gul näckros

Den praktiskt taget allenarådande gula näckrosarten i Närke.

Trivialart

Allmän

Gul näckros är ursprunglig. Den växer i både näringsrika och näringsfattiga vatten - sjöar, mossgölar, dammar och märgelhålor samt vattendrag med låg eller måttlig strömhastighet.

Näckrosor Nuphar spp. + Nymphaea spp.

Perenna vattenväxter vars flytande blommor och flytblad har mycket långa skaft som utgår från en rotstock. Blommor stora, gula eller vita med många kronblad och ståndare. Stora, tjocka, cirkelrunda eller elliptiska flytblad med öppning baktill ända in till bladskaftet. Undervattensblad av liknande form, men slakare. Frukt fikonformad med radierande märkesstrålar.

Näckrosor förekommer i sötvatten av många slag, t.o.m. i små myrgölar som kan torka ut, och kan även gå ut i utsötat havsvatten (särskilt avsnörda vikar och åmynningar vid Bottenviken).

Förväxlingsrisk:
Omisskännliga! Vattenväxter med liknande bladform (runda med öppning till bladskaftet) är dyblad, som ej är rotad i bottnen, har mindre blad (ca 3 cm) med runda bakhörn, och 3-taliga, vita blommor, och sjögull, som är grenad och har 5-talig, gul blomma på uppstigande skaft.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

815 Nuphar lutea (L.) Sibth. ex Sm.

This N. lutea complex includes N. lutea in Eurasia, N. polysepala Engelm. in northwestern N. America and N. variegata Engelm. in central and eastern N. America. The complex has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 376 and map 158). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 153.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Nymphaea lutea".

Gul näckros växer på liknande platser som vit näckros och ofta tillsammans med den, såväl i näringsfattiga som i näringsrika vatten. I naturligt näringsrika och i eutrofierade vatten är den dock vanligare än vit näckros. Den förmår växa i vindexponerade lägen och i ganska starkt rinnande vatten. Genom långa, grova utlöpare i bottenslammet bildar den oftast stora enhetliga bestånd och växer sällan i blandning med vass och säv.

Gul näckros växer på dyiga, leriga bottnar i ganska näringsrikt sötvatten. Den undviker vatten med högt pH-värde. På Öland är växten ytterst ovanlig och växte förr i Ölands enda egentliga sjö (Hornsjön) men är där inte återfunnen. Det finns två aktuella fynd där gul näckros bedöms vara utplanterad.

Gammal och kvarstående, bofast.

Ursprunglig.
Allmän i Gothemsån från Viklau till nära Asbro i Gothem och naturlig där, i övrigt (två lokaler) troligen inplanterad. Gul näckros har funnits i Gothemsån i minst 270 år. Där har den i dag samma utbredning som för drygt hundra år sedan, trots de genomgripande förändringar som vattensystemet utsatts för. På de lokaler som Johansson (1897) uppgav växer den ännu, undantaget en lokal i Vallstena, ”i en hage vid vägen åt Bara” 1893 (O. Olsson i VI).

På allt granskat (spontant) material från Gotland är plantorna små med små blommor och märkesskivan är liten med få strålar och ibland något naggad kant. Dessa karaktärer kan bero på hybridinslag från N. pumila (Uotila i Jonsell 2001).

Gul näckros växer i något näringsrika vatten som sjöar, åar, bäckar, dammar och gölar, oftast på leriga bottnar ner till ett par meters djup. Förekommer i inlandet i alla typer av vatten utom i de fattigaste mossgölarna. Arten avtar mot kusten och saknas helt på mindre öar och holmar.

Gul näckros växer i sjöar och åar av alla slag, från mycket fattiga myrgölar till starkt övergödda slätt sjöar. I näringsrika sjöar är den oftast vanligare än vit näckros och tycks där öka i partier där vassen mins kat genom vasslåtter.

Man hittar ibland rikligt med bara några cm stora näckrosplantor i vattenlinjen på en strand vid en sjö där det växer gula näckrosor, men de torde inte ha någon möjlighet att utvecklas till mogna plantor. På någon eller några decimeter djupt vatten ser man små plantor som kanske har bättre förutsättningar. Fröplantan utvecklar först tunna skrynkliga blad, lika de övervintrande bladen på äldre plantor, men mindre. Senare kommer enstaka små flytblad. Den vidare utvecklingen till mogna näckrosplantor har vi inte observerat. Att gula näckrosen är en mycket stationär och långlivad art framgår av dess mycket kraftiga gulgröna jordstammar, som älgar betar och enligt Broman i Owäldig bonde, sid. 889, har ätits även av folk i hungersnöd. Jordstammen kan bli minst 6 cm i diameter och växa på längden mer än en decimeter per år. Mer än meterlånga jordstamsdelar kan transporteras av vattendrag ut i havet, men näckrosor har aldrig setts växa i havet. En jordstam har setts strandad på Storjungfrun.

På mer än en meters djup har gul näckros gröna oskaftade blad som en krans kring de långa blad- och blomskaften. De finns där vid blomningen och de övervintrar gröna. De är tunna, vågiga och ljusare gröna än flytbladen. Flytbladen växer ut under våren och lägger sig på ytan. Om de under någon fas i sin utveckling råkar stå upp ovan ytan kan frosten skada dem. Den del som står upp dödas då och faller av, resten lever kvar. Bladskaften innehåller en svagt violett vätska. På hösten vissnar flytbladen, faller sönder och lämnar vattenytan.

Blomningen börjar i ekorrbärets tid och fortsätter i linneans tid. Blommorna höjer sig oftast en eller annan decimeter över vattenytan, De är öppna även i mörker.