Taxasida

dvärglummer

Selaginella selaginoides

(L.) P. Beauv. ex Schrank & Mart.

dvärglummer är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

dvärglummer är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • dvärglummer
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Selaginella selaginoides
Vetenskapligt namn, fullständig form
Selaginella selaginoides (L.) P. Beauv. ex Schrank
Svenskt namn
dvärglummer
icelandic
Mosajafni
norwegianBokmal
dvergjamne
norwegianNynorsk
dvergjamne
Finskt namn
mähkä
finlandSwedish
dvärglummer
Danskt namn
Dværgulvefod
Foton
Peter Ståhl
Grinduga, Gävle 2013-07-17
Patrik Engström
Årjep Saulo 2024-07-24
Anders Delin
Gröntjärn, Ljusdal, Ljusdal 2012-07-27
Anders Delin
Gröntjärn, Ljusdal, Ljusdal 2012-07-27
Torbjorn Tyler
2017-07-15
Ingemar Gustafsson
ORSA 2016-06-22
Katarina Stenman
Salsberget, Vilhelmina 2017-07-24
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Larsson 1976.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Nordlig art som var täml. allm. i Kilsbergen (Waldheim 1944). Albertsons (1942) prickkarta innehöll 11 Närkelokaler.

Det är osäkert varpå Tralau (1961) grundat sina 3 kartprickar i Närke. Arten är nu mkt sälls. och begränsad till Kilsbergen.

Enligt Waldheim växte dvärglummer uteslutande i rik-, käll- och kalkpåverkade kärrtyper (Albertson 1942). Tidigare fanns den även i slåttade ängskärr.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Tämligen allmän i Övre Bergslagen (säkerligen inte till fullo uppmärksammad); spridd-tämligen sällsynt i Nedre Bergslagen; elva, företrädesvis i gamla lokaler i Skogslandet Alpin och nordlig cirkumpolär; i Västmanland S-gräns för sammanhängande utbredningen. Starkt kalk- och källgynnad, mer i Nedre än i Övre Bergslagen. Drar i sistnämnda region fördel av den höga nederbörden. Kanske utgör dess kallare klimat också en positiv, ekologisk faktor. Utbredningstyp: N4.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart som kärrväxt. Möjligen förbisedd i icke kärrartade miljöer, endast få sådana observationer föreligger.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

8 Selaginella selaginoides (L.) Link

Syn.: Selaginella spinulosa A. Braun, S. ciliata (Lam.) Opiz

This mainly arctic-montane species is widely, somewhat disjunctly distributed in Eurasia and N. America. As it is easily overlooked, the records of the distribution are still incomplete as regards large areas in Asia and N. America. It belongs to the amphi-atlantic plants according to Hultén, Amphiatl., p. 240 and map 222, although it shows a tendency towards circumpolar distribution. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 9. Fossil occurrences of Pleistocene and Holocene age are marked separately within the European area (Tralau in Bot. Not. [Lund] 114/1961, p. 230, and in Ark. Bot., K. Sv. Vet. Ak. [Stockh.] ser. 2:5/1963, p. 542 ff.; Hultén, Atlas 1971, map 8).

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

En liten lummersläkting som växer i ca 1 dm vida mattor av krypande, bladförsedda, grenade skott som utgår från en central “gropunkt”. Från några av grenspetsarna stiger upp till 1 dm höga skott med små, cigarrformade, mjuka sporax. I sporaxen, som efter mognaden blir halmgula, finns kullika sporgömmen. Bladen har vassa, spretiga tänder (ses tydligast i sporaxen).

Dvärglummer är krävande söderut och mot kusten, men mindre kräsen i fjälltrakterna. Den växer nästan alltid på fuktig mark där den bildar en “härva” som starkt påminner om en mossa.

Förväxlingsrisk:
Mossor saknar sporax.
Strandlummer (Lycopodiella inundata) (ej i inre Norrland) har smala, mjuka, otandade blad, och bildar bågformade krypskott med endast ett sporax.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

I Skandinavien är dvärglummer nordlig med sydliga utposter i Bohuslän, Västergötland och Östergötland, där den är bunden till kalkkärr (Albertson 1942). Tolf (1889) nämnde att dvärglummer i Ryssebo mosse förekom ´rikligt på dikenas sluttande kanter´. Den växte tillsammans med gräsull Eriophorum latifolium, snip Trichophorum alpinum och strängstarr Carex chordorrhiza, vilket tyder på att lokalen var ett rikkärr.

