagtornsarter har noterats, huvudsakligen från tätortsnära miljöer: kanadahagtorn C. flabellata, äkta kanadahagtorn C. flabellata var. flabellata, häckhagtorn C. flabellata var. grayana, rundhagtorn C. laevigata, spetshagtorn C. rhipidophylla var. rhipidophylla och trädhagtorn C. submollis.