fjällgröe

214 Poa alpina L.

This arctic-montane species is composed of generally apomictic biotypes. It is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 230 and map 212), although the distribution in fäet is incompletely circumpolar (a gap in E. Siberia). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 31.

Först uppgiven av Neuman 1884 från Snöstorp Skedala, inkommen med gräsfrö, baserat på uppgift av A. Lyttkens. Äldsta belägg från Halmstad Knebildstorp 1895 (G. Tillman i S).

Nordligt, kalkgynnat gräs på häll- och grusmark.

Tillfällig inkommen på okänt sätt.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Torrängsbackar, öppna nipbranter, hällmarker, fäbodvallar, kyrkvallar, sandiga lägdkanter, vägslänter och vägrenar, bangårdar. - 113 (36).

15; sällsynt, bofast i kalkområdet i Bergslagen (troligen ett knappt 10-talet recenta lokaler); möjligen kvar på kalkvarp vid Sala gruva; ett par tillfälliga förekomster på silikatunderlag i Mälarområdet och Skogslåglandet. (lokal 1, 2). Arktisk-alpin art, möjligen (liksom på Öland, Gotland, i Västergötland m.m.) på någon enda lokal (8) inhemsk klimatrelikt. Utbredningstyp (hela populationen): N5.

Flerårigt tuvat, helt kalt gräs med upp till tre dm höga strån som är något plattade Bladen är platta, ganska styva, 4–8 cm långa och 3–6 mm breda med en blågrönaktig översida. Bladspetsen är hastigt avsmalnande och kupad (båtlik) vilket är typisk för arter i släktet Poa. Snärpet är knappt 0,5 mm långt. Vippan är allsidig med skaftade rundade småax som ofta är violettaktiga. Vid basen sitter äldre bladslidor kvar länge och bildar en ljusbrun strumpa som omger hela skottbasen. Utlöpare saknas alltid.

Fjällgröe växer på torr–frisk, öppen kalkhaltig mark. Den kan hittas på dryashedar, klippor och stränder och i låglandet på kalkhällmarker, torrängar och alvar. Den är ganska vanlig i kalkområden i fjällen samt på Öland och Gotland men i övrigt en sällsynt art.

Förväxlingsrisk:
Nordgröe (P. pratensis subsp. alpigena) har utlöpare och saknar den strumpliknande bildningen av gamla bladslidor.
Härjedalsgröe och Jämtlandsgröe är två hybrider med fjällgröe som ena föräldern. De är alltid vivipara och har utlöpare som tränger igenom de tjocka bladslidorna.
Blågröe (P. glauca) har också blåaktiga blad men dessa är korta (< 4 cm) och smalare än 2 mm samt något inrullade eller vikta. Vippan är gles med små 3–6 mm stora, något spetsiga småax.
Knölgröe (P. bulbosa) är en sydostlig art med vivipara småax och en tydligt löklik bas utan ”strumpa”.

Fjällgröe är en vanlig art i fjällen och finns dessutom som ursprunglig på alvarmark i Västergötland och på Öland och Gotland. Arten är mycket kulturgynnad och växer på kulturmark söderut till Värmland och Östergötland. Sydligare fynd får ses som tillfälliga. I Vaggeryd Byarum har den troligen kommit in med kalk från Öland på 1950-talet.

Fjällgröe växer på alvarmark på Öland, Gotland, i Västergötland (Falbygden) och vårt grannland Estland. För övrigt är den som namnet antyder nordlig i sin utbredning men förekommer i övriga Götaland främst på hällmarker i Bohuslän och är ibland inkommen med gräsfröblandningar.

Fjällgröe växer på kalkrik mark som snabbt torkar ut under vår och försommar. Den är en karaktärsart på alvarmark där den växer i tunt vittringsgrus, på mosskuddar eller i kalkstenshällens sprickor. Den kan även växa i alvarvätar, karster och på uppfrysningsmark i så kallat grusalvar. Som följeväxter ses ofta alvargräslök Allium schoenoprasum var. alvarense och vit fetknopp Sedum album. Ibland är fjällgröe funnen på klapperstensvallar, i gamla stenbrott samt kalkrika torrängar med slitet växttäcke.

