grusstarr

Gammal bofast art.

Grusstarr är förmodligen ursprunglig på havsstränder men framför allt förekommer den på kulturmark. Arten, som är ljusälskande och konkurrenssvag, bildar rika bestånd på både torra och fuktiga ståndorter. Vanliga växtplatser är sandiga/grusiga gräsmarker vid havet, bäck- och åstränder, naturbetesmarker, diken, väg- och åkerrenar, åkervägar, stationsområden, grustag och diverse andra ruderatmarker.

Grusstarr, som med lätthet tycks etablera sig på vissa typer av störd mark, har ökat i utbredning och frekvens under 1900-talet. Lämpliga lokaler skapas ständigt genom täktverksamhet, schaktningar, dikningar, vägbyggen etc.

528 Carex hirta L.

This mainly European species occurs locally as an adventive plant, for instance in N. Fennoscandia. It has also been introduced into eastern N. America and the West Indies.

Mineraljordsväxt, täml. allm.–allm. på Närkeslätten, starkt minskande frekvens i Skogsbygden. Meddelad från bl.a. vägkant, banvall, strand, röseområde, grustag m.m. En ekholme vid Primo i Asker hyste ett 30 m² ymn. bestånd 1992. Grusstarr växte vid en källa i högörtsvegetation S om Hälla i Sköllersta 1990, i en kalkrik lund vid Örberga i Lerbäck (Nilsson ms) samt i en hassellund N om Burtorp (Löfgren ms 1995a). I Örebro stad har den noterats som lerjordsogräs (Lindström 1999b).

Larsson 1868.

Tämligen allmän(-allmän) på Mälarslätten; högre upp sällsynt Märkligt nog funnen riklig och, som det föreföll, stabil, längst i N vid dalagränsen (lokal 16). Samma förhållande i V. Bergslagen (jfr 15, kalklokal 17–19). Sydlig art, som under inflytande av Skogslåglandets och Bergslagens kallare och fuktigare klimat troligen blir mer edafiskt specialiserad än på Mälarslätten: sandigt-grovmoigt material på 2–5, 11, 12–14, 16; kalkrikt material på 17–19. God trivsel på enskilda lokaler ovan Mälarslätten i förening med vissa omotiverade luckor, t.ex. i Sala, gör troligt, att spridning på högre nivåer delvis är ofullbordad. Sannolikt utbredningstyp: pS3.

Grusplan och grusig strandkant i hamnområde. Från början sannolikt införd med barlast. - 2 (1).

Grusstarr växer naturligt på fuktig till torr, öppen, näringsrik mineraljord vid sjöar, åar och diken eller någon gång vid havet. Den förekommer även på fuktiga naturbetesmarker på lätt, sandinblandad jord. Vanligast är arten emellertid på kulturmark, exempelvis på åkerrenar, väg- och dikeskanter, banvallar, stationsområden samt grusplaner. Med sina krypande jordstammar kan den lätt bilda stora bestånd.

Grusstarren har troligen ökat som banvalls- och vägkantsväxt under 1900-talet.

Grusstarr är vanlig på torr–frisk och sandig mark. På Öland ses arten ofta på sandgräshedar nära havet, ställen där den troligen är ursprunglig. Idag växer den främst i kulturmarker som vägrenar, utmed diken, åkerkanter, gamla sand- och grustag, trädgårdsland, grusplaner samt ruderatmark med tippade jord- och sandhögar. Grusstarr ses också i betade torr- och friskängar, gärna utmed kreatursstigar eller i spåren efter röjningar. Sällsynt är den funnen i slåtterängar. I Småland är den ofta funnen vid stationsområden och banvallar (Edqvist & Karlsson 2007). Sterner fann grusstarr endast vid ett tillfälle i anslutning till den dåvarande järnvägen (Sterners liggare).

Grusstarr är väl spridd över hela Öland förutom på Stora Alvaret där den är sällsynt. Inga hot föreligger mot arten som väl förmår att utnyttja olika miljöer i dagens landskap.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ofta på sand eller grus (men även på lera) i fuktmarker, vätkanter, friska gräsmarker, ängsbarrskogar, tallskogar och torrängar; även i dikes- och körvägskanter. Luckor finns i artens utbredning på ön, främst inom skogsområden, men också i områden där åker dominerar. Johanssons (1897) ”Allm.” kan antyda en viss minskning under 1900-talet.

Grusstarr växer på fuktig till frisk mark i naturbeten och hagmark, i löv- och blandskogar, då ofta i sluttningar, gläntor och utefter stigar. Den förekommer också ofta på grusiga, torrare och mer exponerade ståndorter som vägkanter, banvallar, stationsområden, industriplaner, grustag och andra ruderatmarker. Arten tycks vara gynnad av störning och kvävenedfall, vilket förmodligen förklarar att den blivit vanligare sedan förra inventeringen.

Grusstarren växer på torr till frisk gräsmark, ofta vid stränder, gärna men inte alltid på sandigt–moigt underlag. Arten gynnas av bete och av störningar i markytan och koloniserar med sina krypande jordstammar gärna dikeskanter, stigar, vägslänter, utfyllnader, grushögar och järnvägsbankar.

Grusstarr uppges från sju gamla lokaler, spridda över landskapet. Dessa är inte återfunna, men vi har hittat den på sex nya lokaler, även de vitt spridda, men alla tämligen nära järnväg eller hamn. Åtminstone på två lokaler finns den ganska rikligt och förefaller hävda sig väl över längre tid. Den blommar och den har övervintrande gröna blad.