finsk fingerört

Möjligen enbart tillfällig. - 2 (2).

1111 Potentilla intermedia L.

Syn.: P. heidenreichii Zimm.

This species originates from E. Europe. However, the distribution is incompletely known. From N. and C. Russia it has spread westwards over most of C., W. and N. Europe and also to N. America.

Finsk fingerört är en sent inkommen, kulturberoende växt som är under spridning. Den oftast tvååriga arten växer på torr, solexponerad och vegetationsfattig ruderatmark vid t ex industrier, järnvägar, hamnar och avfallstippar samt på vägkanter.

Arten, som härstammar från östra Europa och Sibirien, är känd som vildväxande i Sverige från och med senare delen av 1800-talet. Enligt Hård av Segerstad (1924) förekom arten som tillfällig gäst i dåliga, glesa vallar, vilket bör betyda att åtminstone en invandringsväg gått via vallfrö.

Vallfröinkomling från Ryssland, förvildad i Sverige sedan 1890-talet.

Ny bofast art; sannolikt etablerad vid järnvägsstationen i Karlskrona och Holmsjö i Sillhövda.

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Kontinental art. Utbredningstyp osäker.

Status: ursprungligen inkommen som adventivväxt med järnvägstransporter men nu fullt bofast. Först uppgiven 1888 från Lund (JLin det. PLa i LD).
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från mindre än hälften så många (24) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO och APe.

Hemlandet för finsk fingerört är inte Finland utan norra och mellersta Ryssland. I övriga Europa är den liksom i Sverige en sen inkomling. Det är oklart hur växten har nått vårt land. Spridning med vallfrö har nämnts (Hård 1924), och ett tidigt fynd i Halland gjordes vid en kvarn (Ahlfvengren 1924). Förekomstsätt och utbredning stämmer dock dåligt med vad som är vanligt hos vallfrö- eller spannmålsinkomlingar. Inom Småland tycks spridningen huvudsakligen ske via väg- och järnvägsnätet.

Finsk fingerört växer helst på torr, grusig mark utan eller med mycket gles annan vegetation: vägkanter, bangårdar, grusplaner, skräpmark och grustag. I Värnamo Värnamo Nederby blev den funnen sparsamt i klövervall 1919 (F. Hård i GB; Hård 1920), och ett belägg från Kalmar Kalmar 1907 anges vara taget på barlast (H. Smith i GB S och UPS).

Finsk fingerört härstammar från Ryssland och förekommer sällsynt på ruderatmarker i södra Sverige. Det finns ett fynd upptaget i Sterner (1938) som går tillbaka på en uppgift publicerad av E. Fries (1828). Fyndet är även omnämnt i Sjöstrand (1850 och 1863). Enligt Hylander (1971) rör det sig dock om ett missförstånd.

Inkommen, bofast.
Gräsmark samt i kanter av körvägar och betesmark. De tidiga fynden vid hamnarna i Visby och Katthammarsvik tyder på att arten har inkommit med sjöfarten.

Finsk fingerört växer torrt och exponerat på grusig mark med gles vegetation, som industritomter, grusplaner, vägkanter, banvallar och tippar. Arten är sent inkommen och har enligt Fries (1945) ”på de sista 15 à 20 åren fått mycket stor spridning på ruderatplatser, längs järnvägar, i hönsgårdar etc. samt som vallogräs”. Spridningen tycks ha fortsatt sedan dess, framför allt i de norra delarna av landskapet.

Finsk fingerört är en flerårig men vanligen kortlivad skräpmarksväxt som tycks föredra ljusöppna platser med sandigt underlag som stationsområden, vägkanter och grustag. Även om det äldsta fyndet från Sörmland är från mitten av 1800-talet, verkar arten huvudsakligen ha spritt sig i sen tid. Hittills är finsk fingerört funnen främst i Eskilstunatrakten och i Stockholms närhet. Kring Eskilstuna där den nu är spridd, var arten i det närmaste okänd ännu på 1950-talet då E. Almquist verkade där (ms). Förmodligen är spridningen bara påbörjad.

Ryssland. I Sverige spridd genom hela landet.

Finsk fingerört är en sent inkommen kulturmarksväxt. Det är inte närmare känt hur arten etablerat sig i landskapet. Första kända fyndet gjordes på barlast i Gävle hamn på 1800-talet. Nästa fynd dröjde ända till 1960 då växten påträffades vid Södra Valbo station av Erik Almquist. Från 1970-talet finns ytterligare två observerade förekomster i Bomhus i Gävle (G. Eriksson). Arten är under långsam spridning.

Den finska fingerörtens årscykel har inte närmare studerats, men några dagar efter snösmältningen hade bladrosetterna mellan 10 och 80 % av bladen gröna.