häckkaragan

Prydnadsodlad buske, kvarstående eller förvildad genom utkast på ett 70-tal lokaler. En viss spontan spridning sker men tycks ovanlig och kortväga. Vid Runnaby i Eker sågs 1995 en telning i skarp lavtallskog på åsen nära en stor buske på en ödetomt.

En buske i Örebro slottsträdgård ansågs av Sernander (1933) ”nog vara en av de första, som odlades i Sverige, antagligen inkommen med frö genom karolinska fångar i Ryssland”. Den omnämndes av Bagge (1785) som Siberiska Ärteträdet, och hade observerats redan 1746 av Linné (1747): ”Landshövding Nils Reuterholm... hade ett rart träd från Sibirien planterat i trädgården nedanför slottet. Det kallas Caraguana ...”.

I Sverige tidigast publicerad som vildväxande 1909. Ordells insamling gjordes tidigare men ev. från en odlad buske.

Häckkaragan är en ofta odlad häck- och viltremisväxt, som kan kvarstå länge. Den sprider sig dock inte nämnvärt och bör därför betraktas som tillfällig i landskapet.

Arten härstammar från mellersta och östra Sibirien samt Manchuriet och infördes till Sverige i början av 1700-talet (Malmgren 1982).

Enstaka buskar sedda i Sveg: vid dammen som avgränsar Ljusnan från Svegssjön (16E 6e 0- 0-, 1991, BD i UPS). Arten, som växer i grus nära dammbyggnaden N om älven, är inte tidigare rapporterad från landskapet. Lokalen ligger på 355 m.

Odlad som prydnadsbuske och kvarstående i parkområden eller tillfälligt förvildad t.ex. i utkast.

6(7); sparsam självsådd på euhemeroba ståndorter nära bebyggelse (N om Mälarslätten hittills endast funnen på kalkrik mark): Mälarslätten: Björskog Valskog V-ut; Kung Karl Stationsområdet, förvildad†; Torpa Nära ålderdomshemmet [1950-talet] (Ham.). Hallstahammar S Hallstahus S-ut, landsvägskant, 1 telning; Åsby, fyllnadsjord, 2 telningar (MALMG. 1970). [Ett par stora buskar i hagbacke nära Hallstahammar N: Valhall (MALMG. 1970) utplanterad?] - Nedre Bergslagen: Järnboås Kalkbrottet N kyrkan, kulturpåverkad blandskog, 2 m hög buske 1976(!).

Sibirisk ärtbuske

Häckkaragan är ursprunglig i Sibirien, Centralasien och Mongoliet; den planteras ofta till prydnad eller som häckväxt men även på renar och i bryn som skydd för viltet. I Småland har den odlats åtminstone sedan 1800-talets början (i Växjö Växjö, Forsander ms 1810a, ms 1811), och på ett belägg i UME från 1967 angav H. Bruun att den hade planterats på 1850-talet i Kalmar Åby Björnö. Under inventeringen blev den oftast funnen som kvarstående (även vid ödetorp, dock ej i söder) eller på utkast. Den kan bilda rikligt med frö, men spridning med frö tycks sällan ske.

Häckkaragan härstammar från Sibirien och Mongoliet. Den odlas en del, speciellt som häckväxt, och kan hittas kvarstående vid ödetorp, men också måttligt spridd som utkast, i gamla sandtag och skogsbryn. Den har förekommit i odling på Öland sedan åtminstone början av 1900-talet (se första belägg ovan). Runt alvarbyn Gösslunda, Hulterstad sn, finns flera förekomster och möjligen är den där fröspridd.

Kulturflykting och kvarstående, tillfällig–bofast.

Kvarstående, även förvildad, bofast.
Odlad buske, på de flesta växtplatserna kvarstående efter tidigare plantering, i något fall förmodligen med trädgårdsutkast till grustag. Fröplantor har ej noterats (Johansson & Larsson 1996), men arten sätter rikligt med frö, och beståndet på St. Karlsö har funnits under mycket lång tid, så det är troligt att det innehåller flera generationer av buskar.

Häckkaragan härstammar från Centralasien och odlas som prydnadsväxt. Den påträffas kvarstående på ödetomter och tillfälligt utkommen på vägkanter och i skräpmark. 

Häckkaraganen är allmänt odlad i häckar och buskage. Särskilt populär var den under 1800-talet och 1900-talets första del. Den står länge kvar i gamla och övergivna trädgårdar, ibland utkommen med trädgårdsavfall. Fröplantor förekommer då och då på skräpmark, men trots sin härdighet verkar häckkaraganen inte ha förmåga att sprida sig i landskapet.

Sibirien. I Sverige odlad och förvildad sedan 1700-talet.

Häckkaragan blommar i skogsstjärnans tid, samtidigt med syren och rönn. Inga gröna delar övervintrar. Arten är härdig i Hälsinglands nordvästligaste delar och odlas ofta som häckväxt, men blir vackrast om den inte klipps utan får nå upp till ett par meters höjd och blomma rikligt. Den sätter fröplantor på naken jord och förekommer kvarstående på övergivna tomter och mer tillfälligt på utkast och skräphögar, och kan överleva länge även när skogen sluter sig över en försvunnen gård.