fågelarv

I Norden är fågelarv bofast i sydligaste Sverige och i Danmark. Som tillfällig är den funnen längre norrut, bl a i Göteborg. Den ettåriga arten växer främst på glesbevuxen, m el m sandig mark.

738 Holosteum umbellatum L.

This widespread species has been introduced into N. America and spread by man also within the original area (Europe and W. Asia). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 145.

Förmodligen gammal bofast art.

Fågelarv är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Fågelarv växer på torr, kalkrik, gärna sandig mark som värms upp av solen tidigt på våren. Ofta är lokalerna hävdade genom bete eller sällsynt slåtter. På alvaret växer den på små mosskuddar som ligger direkt på kalkstenshällen eller i tunt vittringsgrus. Utefter havet ses den på glesbevuxna sandgräshedar och ibland på öppna sandstränder. Längs östra landborgen hittas den i sandiga och kalkrika torrängar, gärna där betesdjuren sparkat upp sand, längs fästigar eller i övergivna myrbon. Fågelarv växer även i gamla sandtag, vägkanter och på gravfält. Mycket sällan ses den idag i sandiga åkrar, på grusgångar och som ogräs i planteringar.

Fågelarv har många lokaler på Stora Alvaret, speciellt den norra halvan. Även längs östra landborgen finns en del rika förekomster i sandstäppslika fragment med betade torrängar, gamla sandtag eller gravfält. Lägg märke till hur fynden på kartan följer just östra landborgen. Längs havet är det främst på den nordöstra kusten samt östra sidan, Runsten sn och söderut till Stenåsa, som den är relativt frekvent. Vid upphörd hävd är det främst lokalerna utanför Stora Alvaret som hotas. Fågelarv har försvunnit från en del av de lokaler längs östra landborgen där Rikard Sterner såg den; de är numera planterade med tallskog eller lämnade för fäfot och därmed igenväxta. Förr växte arten ofta i åkrar, gärna med råg, men i denna miljö är den idag nästan helt försvunnen. Abraham Ahlqvist har samlat ett belägg från Runsten (UPS), tyvärr utan årtal, med kommentaren "nog allmän på trädesåkrar", se också primärfyndet ovan.

Fågelarv varierar påtagligt i antal mellan åren. Växten är vinterannuell och övervintrar som en bladrosett. Plantan är tydligt blågrön, vanligen är den körtelhårig men även nästan kala plantor förekommer. Blomningen sker redan i mars–april. Kronbladen har fransiga kanter och är ljust vitrosa. Under blomningen är blomskaften uppåtriktade, de böjs nedåt under fruktmognaden för att åter riktas uppåt när fröna är helt mogna. Plantan har i detta stadium en typisk halmgul färg som kan ses på långt håll de år som växten har goda förekomster. Då kan många tusen plantor räknas in på Gårdby sandhed som är Ölands rikaste lokal för fågelarv.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr, sandig miljö med blottor i växttäcket: betad torräng, sandfält och sandhed nära havet. Förr också påträffad på tång (Englund 1942). I Sundre och på ömse sidor om Irevik i Stenkyrka och Hangvar uppmärksammad på hällmarkslokaler, i samtliga fall växande i mosskuddar eller i myrtuvor. Johansson (1897) räknade fågelarv till gruppen ”Sandväxter”, med kommentaren ”ofta på stränder”. Även om fågelarv hittades på ön först i början av 1800-talet visar dagens utbredning på stor stabilitet i uppträdandet sedan slutet av 1800-talet (jfr Johansson 1897), vilket kan tyda på att arten kan ha funnits på sina lokaler under betydligt längre tid. Lokallista finns hos bl.a. Petersson (1999c) och Petersson & Ingmansson (2007).

Förmodligen inkommen med trädgårdsvaror på sin enda lokal i landskapet, där den höll sig kvar i många år. 

Fågelarven är en ettårig höstgroende vårväxt som säkert är förbisedd på grund av sin tidighet. I Sörmland är den funnen vid vägar och i trädgårdsland, antagligen inkommen med frövaror. Vid Tullgarn höll den sig kvar i 50 år och även på andra lokaler tycks den återkomma årligen.

Europa. I Sverige främst i Skåne och på Öland och Got land, annars mest tillfällig.