ekorrsvingel

Noterades vid Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund 1891). En obekräftad uppgift finns från en kyrkogårdstipp i Askersund 1991 B. Pettersson.

239 Vulpia bromoides (L.) S. F. Gray

Syn.: (int. al.) Bromus dertonensis All.

This species occurs as a native and partly adventive plant in W., C. and S. Europe and adjacent parts of Africa and Asia. From there it has been spread by man to several parts of the world, for instance to C. Fennoscandia, C. and S. Africa, N. and S. America, Australia and New Zealand, Cf. world map in Meusel et al. 1965, p. 34.

Ett par tillfälliga förekomster av ett ettårigt gräs som är ursprungligt i Skåne och södra Blekinge (Hylander 1953).

Eventuellt gammal bofast art.

Ekorrsvingel är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Ekorrsvingel anses ursprunglig i Skåne och sydöstra Blekinge, där den växer på torr, öppen, helst sandig mark. Dessutom är den inkommen i hamnar och med gräsfrö på åtskilliga platser i landet. Förutom i Dörby samlades arten kring sekelskiftet 1900 i Kalmar och var kanske temporärt bofast där. De småländska lokalernas karaktär är inte känd och det är omöjligt att nu avgöra om den var gammal i området, som Hylander (1953) föreslog.

Inkommen, bofast.
Ekorrsvingel växer i bar sand i sanddyner. I Tofta har arten expanderat kraftigt sedan upptäckten 1995, och nu täcks stora ytor mellan badrestaurangen och Livräddningssällskapets byggnad; det fanns även spridda plantor norrut mot pensionatet och Smågårde naturskog 2008 (TL). En ny lokal påträffades 2010 ca 1,5 km norrut (TL, se nedan). År 2014 även funnen vid Irevik (JP, se nedan).

I Sverige är ekorrsvingeln möjligen inhemsk i Skåne, för övrigt tillfällig och vanligen spridd med gräsfrö. I Sörmland förmodligen spridd med frövaror.

Arten förekommer nu mycket sällsynt i södra Sverige men har en vidare spridning i västra, centrala och södra Europa samt angränsande delar av Afrika och Asien. I Gästrikland tillfälligt inkommen.