gåsört

Se vanlig gåsört Argentina anserina subsp. anserina

Gammal bofast art.

Tämligen allmän

Gåsört är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I någorlunda naturlig vegetation växer den på obetade strandängar och tånggödslade sand-, grus- och stenstränder vid havet. Den ljusälskande, betes- och kvävegynnade arten är också vanlig i friska/fuktiga betesmarker, på vägrenar, markvägar och gårdsplaner samt vid gödselstäder och på ruderatmarker.

Läke- och grönsaksväxt på fuktiga och kväverika platser, enl. samstämmiga uppgifter fr.o.m. 1830-talet allm. i hela Närke utom i de näringsfattigaste områdena. Gellerstedt (1831) påvisade den i källådror. I samband med de stora sjösänkningarna sågs den på några Hjälmarskär (Grevillius 1893a) och fanns på den torrlagda Kvismarbotten 1890 ”i mängd” (Tolf 1891). Arten har setts i betade och obetade strandkärr, bl.a. i alsockelkärr och på sandstränder, men växer vanligen vid vägkanter, lagårdsbackar och bygator etc. Möjligen är den på tillbakagång beroende på allt mindre tillgång till kväverika miljöer.

Se vanlig gåsört Argentina anserina subsp. anserina och grönlandsgåsört Argentina anserina subsp. groenlandica

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Vid Kålsätt".

Allmän i hela området Utbredningstyp som eventuell idiokor: S12. Som antropokor: U.

(Potentilla anserina)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig gåsört A. a. ssp. anserina i landskapet.

Potentilla anserina
Gåsört växer på fuktig, kväverik mark. Vid söt- och brackvattensstränder påträffas den både nere vid vattenbrynet och i övre delen av strandängen, särskilt på driftvallar. Växten förekommer också i andra lågvuxna fuktängar. Den trivs bra på all slags fuktig betesmark liksom på gårdsplaner, vid gödselstäder och på dåligt dränerade åkrar. I trädgårdsland, på vägkanter och utfyllnader växer den också på torr jord.
Endast vanlig gåsört ssp. anserina är säkert känd från landskapet. Ett belägg i LD från Västervik Törnsfall Almvik, Kråknäset (7G2h 1-4-), samlat 1979 av PL, har finnaren bestämt till grönlandsgåsört ssp. groenlandica, som annars har sydgräns i Finska viken; bestämningen bör prövas.

Gåsört anses ursprunglig på sandiga eller steniga havsstränder, driftvallar, vätar och i kanten av skogskärr (Sterner 1938). Den är idag vanlig i betade frisk- och fuktängar, längs diken, vid grävda vattenhål och dammar, på botten av gamla sandtag och annan ruderatmark. I skogen växer den utmed vägar och stigar, i fuktiga gläntor och kanten av våtmarker. Gåsört gynnas när röjningar sker av betesmarker vilket ökar tillgången på näringsämnen, åtminstone tillfälligt. Dessutom drar den nytta av hårt betestryck och tramp av kreaturen.

Gåsört är en mycket vanlig växt på Öland och förmår etablera sig närhelst fuktiga marker finns att tillgå. På Stora Alvaret växer den i tokfuktängar, i kanten av alvarträsk och även vid större vätar. Växten är vanlig runt hela Ölands kust utom de mest exponerade sträckorna eller flitigt frekventerade badstränder. Gåsört klarar att växa i vitt skilda miljöer och hävdar sig väl på dagens Öland.

På Öland förekommer såvitt känt endast underarten vanlig gåsört subsp. anserina. Gåsört har vanligen blad som är håriga på undersidan och ganska kala på ovansidan. Ibland är bladen silverhåriga på ovansidan, någon gång helt kala på både ovan- och undersidan.

Gåsörtens blommor har i UV-ljus ett distinkt mönster med en mycket markerad bulls-eye som guidar de besökande insekterna till de centrala delarna av blomman. Kronbladens basala delar absorberar UV-ljuset medan det reflekteras i de yttre delarna, blommorna blir därför tydligt tvåfärgade för besökarna (http://www.naturfotograf.com/UV_flowers_list.html).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Strandängar, även grus- och sandstränder; dessutom fuktig gräsmark, lövkärr, vätar, bäckar, diken, damm- och kanalkanter, fuktiga grustag. Efter sin inventering av öns stränder 1928–36 prickade Englund (1942) in lokaler på 534 strandavsnitt. Särskilt riklig var arten enligt Englund i sumpmark med hundstarr Carex nigra inom övre landstranden (hygrolitoralen) samt på strandängar över gränsen för högvatten (supralitoralen). Den fanns också ofta på driftvallar, även då dessa täckts av sand och grus. Att gåsört är vanlig inom flera olika slags biotoper avspeglas i den höga andelen provrutor. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Allest.”. Våra inventeringar tyder på ganska oförändrad frekvens.

Endast vanlig gåsört ssp. anserina är känd från Gotland.

Gåsört växer solöppet på torr till fuktig, näringsrik mark. Den är kvävegynnad och förekommer praktiskt taget alltid på havsstrandängar, ler- och sandstränder samt i strandängsfragment och mellan block och i skrevor på steniga havsstränder. Innanför kusten finner man gåsört på fuktiga och leriga ställen i betesmarker, på fuktängar och dikeskanter men även på torrare platser som gårdsplaner, vägkanter, utfyllnader och skräpmark.

Gåsört bildar revor och är utpräglat flerårig. Fröna kan flyta ett helt år (Romell 1938a). Den blommar från skogsstjärnans till mjölkens tid. Inga gröna delar övervintrar.