en

Allmänt förekommande, ljuskrävande buskträd, läke- och kryddväxt i hagar, på berg, klapper och kolbottnar, ofta ymn. i vårdade kraftledningsgator, ibland ute i starr- och vitmossekärr bl.a. i ”en liten trackt intill Svenstorps ladugård... är sank och kallas måsse, med små enebuskar bewäxt” (Mörner ms 1762).

Lämningar från Lillsjön i Kvistbro visar att enen fanns i Närke redan under senglacial–förboreal tid för 10 000 år sedan (Florin 1969). Nordens äldsta kända en fanns i finska lappmarken och var 1070 år gammal på 1970-talet (Kallio enl. Haeggström 2005). En odlades vid Pålsboda i Skogsvårdsstyrelsens plantskola (Sylvén 1945).

Närkes högsta kända en stod i ett bestånd vid Balsna i Glanshammar, höjd 15,7 m 1965 (Wikberg 1967), men är numera utgången (Nilsson ms). Valens enar i Götlunda förekom länge i hävderna: ”V. Valen... sällan sett så vackra enbuskar... 10 till 20 fot höga... bilda ogenomträngliga grupper” (Fred 1880), ”tempelgård av cypressliknande enar” (Karlsson 1932). En av förekomsterna fanns SV om Östergården, men betet växte igen och den praktfulla en-skogen avverkades på 1970-talet. Då fanns ett 70-tal större enar efter vägarna i Götlunda, bl.a. vid Hägerdalen, inplanterade av Herman Behm på Sickelsjö (Sernander 1933, foto) varav rester ännu kan ses.

Anmärkningsvärt rik förekomst av en fanns vid Risbålets domänreservat i Skagershult, där en formlig en-djungel hade intagit den gamla betesmarken 1993. Ståtliga enträd prydde åsen S om Skävesund i Glanshammar (Sjöbeck 1935b, Broddeson ms).

Allmän

Enen är en ursprunglig och ljuskrävande pionjärart på magra marker. Den växer beståndsbildande på bergsplatåer och hällmarker samt i brukade och igenväxande naturbetesmarker, där den under ett övergångsskede kan bli mycket dominerande. Detta är t ex påtagligt på många bergkullar i mellersta och norra Halland, vilka under de senaste decennierna övergivits som betesmarker och nu är täckta av ogenomträngliga enesnår. Att bergkullarna tidigare var mycket kalare berodde också på den omfattande vedeldningen. Till oljeeldningens många indirekta, ekologiska effekter hör även igenväxning. Om uppväxande lövträd bildar ett slutet krontak dör enarna så småningom av ljusbrist. Enstaka buskar ingår ofta i glesa bland- och lövskogar eller ”står vakt” längs renar och byvägar. I första generationens skogar och granåkrar på gammal fäladsmark kan man fortfarande se skelett av ihjälskuggade enar, vilka vittnar om den tidigare markanvändningen. I det gamla hedlandskapet missgynnades dock enen av de upprepade ljungbränningarna, men utvecklades mycket snabbt när ljunghedsbruket, och därmed bränderna, upphörde (Sjöbeck 1933).

Gammal bofast art.

Trivialart .

Modin (1911) meddelar att enbär och torr aspbark sammanmaldes till ett kraftfoder åt boskapen (i Sveg och Älvros).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

82 Juniperus communis L.

Within this polymorphic and extremely widespread species several lower taxa are distinguished. Six varieties are mapped separately. Their distribution is partly tentatively delineated. The variety hemisphaerica (J. & C. Presl) Nym. in the mountains of the Mediterranean area is incompletely mapped for technical reasons (cf. Atlas Fl. Eur. 2/1973, map 183). P robably its distribution area in the eastern Atlas mountains should be larger. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 74, 246 and map 66). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 22.

Status: gammal och bofast, dessutom någon gång odlad till prydnad och kvarstående.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig en J. c. ssp. communis i landskapet. Dock uppvisar arten en synnerligen stor, sannolikt såväl kulturbetingad som genetiskt reglerad, variation vad gäller växtformen och ofta förekommer mer eller mindre krypande och snårbildande individ omväxlande med högvuxna och smalt pelarformiga på lokalerna.

