ekorrbär

Gammal bofast art. 

Trivialart.

Ekorrbär är ursprungligt. Det förekommer i de flesta skogstyper men är vanligast på torr till måttligt fuktig mark i löv- och blandskogar, där det fläckvis kan dominera. Arten växer också i sumpskogar, kärr och fuktängar men är då koncentrerad till tuvor, socklar och trädbaser. Den tål ett måttligt betestryck och är inte ovanlig i träd- och buskbevuxna naturbetesmarker.

Allmän

153 Maianthemum bifolium (L.) F. W. Schm.

This species has a wide distribution through boreal Eurasia. Outside Eurasia it is replaced by closely related taxa, in the Pacific area by M dilatatum (Wood.) Nels. & Macbr., in N. America by M canadense Desf. var. canadense and var. interius Fem. Together these taxa form a circumpolar distribution pattern (Hultén, Circumpol. I, p. 186 and map 175). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 98.

Allm. i skogsmark och ökar kraftigt i skog i södra Sverige, inkl. Närke (Odell & Ståhl 1998).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som Convallaria bifolia.

Allmän, frånsett småluckor i sammanhängande odlingsbygder. Utbredningstyp: U.

Perenn, beståndsbildande (jordstam!), upp till 2 dm hög, kal ört. Slank stängel med två skaftade, hjärtlika, parallellnerviga blad på olika höjd. Där bladskaften fäster kröker sig stängeln en aning i sicksack. Blomställning upprätt, ca 3 cm lång. Små, vita, 4-taliga blommor. Frukten är ett bär som först är blekt med röda prickar (!) men senare blir helt rött.

Ekorrbär är en mycket vanlig växt som är mindre kräsen än liljekonvalj.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Liljekonvalj (Convallaria majalis) har större, fastare blad utan hjärtlik bas, en hylslik slida som omger bladskaften, och mjukt nickande blomstängel.
Inga orkidéer (fam. Orchidaceae) har skaftade, hjärtformade blad på stängeln.

Ekorrbär växer på torr till fuktig jord i ej alltför tät barr- eller blandskog, mindre ofta i ren lövskog (dock ser man ej sällan småbestånd i mager bokskog). Arten förekommer också i sluttningar med rörligt vatten, längs bäckstränder, i sumpskog och kanten mot myrar samt på socklar i alkärr. På betad mark uppträder växten gärna i närheten av block, i utkanten av snår eller inne i dungar. Den ses även på väg- och dikeskanter.

Ekorrbär växer i torr–frisk skogsmark, ofta på något kalkfattig mark. Den är vanlig i tallskogar, hässlen, ädellövskog samt skogar med en mix av löv- och barrträd. Ekorrbär gynnas när träden står glest och ses ofta på lokaler med skogsbete. Ibland växer den i rena skogsbestånd med gran, avenbok, klibbal, lundalm, björk eller skogsek. I Mörbylångadalen kan den ännu stå kvar i små lundrester som är helt omgivna av åkermark. Några gånger är den funnen på öppen mark i betade eller slåttade ljunghedar på sand. Den artrika slåtterängen vid Lilla Horn, Persnäs sn, hyser ekorrbär. En förekomst i karst är också noterad (se nedan).

Ekorrbär har huvudsakligen samma utbredningsmönster som tidigare. Den är vanlig i västra kustskogen, Mittlandet och socknarna från Föra och vidare norrut. Längst nere i söder, Ottenby lund och schäferiängen i Ås sn, finns också en del fynd. På Stora Alvaret saknas arten nästan helt. Ekorrbär har försvunnit från några mindre lövdungar på sydvästra Öland. En del av dessa dungar är numera bortodlade medan andra är alltför igenväxta för att ekorrbär ska fortleva. Växten har missgynnats av eutrofieringen som skett av landskapet vilket gör att högväxta arter tar över de förr magra och glesa skogarna. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer i sandig barrskog, någon gång i lövskog, även i ängen och Gotska Sandöns morer. Johanssons (1897) ”Allest.” var kanske något överdrivet, eftersom ekorrbär saknas i helt öppna kustnära områden, såsom Karlsöarna och Östergarnsholm. Å andra sidan är ekorrbär mycket spridd i större delen av Gotland, vilket framgår av den höga närvaron i provrutorna.

Ekorrbär växer på frisk till fuktig, oftast ganska näringsfattig mark i alla typer av skogar från torra hedskogar med triviala lövträd och tall till ädellövskogar och sumpskogar av al och vide. Ofta ser man den tillsammans med harsyra och vitsippa i skogsbryn, björkhagar och igenväxande naturbeten.

Ekorrbär växer på frisk, medelrik skogsmark, främst i granskog där den växer i både blåbärsgranskog och i mer örtrik skog. Den förekommer även i sumpskog och alkärr liksom ofta även i öppna hagmarker.

Ekorrbär är en av karaktärsarterna för blåbärsgranskog. Den förekommer även i örtrika granskogar, lundar, al- och gransumpskogar, strandlundar och igenväxande hagmarker.

Ekorrbär förekommer allmänt på väl­dränerad mark i skog, och jordstammarna är vittförgrenade och når djupt. Eftersom bär bildas rikligt är det sannolikt att det också finns fröplantor, men dessa drunknar i mängden av allestädes förekommande skott från jordstamssystemet. Ekorrbär blommar efter skogsstjärna men före linnea. Det brukar vara i mitten av juni. Blomningstiderna överlappar och speciellt vid varmt väder kan utvecklingen av ekorrbär och linnea skyndas på, så att alla tre arterna ses blomma samtidigt. Blommorna har god doft. Pollineringen är tydligen ojämn. Ganska få bär brukar utvecklas i varje klase. De är först gröna, men får i ljungens tid småningom både små och stora mörkröda prickar, som gradvis sammansmälter till det mogna bärets klarröda och jämna färg. Bären sitter kvar långt efter att bladen fallit av. Ekorrbärets blad gulnar på sensommaren tidigare än de flesta andra blad, men ungefär samtidigt med dem på spindelblomster, tvåblad, nattviol, liljekonvalj, ormbär och getrams. Skogsstjärnans blad skiftar då mot vitt och rosa. Ganska snart blir ekorrbärets blad genomskinliga och försvinner. Inget grönt övervintrar, varken över eller under markytan.