
gaffelbräken
Asplenium septentrionale
gaffelbräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

gaffelbräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- gaffelbräken













Inga nycklar finns för detta taxon.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Flora över Dal
Tämligen allmän-spridd.
Hallands Flora
Gaffelbräken är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer i små ”buketter” i sprickor i bergbranter och hällar, på block i rasbranter samt ibland även på klapperstensfält vid havet, i stengärdesgårdar och på skrotstenshögar. Arten växer ofta mycket torrt och ljusexponerat samt undviker de allra näringsfattigaste bergarterna.
Närkes flora
Delvis täml. allm. i Skogsbygden, f.ö. sälls.–spridd. Dess utbredning är ojämn också där lämpliga växtplatser finns.
En anmärkningsvärd frekvensskillnad fastslagen i grannsocknarna Glanshammar och Rinkaby, de flesta på urbergskalk, 21 resp. 0 lokaler (Nilsson 1986). Fyndkoncentrationen till kalkområden kan delvis bero på botanisternas förkärlek för sådan miljö, men knappast i det väl undersökta Glanshammar. I diabasområden i Svennevad fanns 5 lokaler (Kjellmert 1947).
Gaffelbräken växer mest i bergbranters springor, ofta tillsammans med svartbräken. Ovanliga växtplatser är mark- och backhällar. Vid Lockhyttan i Kil, söder om vägen mot Hammarboda, samlades gaffelbräken på ”mycket stort fält med strandklapper 100 m från landsvägen, 21 tuvor” 1934 (Broddeson, S).
Atlas of North European vascular plants
45 Asplenium septentrionale (L.) Hoffm.
This not very variable species occurs in Eurasia and N. America. It is classified as an amphi-atlantic plant (Hultén, Amphi-atl., p. 246 and 228). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 14.
Västmanlands Flora
Cirka 96; vanligast i Nedre Bergslagen och på Mälarslätten. Luckorna i övre Västmanlands utpräglade oligotrofområden beror säkerligen inte på klimatet utan på brist på ståndorter (klippor och klippväggar, vilkas sura reaktion mildras av lövfall och/eller stoftgödsling Från kulturområden). Föga ofta på rika bergarter – men ibland riklig och bofast också på sådana (jämför nedan). Utbredningstyp: S2.
Ångermanlands flora
Sällsynt i nordligare landskap.
Härjedalens kärlväxtflora
Endast en uppgift föreligger (Birger 1908a): "Annåfjäll: toppen av Falkhöjden (Östm.)." Belägg saknas.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från mer än dubbelt så många rutor (ca 50) vid förra inventeringen och uppenbart starkt minskande.
Smålands flora
Gaffelbräken växer i klippspringor – ofta mycket smala – i stup, bergbranter och på hällar. Ibland anträffas den på tunt jordtäcke på hällar och klipphyllor, mera sällan på steniga backar eller i rasmark. Arten förekommer också på murar samt i stenrösen och bergsskärningar. Den växer gärna exponerat, ofta i sydvända lägen, men uthärdar måttlig beskuggning. Arten är i området föga näringskrävande.
Ölands flora
Gaffelbräken upptäcktes på Öland så sent som 1954 av Rikard Sterner i Sandby sn (Lundqvist 1970 a). Men det finns ett tidigare fynd med belägg (se ovan) som var okänt i Sterner (1986). Gaffelbräken finns kvar på sina fåtaliga gamla lokaler och har hittats på några nya. Troligen är ormbunken delvis förbisedd och någon reell ökning rör det sig inte om. Något direkt hot föreligger inte på de kända lokalerna. Samtliga lokaler förutom en är belägna på norra halvan av Stora Alvaret.
Inkommen, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig? Enligt Pettersson (1958 s. 70) inkommen genom ”långflykt av sporer, antagligen från svenska fastlandet”. Detta utesluter inte att gaffelbräken kan vara en gammal invånare på Gotland. På de äldsta lokalerna har den hållit sig kvar i över 50 år.
Urbergsblock eller mosskuddar på hård kalkhäll alldeles invid urbergsblock.
Bohusläns Flora
Gaffelbräken växer oftast ljusöppet i skrevor och sprickor i berg av såväl granit och gnejs som mer basrika bergarter. Den undviker de allra mest svårvittrade underlagen, där den dock kan förekomma, om berget är sönderbrutet och stendamm bildats. Man ser den ofta i branter och stup, i sprängda vägskärningar, i gamla stenbrott och bland skrotsten. I diabas- och rombporfyrgångar växer den i sprickor och under överhäng, gärna tillsammans med svartbräken och hällebräken.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Gaffelbräken växer i klippspringor i ljusöppna branter eller på flackare berg med klippängsvegetation. Arten sägs ofta sky kalk, men i Sörmland är den vanlig på kalkbergen. Den sitter då nästan genomgående på de svårvittrade leptitstråken, sällan direkt på urkalken. Arten slår sig gärna ned i brott och skärningar, t.ex. utmed järnvägar. Fördelningen i landskapet är möjligen klimatisk, men kan kanske också bero på biotoptillgång. Hybriden med svartbräken är inte ovanlig där arterna växer tillsammans – (5%). Hybridexemplar hittas oftast på silikatberg där endast vanlig svartbräken förekommer, men även här och där på kalkbergen. Om även kalksvartbräken i dessa fall är inblandad i hybridiseringen är inte undersökt.
Upplands flora
Gaffelbräken växer som täta tuvor i springor på hällar och bergbranter, speciellt där det är ljusöppet som på strandklippor, intill vägar, i betesmarker och på åkerholmar. Den förekommer framför allt på sura bergarter, eftersom det är denna typ av berggrund som dominerar, men även på kalkberg.
Förändring -12 %. – De tre arterna av småormbunkar, som växer på utpräglad hällmark: gaffelbräken, svartbräken och hällebräken har alla minskat, främst på grund av igenväxning som ökar beskuggningen av mindre hällmarker. Gaffelbräken dock i mindre utsträckning än de båda andra arterna.
Gästriklands flora
Gaffelbräken är ursprunglig och troligen lika ovanlig nu som under 1800-talet. Arten har till stor del hittats på samma lokaler som tidigare angetts (ca 20 lokaler).
Typiska följearter är stensöta, svartbräken och getrams men oftast saknas egentliga följeväxter.
Hälsinglands flora
Gaffelbräken finns nästan bara i springor i lodytor. På de lokaler som har besökts flera gånger ger den intryck av att vara mycket långlivad och växla mycket lite i storlek. Tuvan tycks ha sitt ursprung djupt inne i springan i berget och få tillräckligt med vatten även under långa torkperioder. Bladen övervintrar gröna. Nya blad utvecklas under vår och försommar. Parallellt med detta vissnar en del av de gamla och blir bruna. På hösten kan man dock se helt gröna blad tillsammans med delvis gröna, tydligen två årgångar. Bruna blad hänger kvar under något eller några år. Sporgömmena är fortfarande omogna, gröna, i linneans tid i början av juli.
Lodytor är ofta vinklade, med torrare och fuktigare, ljusare och mörkare partier. Där växer stensöta och hällebräken torrast, gaffelbräken mitt emellan och stenbräken och svartbräken fuktigast. Ibland tillkommer ekbräken och hultbräken i fuktiga delar av en lodyta. Tre gånger har gaffelbräken hittats på lodytor på jätteblock.