Enen växer lika gärna på sur som på basrik jord. Den är ljusälskande men har blygsamma fordringar på näringstillgång. Typiska växtplatser är torra och magra hällmarker, backar, beteshagar och hedar, men enen växer också på mycket fuktigare mark, t.ex. i kärrkanter (däremot ser man den sällan eller aldrig i mossarnas kantskogar). Enen är vanlig i gles skog, men den slår upp kraftigare då dessa avverkats. I sluten skog dör den däremot – enskelett i ungskog är ofta ett tecken på att markerna tidigare varit öppna. Busken sprids framför allt av bärätande fåglar.

Märkesträd.
Ett av de högsta kända enträden i landet växte vid Björkerås i Värnamo Rydaholm. 1950 mättes det till 18 meter (O. Persson 1982). Smålands grövsta en växte vid Ubbemåla i Emmaboda Algutsboda; den var 201 cm i omkrets då den fälldes i stormen Gudrun i januari 2005. En annan stor en finns vid järnvägsövergången i Drömminge (Värnamo Voxtorp). Med sina 190 cm i omkrets är den nummer tre i storlek bland Sveriges enar (Österberg 2001).

Enen växer solöppet på torr–frisk mark och är en karaktärsart för alvarets betade torrängar där den även förekommer i de igenväxande sprickor som genomlöper kalkstenshällen. Busken ses också på sandgräshedar nära havet, i tallskogar, gamla stenbrott och på tuvor i betade kalkfuktängar. Som kvarlevor efter upphört bete på utmarken ses döende, trädartade buskar i tätnande björkskogar och hässlen. Någon gång är små enbuskar funna i karster och på grusalvar. Sällsynt förekommer trädformiga enar av ansenliga dimensioner, benämnd pelaren f. suecica (Sterner i Palm m.fl.1948).

Enen är en av Ölands vanligaste vedartade växter. När igenväxning av alvarmarken fortskrider bildar den svårforcerade snår som täcker det mesta av marken. Igenväxningen som fortgått sedan Sterner (1938) har gynnat enen. Vid jämförelse med gamla foton från början av 1900-talet slås man av de då helt öppna alvarvidderna utan en enda buske. Torrsommaren 2018 medförde att enbuskar på alvarmarker drabbades hårt och många av dem som stod alltför torrt dog.

Enen företräds på Öland av varieteten vanlig en var. communis. På alvarmark ser man ofta helt nedliggande buskar med tättsittande, böjda och kortare barr. De påminner mycket om fjäll-en var. saxatilis som förekommer i den skandinaviska fjällkedjan. Dessa krypande buskar på alvarmark anses dock vara en ekotyp av vanlig en (Jonsell 2000) men en genetisk analys vore intressant. Det finns ett par äldre belägg i LD samlade som var. saxatilis men inget av dem är expertgranskade under senare tid.

I välbetade, kalkpåverkade torrängar kan det löna sig att studera kanten av enbuskarna, speciellt den som vetter mot söder. Där kan man med lite envishet finna ovanliga jordstjärnor Geastrum sp., ibland även på barrmattan inuti buskarna. Ett tiotal olika arter är noterade på Öland i eller i närheten av enbuskar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Längst i norr på Fårö, vid Lauterhorn, och längst i söder, på Storsudret, förekommer ännu låga, utbredda mattor av en, precis som Linné skildrade för 250 år sedan. Lågvuxenheten har säkerligen också delvis varit betingad av betesgången. B. Pettersson noterade (1958 s. 54) att en tillväxer starkt efter betets upphörande, men att de väsentligaste formdragen ändå bibehålls. De lågvuxna formerna på Gotland utgör troligen ekotyper, som utvecklats under bete i kombination med det exponerade läget.
En förekommer i dag mycket allmänt över hela Gotland, från Sundre till Fårö (Gotska Sandön). Den har en mycket stor spännvidd i sitt val av biotop: skogsmark, framför allt torr tallskog men även frisk barrskog eller blandskog, ängsmark och alvar och ute på ren kalkhäll.

En växer ljusöppet på torr eller frisk, mager mark i hagar, naturbetesmarker, skogsbryn och glesa blandskogar, på hedar och hällmarker. På hällar och i skrevor i skärgården växer enen ofta mattformigt, tätt tryckt mot berget, i hävdade gräsmarker kan den i stället bli cypressformad. Tillsammans med rosor och slån är det framför allt enen som står för igenväxningen av dåligt hävdade öppna gräsmarker. Där gör den, genom att ge skydd åt plantorna, det möjligt för små träd att utvecklas – träd som så småningom växer upp och bildar den skog som på sikt skuggar ihjäl enen. Ofta finner man stora, döda enar i tät skog som ett minne av ett öppnare landskap.

