
grönbräken
Asplenium viride
grönbräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

grönbräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- grönbräken








Inga nycklar finns för detta taxon.
Närkes flora
Kalkkrävande nordvästlig växt på blockmark, i Sverige utanför fjällen mkt sälls. (Flora nordica 1).
Atlas of North European vascular plants
43 Asplenium viride Huds.
This widespread, mainly arctic-montane species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 100 and map 92). There are, however, large gaps between the separate distribution areas. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 13.
Ångermanlands flora
Klippspringor i brantberg, stundom även i mindre klippformationer, alltid skuggigt. Troligen endast där underlaget eller det framsipprande vattnet är basiskt.
Flora över Dal
Holmberg 1922.
Härjedalens kärlväxtflora
Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "på Mettukläppen, vid Wallarne och Ljungdalsby".
NILS-arthandbok
En liten tuvbildande ormbunke med avlånga parflikiga blad. Småbladen som sitter nästan motsatta har en finnaggad kant och smala avlånga sporgömmesamlingar på undersidan. Den nedre delen av bladskaftet kan vara svartaktigt men i övrigt är växten helt grön.
Grönbräken växer direkt på sten och förekommer i stora delar av fjällkedjan. Den undviker silikatsten som granit utan man finner den på kalk eller mörka basiska bergarter som diabas och olivin. I det senare fallet kan den bli ganska riklig då den trivs på mineraler som kan vara giftiga för många andra arter. Ofta hittar man den på lodytor eller i klippspringor i både skuggiga och solöppna lägen. Den förekommer även sällsynt på kalkklippor nedanför fjällen och mycket sällsynt så långt söderut som på Öland.
Förväxlingsrisk:
Dvärghällebräken (Woodsia glabella) som i Sverige enbart hittas i Lapplandsfjällen har rundade småblad som liknar grönbräkens men dessa är ganska djupt flikiga och ej finnaggade. Dessutom har den runda sporgömmesamlingar och en liten ledknut på den nedre delen av bladskaftet.
Svartbräken (Asplenium trichomanes) är grönbräkens systerart i låglandet och de två kan sällsynt mötas i kalktrakter nedanför fjällen. Svartbräken är dock vintergrön och har alltid en tydlig svart mittnerv som kontrasterar mot de gröna småbladen.
Brunbräken (A. adulterinum) är en art som härstammar från grön- och svartbräkens hybrid och ser ut som ett mellanting mellan de två. Den är dock ytterst sällsynt (Småland och Västergötland) och saknas så vitt man vet i grönbräkenets huvudsakliga utbredningsområde.
Floran i Skåne.
Smålands flora
Grönbräken är en bergsväxt, som i Sverige finns i och nära fjällen med strölokaler söderut ända till Öland. Den växer på fuktig, basrik jord och i klippspringor, särskilt på starkt basiska bergarter. Förekomsten på Taberg betingas av bergets höga innehåll av pyroxener, och även den lilla förekomsten i Ökna (se nedan) beror säkert på att berget innehåller basrika mineral.
Arten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings län.
Ölands flora
Grönbräken har i vårt land en nordlig utbredning och lokalerna på Öland utgör artens svenska sydgräns. Ormbunken återkommer längre söderut i Mellan- och Sydeuropas bergstrakter.
Sommaren 2020 gjordes riktade eftersök av grönbräken och den återfanns på fyra lokaler medan den eftersöktes förgäves på ytterligare fyra. Årtalet inom parentes anger när grönbräken senast sågs på platsen.
Äldre sockenfynd, årtal efter inom parentes när den senast sågs. Vickleby (1938), Stenåsa (1978), Kastlösa (1975) och Ventlinge (1933).
Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en tydlig minskning.
Gammal, bofast.
Västergötlands flora
Hälsinglands flora
Den enda kända lokalen i Hälsingland för grönbräken upptäcktes i Älgsjöberget i Los 1931 av apotekare A. Heiner eller möjligen av provinsialläkare Elias August Fries. Den återfanns efter mycket letande 1982. Lokalen är visserligen en markant lodyta, men de övriga terrängformerna avslöjar inte att den finns där och den är dold bakom skog. Grönbräken växer där tillsammans med den likaledes kalkberoende fjällhällebräken. 1982 fanns sju plantor, 1986 fem, 1988 sex och 2007 två. Antalet blad har varit: 1986 trettioett, 1988 fyrtio och 2007 trettioåtta. Vi har uppfattat denna population som stabil (Delin 2007f).
En möjlig förklaring till att en så liten population kan vidmakthållas är att den har en stor lokal sporbank. Detta förhållande antas gälla för glansbräken Asplenium adiantum-nigrum (Ljungstrand 2011).
Enligt Flora Nordica 1 (Jonsell 2000) övervintrar inte bladen, men i så fall växer de snabbt ut på våren, eftersom de var stora redan den 10 maj 1986 och då uppfattades som övervintrade. Bladen bildar rikligt med sporer.