grådådra

Fodervall, stationsområde. - 3 (3).

Witte 1909.

944 Alyssum calycinum L.

Syn.: A. alyssoides (L.) L.

This species originates from Europe. As it is a ruderal plant, it has been introduced into several parts of the world fairly recently, for instance into Fennoscandia during the 19th century and into N. and S. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 183.

Grådådra är en sent inkommen, kulturberoende art. Den är ettårig och växer mycket sällsynt på torr, sandig till grusig och störd mark med gles växtlighet.

Grådådra kom till Sverige som fröförorening i vallväxtutsäde under första hälften av 1800-talet. Det första fyndet gjordes i östra Skåne 1823 (Witte 1909). I Halland ökade arten snabbt i början av 1900-talet och växte då huvudsakligen i åkrar och på torra, vegetationsfattiga ruderatmarker, t ex järnvägsområden. Ahlfvengren (1924) uppger arten från 19 socknar, från Ö. Karup i söder till Ås vid Viskan. När frötillförseln på grund av bättre frörensningsmetoder upphörde började grådådran minska och idag är den mycket sällsynt. I kalkrikare landskap än Halland, t ex Skåne, Öland och Gotland, har den klarat sig bättre och betecknas där som ganska allmän.

Kalkgynnad läkeört, vildväxande i Sverige sedan 1820-talet, spridd genom vallfrö.

Grådådran växer i Sörmland på sandig skräpmark, särskilt banvallar och vägkanter. Under 1900-talets början spreds arten med utländskt vallfrö (Witte 1909a), senare framför allt i anslutning till järnvägar. Arten är ettårig och ofta tillfällig men utmed järnvägen i Stora Malm har den hållit sig kvar i 100 år.

Förmodligen ursprunglig i södra Europa. I Sverige i Götaland och Svealand.

Ny bofast art; etablerad t.ex. på Kungsholmen.

Grådådra är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

F.n. utdöd, först funnen 1870, senast 1921.

Grådådra är ursprunglig i de centrala delarna av Europa och har inkommit till Sverige som förorening med vallväxtfrön, främst vitklöver. Första fyndet gjordes i Skåne 1823 (Brösarp). På Öland dröjde det till 1840-talet innan grådådra noterades. I början växte arten främst som åkerogräs och fynden var spridda längs västra Öland, från Köping sn i norr till Ås i söder. När Ölands järnvägsnät började byggas i början av 1900-talet spred sig grådådra snabbt längs de sandiga–grusiga banvallarna.

Grådådra växer på torr, sandig–grusig och kalkrik mark som tidigt värms upp av vårsolen. På dagens Öland ses den främst i två miljöer: ruderatmarker och stäppartade torrängar. I ruderatmiljöer är den noterad i gamla sandtag och stenbrott, på högar med tippad sand, grus eller sten och sällsynt på skifferslagg. Det är tydligt att den föredrar de slänter i sandtagen som vetter mot söder. I betade, sandiga och stäppartade torrängar med glesare växttäcke ses den ofta på fästigar eller där betesdjuren sparkat upp bar sand. Ibland är den noterad i vägkanter, åkerrenar, som trädgårdsogräs och längs gamla banvallar. Vid några tillfällen är växten funnen på taket till en stenkällare, i en sandig rasbrant vid havet och på grusiga kalkstensplatåer längs västra landborgen.

Grådådra har en ojämn fördelning på Öland. Den är vanlig längs västra landborgen och har många lokaler söder om Borgholm, nära väg 136. På östra sidan är den ofta sedd längs östra landborgen och de små fragment av sandstäpp som finns i dess närhet. Däremot är den idag liksom i Sterner (1938) obefintlig på sydöstra Öland med aktuella fynd som sydligast i Hulterstad sn. En trolig orsak är att lämpliga, sandiga avlagringar saknas på denna del av Öland. Av de förr så rika förekomsterna längs banvallen mellan Kastlösa och Skärlöv, Hulterstad sn, återstår idag endast små fragment. På Stora Alvaret är det glest med fynden; där växer grådådra längs traktorvägar, i gamla horvor och grustäkter. Norr om Borgholm är fynden få och i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby, har grådådra försvunnit. Sammantaget en viss tillbakagång men grådådra är trots allt fortfarande en ganska vanlig växt på dagens Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Torra, öppna miljöer på bar jord, sand eller grusmark, gärna på platser där bete eller körning med fordon orsakat blottor i marktäcket: körvägar, körspår på hällmark, torrare beten på sand och kalk, sand- och grustag, jordhögar, ruderatmark, vägkanter och blottor på sandfält. De tidigaste fynden, från 1851 till 1870, gjordes i Visby, ”söder om staden”. År 1867 observerades grådådra i hamnorterna Ronehamn, Slite och Storugns, vilket kan tyda på att arten då kommit in med sjöfarten. Witte (1909) betraktar arten som en vallfröinkomling; i Martebomyr sågs den 1867 och samma år även i Stånga och Stenkyrka, och på 1880-talet var den spridd på Gotland med förekomster i åkrar, vid vägar och grustag. Troligen kom grådådra till Gotland vid flera av varandra oberoende tillfällen.

Johansson (1897) uppgav frekvensen ”H. o. d.” och gav exempel på förekomster från Eke och Hablingbo till Fårösund i Bunge. Senare rapporterades grådådra även från Gotska Sandön, Gamla gården, 1937 (Pettersson ms), men den förekomsten var bara tillfällig. Under Projekt Gotlands flora har arten antecknats från Näs till Bunge. Till Gotska Sandön, Fårö, har arten inkommit på nytt, denna gång till Fyrbyn, som följeslagare till planterad fetknopp vid taktäckning. Grådådra förekommer särskilt rikligt på de nordvästra delarna av huvudön, där Tofta skjutfält, Visbyområdet samt Stenkyrka och Hangvar har gott om fynd. Efter att militärens verksamhet på Gotland har reducerats kommer troligen förekomsterna på Tofta skjutfält och söder om Visby att minska, då markstörningarna inte blir lika vanliga.

Grådådra har förmodligen kommit in i Bohuslän med gräsfrö under 1800-talet. Den spred sig under början av 1900-talet till solbelysta, torra, glest bevuxna och skalhaltiga sand- eller grusmarker. Den är konkurrenssvag och gynnas av måttlig markstörning. Sedan förra inventeringen har grådådran minskat dramatiskt, förmodligen mest beroende på igenväxning av gamla lokaler. Även på flera ställen där vi noterat arten under inventeringen är den numera utgången.