flocksvalting

88 Echinodorus ranunculoides (L.) Engelm.

Syn.: Baldellia ranunculoides (L.) Parl.

This species occurs in W., C. and S. Europe and adjacent parts of N. Africa. The map is preliminary. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 29.

Flocksvalting är ursprunglig i landskapet. Den växer vid kusten i grunda vattensamlingar och dammar med fasta men porösa bottensediment och periodiska förändringar i vattennivån (Lindblad & Ståhl 1989).

Arten är sårbar och de största hoten utgöres av torrläggningar eller motsatsen, dvs grävningar som skapar större vattendjup (Lindblad & Ståhl 1989) samt igenväxning. Flocksvaltingen har under 1900-talet försvunnit från ganska många lokaler men har också visat sig i stånd att kolonisera nya. Sammantaget rör det sig dock om en minskning.

Flocksvalting har i Europa en västlig utbredning. I Sverige växer den främst på Öland och Gotland som i detta sammanhang är östliga utposter.

Flocksvalting växer på fuktig, bar kalkgyttja som saknar annan vegetation. Den är vanlig i större vätar, alvarträsk och betade fuktängar men växer också i mindre bäckar, grävda eller sprängda vattenhål och på botten av vattenfyllda stenbrott. Sällsynt är den funnen i ohävdade skogskärr där den växer mellan tuvor av ag Cladium mariscus.

Flocksvalting är främst funnen på Stora Alvaret där många lämpliga miljöer finns. Växten förekommer även med spridda fynd utmed västra stenkusten, speciellt på alvarlika partier med vätar och träsk som däms upp av gamla strandvallar. Liksom i Sterner (1938) är den närmast obefintlig inom Mittlandet och den annars så artrika östra sjömarken. Flocksvalting har ungefär samma utbredning idag som förr även om den är funnen i ett färre antal socknar. Upphört bete och dränering av landskapet är ogynnsamma faktorer för arten. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Flocksvalting klarar starkt växlande vattenstånd, både att bli tillfälligt dränkt för att inom några dagar växa på uttorkad kalkgyttja. Det gör att den är väl anpassad till alvarets träsk och större vätar som under sommaren ofta ligger snustorra.

Som kuriosum kan nämnas att släktet Baldellia har en alldeles speciell lukt om bladen krossas vilket gör att det går att skilja det från släktet Alisma. Bladen hos Baldellia luktar lite obehagligt, som en gammal äppelskrutt medan de är nästan luktlösa hos Alisma (Schou m.fl. 2017).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Naturligt i rännilar i källmyrar, bäckar, åar, vätkanter, upptorkande blekegropar i agmyr samt i fukthål på betesmark och strandäng, även sekundärt i diken, kanaler, bryor och dammar. Finns mest inom öns kalk- och skogsområden, där renare vatten förekommer. Särskilt riklig i Löså i Kräklingbo och Vällesån i Fleringe. Johanssons (1897) ”H. o. d.”, motsvarande ungefär ”tämligen allmän”, tyder på en viss minskning sedan slutet av 1800-talet.