dvärgbjörk

Trivialart

Först uppgiven av Clarke (1810–24).

Dvärgbjörk är ursprunglig. Den växer beståndsbildande i högmossekanter samt i mosselaggar och andra typer av fattigkärr, oftast dominerade av pors Myrica gale och blåtåtel Molinia caerulea.

Nordlig myrväxt, täml. allm. i Kilsbergen, f.ö. mestadels sälls. Dvärgbjörken ansågs länge vara ovanlig i Närke. Wahlenberg (1821) påpekade att varken Elgenstierna eller han själv funnit arten vid Porla. Också Gellerstedt (1831) tvivlade på tidigare uppgifter från landskapet. Botanikens uppsving under 1800-talet avslöjade dock åtskilliga lokaler och Waldheims (1944) inventeringar i Kilsbergen medförde ytterligare fynd. Han betraktade den som täml. allm. där. Backéus (1984) prickkarta för Närke omfattar ca 25 lokaler. Åtskilligt fler är kända numera.

Arten fanns ”omkring Örebro i Gräfwe skogar, enligt Lundmark” (Afzelius ms 1779–1784). Den har inte setts där under senare år och är inte heller återfunnen vid Myrö i Rinkaby (Gellerstedt 1852, Nilsson 1986, A. Jansson, OREB). Vid Breslätt i Viby sågs den till omkring 1920 (D. Bergsten och D. Pettersson enligt Nilsson 1978).

Särskilt i Kilsbergen i Tysslinge har arten många närbelägna lokaler och ett av Närkes största bestånd finns vid Bergaängen i Tysslinge.

Flertusenåriga lämningar av dvärgbjörk har hittats i myrens djupaste lager vid bl.a. Laxåmyren i Ramundeboda (Andersson 1906, Post 1909a). Där har den vuxit i 9 000 år. Ännu under skedet 1880–1930 sågs den vid Gottersättersmossen i Axberg där den har funnits i 5 000 år (Hedera 1886, Kjellmark 1895, 1899, Sernander 1894b, Sernander & Kjellmark 1896, Broddeson 1932c, 1933). Den eftersöktes 1993 utan återfynd.

Allmän i Bergslagen och Västra Skogslandet; några få uppgifter från Mälarslätten. Nordlig art. GRANLUND (1925) påvisar överensstämmelse mellan riklig-sammanhängande förekomst av B. nana och områden, där antalet dygn/år med minimitemperatur över +11 °C inte överstiger cirka 20. Gynnas kanske också av den mot N och V stigande humiditeten (jfr FRANSS. 1972 Fig. 9). I Skogslandets lågtrakter övervägande kärrväxt; saknas helt på mosseplanen i SÖ (t.ex. i Hallstahammar N), i Bergslagen ofta tongivande där. Utbredningstyp: N1.

Gammal bofast art.

Wahlenberg 1826.

622 Betula nana L.

This widespread species is divided into two subspecies, viz. subsp. nana (Europe and W. Siberia) and subsp. exilis (Suk.) Hult. (C. and E. Siberia and N. America). The distribution in N. America of subsp. exilis is recorded differently by Meusel et al. 1965, map p. 119, and Hultén, Fl. Alaska Neighbor. Terr., map p. 365. According to Hultén (I. cit.) "subsp. exilis forms complete introgression with B. glandulosa where ranges overlap", i. e. through the whole northern N. America. Both subsp. nana and subsp. exilis are reported from Greenland. Further, the more limited distribution areas of B. michauxii Spach (eastern N. America) and B. rotundifolia Spach (C. Asia) are mapped separately. B. nana coll. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 358 ff. and map 128). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 119.

Dvärgbjörk är en nordlig art, som växer på näringsfattig torv. På mossarna i väster är den vanligast i kantskogarna. I de små tallmossarna österut kan den någon gång täcka hela ytan, men den är oftare begränsad till mindre partier. Arten förekommer även i kärr, särskilt vid myrgölar, i laggar och dråg (där ibland i mycket stora bestånd) samt i fuktiga skogar, särskilt i övergången mot myrar.

Ett antal lokaler mellan och utanför de tre kärnområdena verkar ha gått förlorade, sannolikt på grund av dikning. Om de osäkra lokalerna nedan faktiskt är korrekta måste denna tillbakagång sägas vara omfattande.

Dvärgbjörk växer i Bohuslän i mossekanter, på glesa tallmossar och i myrmark, där oftast i torrare partier, tillsammans med pors, klockljung och blåtåtel. Den förekommer sällsynt på Kynnefjäll och i trakterna kring nordligaste delen av Bullaresjöarna och är dessutom funnen på en lokal i skogsområdet Svartedalen i södra delen av landskapet.

Dvärgbjörken växer i Sörmland genomgående i tallmossar bland skvattram och hjortron.

Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige nordlig med sammanhängande utbredning ned till Värmland, Västmanland och Uppland, för övrigt spridd.

Dvärgbjörk är en ursprunglig art knuten till myrar. Den invandrade troligen tämligen omgående efter att isen lämnat landskapet. Arten tillhör de först rapporterade växterna i den botaniska litteraturen. 1732 angav Linné den från Trödje murar i Hille. En lång räcka botanister har passerat i Linnés fotspår och noterat dvärgbjörken vid Trödje murar. »Fredagslöv« är ett dialektalt namn som förekom i Ovansjö, Hille och Årsunda. Även de närbesläktade benämningarna »långfredagsbjörk« (Ovansjö) och »fredagsris« (Järbo och Ockelbo) liksom även »lappris« (Ovansjö) är kända från landskapet.

Typiska följeväxter är rosling (50%), ljung, odon, tuvull, tall, tranbär, hjortron och skvattram.

Dvärgbjörk ser ut att vara långlivad där den står. En studie på Svalbard (Alsos m.fl. 2003) ger ett extremt exempel på detta. Det fanns inga grobara frön i marken där dvärgbjörk växte, vilket tolkades som att beståndet överlevt vegetativt från en avlägsen varmare klimatperiod.

Dvärgbjörk blommar i vitsippans tid, samtidigt med eller något tidigare än glasbjörk. Då blommar även snip, hjortron och rosling. Samtidigt bildar de framväxande bladen karakteristiska små strutar. När dvärgbjörken något senare har väl utvecklade blad har odon stora gröna knoppar medan porsens bladknoppar fortfarande är bruna. På högsommaren står dvärgbjörken i mörkgröna rader på flarkmyrarnas strängar. Veden är vit, medan ved på skvattram och pors av samma dimension är ljusgrön. Satta i vas kan grenar bilda rötter, som hos Salix-arterna. I höstfärgernas tid gulnar bladen och fälls rätt tidigt, så att dvärgbjörksriset kan stå tämligen kalt när glasbjörken är gul, aspen orange och rönnen djuporange.

Dvärgbjörken kan bilda hybrider med vårtbjörk och glasbjörk, och båda har påträffats i vårt landskap, se dessa.