Enen växer främst på mager mark, morän, isälvsavlagringar, hällmark och torv och undviker näringsrika, leriga marker. Den förekommer oftast på torrare marker, men trivs även i myrarnas kanter och tuvor. Den är ljuskrävande men ingår ändå mer eller mindre konstant som undervegetation i barrskogar av olika slag, förmodligen alltid kvarstående i tidigare betade och därmed glesare skogar. I kraftledningsgator genom skogsmark är den mycket vanlig och ofta välutvecklad. På de yttre skären bildar enen vidsträckta mattlika bestånd.

Enen gynnas starkt av röjning och måttligt bete och vid mindre intensivt bete blir den gärna dominerande i naturbeteshagar. Detta anses numera ofta som pittoreskt, men tolererades inte vid tidigare mer intensivt utnyttjande av betesmarkerna. Enen är genetiskt mycket mångformig och yviga, månggreniga exemplar växer ofta blandade med smala, högstammiga. Den var in på 1900-talet en viktig leverantör av gärdsgårdsstav och underkvistades då ofta på växtplatsen så att den blev trädlik med kvistfri stam. Förvuxna trädlika enar av detta slag är fortfarande vanliga här och där i landskapet.

En förekommer i många uppländska miljöer, men är alltför ljuskrävande för att kunna tåla slutna skogar. När man i sådana ser stora, glesa eller ibland helt döda enar, talar detta om ett tidigare öppnare skede med gles skog eller hagmark, som vuxit igen.

En är en ursprunglig art som vandrat in i landskapet under istidens slutfas. Troligen följde enen den vikande isen och etablerade sig på de landytor som frigjordes för 9000–10000 år sedan. I Ovansjö har den kallats »jernbuske« eller »jernris«.

Arten gynnas av äldre former av markanvändning, framför allt av skogsbetet som skapade öppnare skogar. Rik förekomst av äldre enar och kvarstående enskelett indikerar att marken tidigare varit öppen en längre tid.

Små enplantor tar sig upp i måttligt hög gräsvegetation och i gles skog, men ses knappast i sluten granskog. Busken växer långsamt även i ljus miljö. Små undertryckta buskar sätter fart efter gallring.

Enen blir sällan trädformig, men kan dock i skogslandet i Hälsingland uppnå 18 cm diameter och cirka 5 m höjd (Kårböle, Strömbacken vid Ängerån). I en åkerkant vid en lada i Ramsjö, Bjuråker, 68640 15350 finns ett enträd med två stammar från samma rot. Den ena stammens diameter är 23 cm, den andras 20 cm och trädets höjd cirka 5 m. En drygt 900 år gammal en har påträffats på lågfjället Pessinki i norra Lappland (Peter Ståhl, brev 2005). Troligen blir arten även i Hälsingland gammal.

Enen blommar samtidigt med tallen, i skogsstjärnans tid i början av juni. Hanbuskarna ryker då kraftigt när man kommer åt dem. Enens barr äts gärna av älgar. Enbär äts av sidensvansar.

En växer mest där skogen glesnar mot hällmark, myr eller strand. På sluttningsmyrar är enbuskar en viktig komponent, som signalerar något högre pH och rörligt markvatten. Stora, grova och troligen gamla enar kan ses på hällmarker och på stränder, särskilt vid forsar. Kulturskapade vackra enbestånd finns i högspänningsledningarnas kraftledningsgator.

Där skonas de vid de återkommande röjningarna och får det rikliga ljus de kräver. En är också tämligen talrik på övre delen av havsstranden, tillsammans med andra fågelspridda arter som rönn, hägg, hallon och röda vinbär.

Döda enar blir kvar länge på grund av att få svampar angriper veden. En mycket gammal en i Färila var dock murken centralt. Många gånger måste man tolka förekomsten av döda enar i en skog som en effekt av att skogen har tätnat och konkurrerat ut enarna. Oftast är det ökning av gran som är orsaken.
Under 1990-talet ökade en sjukdom som gör barren bruna och förmodligen kan döda enar. På 2010-talet har den drabbat de flesta enar, särskilt där de står tätt. Isolerade enar i skogen och nya enplantor är mer skonade. Angrepp av svampen Stigmina juniperina har beskrivits, som liknar det vi har sett.
Enen är jämnt spridd över hela landskapet.

Se även fjäll-en Juniperus communis var. saxatilis