flentimotej

Tillfälligt införd med barlast. - 1 (1).

357 Phleum phleoides (L.) Karst.

Syn.: P. boehmeri Wibel

This species is mainly restricted to Eurasia. Its dispersal has been favoured by clearings in the primarily forested landscape. The occurrences in, for instance, N. Fennoscandia are casual. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 55.

Uppgiven av Osbeck 1788 som sällsynt. Även Fries (1817) uppger arten som sällsynt på sandiga kullar. Ahlfvengren (1924) har följande kommentar: ”Ingen lokal är av dem uppgiven, och senare uppgifter om växtens förekomst i provinsen föreligger icke. Ej sedd av förf. Tvivelaktig för Halland.” I S finns dock ett ark från Ö. Karup 1866 insamlat av F. Elmqvist. Bland Elmqvists kollekter från Halland, alla daterade juli 1866, finns flera som man av olika skäl kan ifrågasatta, om de verkligen är insamlade i landskapet. Flentimotejkollekten bör nog föras till dessa. Denna misstro mot Elmqvists trovärdighet har bl a kommenterats av Carl Blom på ett ark i LD av sandmålla Atriplex laciniata från Östergötland: ”På grund av tidigare erfarenhet av Elmqvists lokaluppgifter är det högst osannolikt att denna insamling är från Ög., kanske från utlandet.” Jämför också Laserpitium latifolium och Orobanche.

Några aktuella fynd av flentimotej har inte gjorts. Arten är kalkgynnad och växer närmast i nordvästra Skåne och i Västergötland.

Torrängsväxt med starkt begränsad förekomst på åsar, örtbackar och kalkberg.

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän på Ö. Mälarslätten; V-ut spridd där. Några få förekomster i nedre Skogslåglandet. på åsmaterial och kalkhällmark. (Högre upp en mycket gammal, tillfälligt kulturspridd förekomst.) Sydlig-sydligt kontinental, i Sverige utpräglat SÖ-lig art. Edafiskt mer fordrande N 35-m-nivån i vårt område. Utbredningstyp: S7.

Flerårigt tätt tuvat gräs med styvt upprätt strå som är rödaktigt upptill. Bladen är korta (< 1 dm), 3–5 mm breda, aningen blågröna, något sträva utan åsar på ovansidan. Snärpet är mycket kort (< 1 mm). Bladslidorna är öppna och den övre kan vara något uppblåst. Småaxen är helt omslutna av skärmfjällen som är fint strävhåriga och har en kort spets. Vippan är mycket tät (liknar först ett ax) och avsmalnande i båda ändar.

Flentimotej växer på torr kalkrik gräsmark som torrbackar, betesmarker och hällar. Den är ganska vanlig i kalkrika trakter och finns upp till norra Uppland.

Förväxlingsrisk:
Påminner något om vanlig timotej (P. pratensis) men denna har ett ax och inte en tät vippa. Dessa blad har plattade åsar på ovansidan och är rent gröna. Dessutom är skottbasen löklikt uppsvälld.

Flentimotej har i Norden en sydöstlig utbredning och växer på bas- och näringsrik jord. Den ingår i örtrika torrängar, gärna tillsammans med ängshavre Helictotrichon pratense, backsippa Pulsatilla vulgaris och småfingerört Potentilla tabernaemontani. Oftast ses den på öppna grusåsar och kullar men även på plana sandfält och på berghyllor. Den kan gå ut i sekundär, störd vegetation (grustag, banvallar), men det är sällsynt, och arten blir därmed en av torrängens finaste indikatorarter – en verklig ädling bland gräsen.

Flentimotej har i Norden en sydöstlig och i övriga Europa en kontinental utbredning. Den växer i södra och mellersta Sverige på torr och helst kalkrik mark. Som andra växter med kontinental utbredning gynnas den av höga temperaturer, speciellt under sensommaren, samt små nederbördsmängder.

På Öland är flentimotej en karaktärsart på betade och artrika alvartorrängar där den växer tillsammans med bland annat fältsippa Pulsatilla pratensis, fältvedel Oxytropis campestris och backklöver Trifolium montanum. Växtplatserna är solöppna, varma, gärna sandiga och växttäcket inte alltför slutet. Flentimotej ses även på sandgräshedar vid havet, klapperstensvallar, sandstäpp, i vägkanter och glesa tallskogar. Sällsynt är den funnen i karster, sandiga trädesåkrar och gamla sandtag. I betade friskängar växer den högt uppe på tuvorna. Flentimotej klarar en viss ohävd men försvinner snabbt om marken tillförs näringsämnen.

Flentimotej är utbredd över hela Öland med preferens för Stora Alvaret, småalvaren, östra sjömarken och västra stenkusten. Söder om Borgholm går den ogärna väster om väg 136 där få lämpliga lokaler erbjuds, dvs. sandiga, kalkpåverkade och torra betesmarker. Flentimotej är en vanlig art på dagens Öland men kan missgynnas på sikt om naturbetesmarker tillåts att växa igen eller påförs näringsämnen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Typisk art på öppna, torra kalkmarker: torrängar, klintkrön, kalkkullar, hällmarker, sand- och gräsmarker. Flentimotej är ovanlig inom jordbruksbygderna, där dess växtmiljöer saknas. Johansson (1897) förde flentimotej till de ”petrofila” växterna med förekomster på hällar samt på sandmark. Hans bedömning av arten som ”Allest. på kalkområdena; allm. på sand” ter sig något i överkant i dag. Att artens frekvens nu är måttligt hög framgår även av det låga antalet provrutor (6 st.) med fynd. Ett minskat bete på öns hällmarker och torrängar kan ha missgynnat arten.

Tillfälligt inkommen.

Flentimotej växer på torrängar, särskilt på kalkrika, örtrika moränbackar med backklöver. I Mälarområdet förekommer den på varma, betade åsslänter, ofta tillsammans med backsippa. Arten är starkt slåtter- och betesgynnad. Den minskar för närvarande genom upphörande bete men tuvorna är långlivade och på många håll är arten ännu kvarstående i hög gräsvegetation långt efter det att betet upphört.

Två gamla fynd finns av flentimotej.