fältsippa

834 Pulsatilla pratensis (L.) Mill.

This European species includes subsp. nigricans (Störck) Zamels in C. and SE. Europe. The distribution of this subspecies does not seem to be sufficiently known. The closely related P. montana (Hoppe) Rchb., occurring in the Alps and eastwards, is also mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 162.

Den kalkgynnade fältsippan är inte sedd i Halland sedan 1930-talet. Arten har alltid varit sällsynt i landskapet och de mycket sparsamma uppgifterna ger inte underlag för att bedöma artens eventuella ursprunglighet. I Falkenberg, där arten observerades från 1911 till ett stycke in på 1930-talet, växte den på ett gräs/ljunghedsfragment mellan nuvarande Tullbroskolan och järnvägens gamla sträckning (L. Siemert muntl). De närmaste växtplatserna finns i nordvästra Skåne och Danmark.

Gammal bofast art, nu utgången. Senast uppgiven 1937 vid Vedeby i Augerum av B. Holmgren (LD).

Anemone pratensis

Den kalkälskande fältsippan växer i artrika torrängar på ljusöppen sandmark, i Småland särskilt på åskullar. Arten är betesgynnad och försvinner så småningom vid igenväxning.
De sammanlagt fyra lokaler där fältsippan påträffats bör hållas öppna genom bete.

Bestämningsproblem.
Fräscha exemplar av fältsippa är lätta att skilja från backsippa P. vulgaris: fältsippans blommor är mindre och mörkare, har utåtböjda hylleblad och hänger. Nästan överblommade backsippor kan dock vara förrädiskt lika fältsippa, och när det inte finns blommor går fältsippan inte att känna igen säkert. Många rapporter om denna art, även från senaste tid, baseras uppenbarligen eller troligen på felbestämningar, och alla obestyrkta uppgifter har därför här betraktats som osäkra. Detta gäller även de gamla – och ej osannolika – noteringarna från Emådalen.

Fältsippa växer på torr, kalkrik, sandig och helst hävdad mark. Den är vanlig på alvarets betade, stäppartade torrängar samt sandgräshedar vid havet. Fältsippa växer även i glesare tallskogar, på sandstränder och klapperstensvallar vid havet, i stenbrott och gamla sandtag. Någon gång kan vägrenar, åkerkanter och karster hysa växten.

Fältsippa är vanlig på Stora Alvaret, speciellt den norra halvan, där den växer på kalkpåverkade torrängsryggar medan södra halvan av Stora Alvaret har färre lämpliga miljöer för arten. Fältsippa är frekvent förekommande längs västra stenkusten, från Böda och söderut till Alböke sn. Längs östra sidan av Öland hittar man fältsippa på betade sandgräshedar, gärna vid havet eller nära östra landborgen. På många lokaler uppträder den i stor mängd. Längst uppe i norr i Bödas kalkfattiga skogar saknas arten.

Fältsippa har vanligen nickande blommor i ljust gråviolett–mörkt violett. Sällsynt kan blommorna vara vita, gula eller tegelröda; ibland ses fyllda blommor. Både blomskaft och hylleblad kan saknas, ståndare och pistiller kommer då fram direkt ur högbladen. Floderus (1854) uppger fynd av en kal form. "Pulsatilla pratensis (L.) var. glabrata: helt och hållet glänsande glatt (äfven karpellerna), hvarigenom stjelk och frukt blifva mera rödbruna än hos hufvudformen. Förek. sparsamt vid Mörbylånga."

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torrängar, på tunn jord eller i jordfyllda sprickor på hällmark, hällmarkstallskog, torr sandhed innanför dynerna vid havsstränder (men bara en enda lokal på hela Avanäset på Fårö); även i sandiga och grusiga, torra skärningar i igenväxande grustag och vägkanter. På ängsmark är fältsippa något betesgynnad, eftersom den inte tål stark igenväxning. På hällmarker fördrar den däremot också obetade förhållanden; den trivs utmärkt även i de lavmattor som ibland dominerar på obetade ytor.

Någon gång finner man plantor där blommornas kalkblad är uppflikade (Ahlfvengren i Neuman 1901), under vår inventeringsperiod påträffade i Vamlingbo och på Kyrkebingegrunn i Gothem. Plantor med ljusgula blommor förekommer av och till (Ahlfvengren i Neuman 1901, Pettersson 1958), exempelvis i Hejdeby, ca 600 m SSV Tjautet 1986 (16544- 63925- BL; Rosvall 1986), 2 ex. kvar ännu omkring 2005 (BGJ). Johansson (1912) nämner också en form med ”kalkbladen hvita, endast mot basen på yttersidan litet grönaktiga”; exemplaret var helt kalt. En liknande form, helt kal, men med gulvita blommor är känd från Nygranne i Halla (Pettersson 1958) och grustagen i Träkumla, åtminstone fram till 1981 (164898 638726 BL; Anonym 1981c).

Frekvensen bedömdes av Johansson (1897) som ”H. o. d. (på sandområdena allm.)”, motsvarande tämligen allmän. Pettersson (1958) bedömde att fältsippa ökat på obetade hällmarker, övergivna åkrar och sandstränder. Vår inventering tyder också på en viss ökning under 1900-talet, förmodligen beroende på minskat utmarksbete.

Att fältsippa noterats i drygt 3 % av provrutorna visar att den är väl spridd på Gotland, men det finns utbredningsluckor i några jordbruksområden; den saknas t.ex. i dag omkring Vall, och den återfinns inte heller i Münchenbergs herbarium, som troligen till största delen insamlades i det området.

Fältsippan är en sydösteuropeisk stäppväxt som i Sörmland lever på gränsen av sitt kända utbredningsområde. I landskapet växer den främst på kalkrikt åsmaterial och på kalkhällmarker. Arten är betesberoende, men endast en av lokalerna är för närvarande betad. Övriga åslokaler hotas nu starkt av igenväxning. Lokalen vid Enekullarna ligger nära ett bostadsområde och är utsatt för starkt slitage. På kalkhällmarkerna i Trosa-Vagnhärad tycks fältsippan klara sig bäst.

Europa. I Sverige förekommer fältsippan främst i Skåne samt på Öland och Gotland och utefter öst kusten upp till Svealand. Arten finns närmast i Östergötlands kalktrakter och på en utpostlokal vid Enköping i Uppland. Fridlyst i Södermanlands län.