Utbredningen följer i stort Ölands alvarmarker och fjällgröe är vanlig över hela Stora Alvaret. På östra sjömarken växer den i insprängda, små alvarpartier där kalkhällen går i dagen. Även de nordliga småalvaren, som Långalvaret i Böda sn och Mensalvaret i Högby sn, har mindre förekomster av fjällgröe. Längs västra kusten från Alböke sn och norrut till Horns udde, Högby sn, växer fjällgröe på klapperstensvallar, i gamla stenbrott och glesare torrängar. Den är förvånansvärt stabil i sin utbredning och hittas idag i princip i samma socknar där Sterner noterade den på 1930-talet.

Fjällgröe är ett av få öländska gräs som har lite kändisstatus beroende på att varje alvarciceron värd namnet måste peka ut växten och berätta att den är en relikt från den senaste istiden. Torrsommaren 2018 gick hårt åt fjällgröe som följande år saknades över delar av Stora Alvaret men den kom delvis tillbaka redan under 2021.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fjällgröe växer på kalkhällmarker och alvar, ofta något vinterfuktiga med grus och sand, gärna på nötta ytor, t.ex. på körvägar och stigar; även i dynsänkor (Gotska Sandön). Att fjällgröe har en viss spridning i sina miljöer framgår av att den representeras i provruteinventeringen. Artens utbredning följer, utöver Gotska Sandön, områden med hällmarker med hård kalksten på mellersta och norra Gotland. På södra Gotland saknas fjällgröe; Johanssons (1897) uppgift ”H. o. d. på hällområdena på n. och mellersta delen, ofta på skogsvägar och stigar” stämmer bra ännu i dag.

Fjällgröe växer torrt och exponerat i skalpåverkad hällmark, oftast där marken är trampad eller i kanten av berghällar. Den sprids dessutom till vägkanter och grusplaner.

I Stockholmstrakten funnen på hällar nära bebyggelse. Till Sörmland har arten säkert spritts med människan, möjligen med hötransporter. Förekomsterna tycks ha varit väl etablerade men försvann i samband med stadsbebyggelsens framträngande (Aulin 1914) och arten har inte setts sedan 1931.

Fjällgröe saknar både utlöpare och kortskott. Plantan är långlivad, men utvecklas bara inom de gamla bladresterna och står kvar där den grodde. Arten är beroende av förnyelse och spridning genom frön, och dessa gror troligen bara på naken jord. Dessa egenskaper begränsar artens överlevnadsmöjligheter i det moderna landskapet. Den gynnas av markstörning och tål inte igenväxning i botten- fält- eller trädskikt. Den har inte lyckats ta vägkanter i anspråk, vilket kunde förefalla vara en möjlig reträttplats.

Fjällgröe blommar i ekorrbärets tid. Två till tre blad överst i skottet övervintrar gröna. Under dessa sitter åtskilliga äldre vissna blad, troligen flera årgångar.

Vi har funnit arten nästan enbart på kulturpåverkad mark, huvudsakligen på torr gräsmark nära hus där tramp och körning är intensiva. Några av lokalbeskrivningarna i databasen är: dansplats på gräsmark på slagg, smärre körväg i gräsmark, gräsmark mot väg vid ödegård, vägkant mot ladugård, torr gräsmark på hamnpir, f.d. fäbod nu sommarstugetomt, gårdstun, gammal äng, klapperstensfält vid Agö hamn, f.d. timmeravlägg, betesmark på sand, grusplan nära kvarnbron, festplats på Östra berget, järnvägsstation, ramp till lagård, Endast ett fåtal fynd är gjorda vid Ljusnans strand, där man kunde vänta sig att arten hade vandrat ned tillsammans med andra fjällarter.

Fjällgröe är i Norden tydligt kalkgynnad, men detta visas i Hälsingland bara genom ett gammalt fynd på skalgrus, några gamla fynd i de kalkrika trakterna i Los och Hassela, samt två fynd på masugnsslagg, i Svabensverk och Moviken.