Dvärglummerns förekomst i Småland kan tolkas olika. Det kan ha rört sig om en sentida, spontan kolonisation genom långspridning, där myrdikningen skapade växtbetingelserna. Långspridning ter sig dock mindre sannolik, eftersom dvärglummerns honsporer är stora och avpassade för spridning med vatten (Øllgaard & Tind 1993). Det är därför mest troligt att dvärglummern var ursprunglig i Småland liksom andra nordliga rikkärrsarter som myrbräcka Saxifraga hirculus, kung Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum och fjällskära Saussurea alpina.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Dvärglummer växer på fuktig, skalhaltig mark, gärna i betade fuktängar nära havet och framför allt på havsstrandängar. Arten är konkurrenssvag och sitter gärna på kanten av grästuvor eller där vegetationen är gles. Den tydliga minskningen beror förmodligen på igenväxning av strandängarna som en följd av minskat strandbete. Möjligen kan också försurning av fuktiga marker bidra.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig i rikkärr och kalkfuktängar. Växer ofta gömd i tuvor av axag Schoenus ferrugineus. Mycket sällsynt. 2 lokaler i en ruta.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Dvärglummern växer i andra landskap på kalkrik myrmark med rörligt grundvatten och låg växtlighet. I södra Sverige tycks den vara starkt slåtter- eller betesberoende. I Sörmland förekom den förr på ett par översilade, betade strandlokaler på Södertörn. Dessa är nu starkt igenväxta och dvärglummern har inte kunnat återfinnas. Arten är därmed förmodligen försvunnen från landskapet.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Den svenska utbredningen är huvudsakligen nordlig, men arten når i söder till Bohuslän, Västergötland och Östergötland.
Flertalet uppländska lokaler är kalkkärr med lågvuxen vegetation, där dvärglummer växer tillsammans med andra mer eller mindre exklusiva rikkärrsväxter som axag, storsileshår, snip, ävjestarr och gulyxne. Den förekommer även i översilningskärr, på fuktig ängsmark och i diken på kalkrik mark. Ett fynd i Uppsala Järlåsa västra stranden av Siggeforasjön 1976 MAT (UPS) utgör ett undantag från kalkberoendet (förekomsten ej återfunnen under inventeringen). Förhållandena här överensstämmer bättre med förekomsterna i inre Norrland och i fjälltrakterna, där dvärglummer växer på allehanda typer av myrar (Albertson 1942).

Förändring -47 %. – Dvärglummer är en av de småvuxna kalkkärrsarterna som missgynnas av utvecklingen mot tätare vegetation i samband med ökad kvävetillgång och minskad hävd i form av bete och slåtter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Dvärglummer är ursprunglig. Sannolikt har den minskat på grund av upphörande bete och slåtter men det saknas äldre referenser som kan bekräfta detta.

De vanligaste följeväxterna är blodrot (55%), blåtåtel, hirsstarr, rundsileshår, pors och ängsvädd. Andra typiska följeslagare är tätört, slåtterblomma och hårstarr.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

De minsta plantor av dvärglummer vi har sett var ett par centimeter i diameter, saknade sporax och växte på naket strandgrus på sjöstrand. Deras ålder är okänd. Dvärglummer har ett rikt förgrenat lågvuxet skottsystem, som övervintrar grönt. Från detta utvecklas under våren högre fertila skott som fortfarande är gröna i mjölkens tid i andra halvan av juli. En månad senare, i ljungens tid eller när lingonen börjar mogna, är de gula och har tömt ut de flesta av sina sporer. I det stadiet är arten lättast att upptäcka.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Dvärglummern är en liten svårupptäckt växt som syns bäst i september när sporaxen gulnar och avtecknar sig mot grönare omgivning. Det är en nordlig art som blir mer kalkkrävande mot söder och öster i landet. Detta återspeglas inom Medelpad, där den fodrar betydligt mer kalkrika marker mot kusten än i väster. Arten växer vanligen fuktigt men finns i vitt skilda miljöer och har t.o.m. iakttagits på torr hällmark. Naturligt hör den hemma i myrar; i landskapet finns den i medelrika och rika kärr, men i Haverö är den sedd även i fattigare kärr. Den växer dels i kanten av myrtuvor, dels ute på den blöta myrytan, i medelrikkärr t.o.m. bland högstarr.
Dvärglummer förekommer ibland också i eroderade kanter av bäckar och åar samt på sjöstränder. Vid rikare skogskällor finns den nästan alltid. På havsstränder kan den uppträda på sipperytor med sötvatten.
I odlingsbygd hittar man dvärglummern i gamla ängskanter och dikesrenar. Den tillhör den artrika, lågvuxna vegetation, som var mycket vanlig på den tid man lieslog ängsmarken. I en välhävdad sådan miljö finns den säkrast där grundvatten silar fram i en ängssluttning, men den kan också växa torrt.