buskviol

Gammal bofast art.

1320 Viola hirta L.

This species is mainly restricted to Europe and W. Asia. It occurs as an adventive in some outlying localities in Fennoscandia and probably elsewhere. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 291.

Mestadels mkt sälls–spridd, vanligast i kaltrakter. Sernander (1922a) ansåg den vara kalkbunden i Närke, men så är ej fallet. Vanliga ståndorter är kalkrika lövlundar, bryn och brott. Den växer också i kalkfattiga åssluttningar, vägrenar, bangårdar, ledningsgator och åkerkanter. På Råholmen i Hammar sågs den nedom kalkbrotten ända ute i vattenlinjens block- och klapper 1991.

Buskviol är möjligen ursprunglig. De nuvarande förekomsterna på en bergkulle, i lövbryn i en sluttning samt i en naturbetesmark verkar vara av reliktnatur. Den kalkgynnade arten är starkt hotad, främst av igenväxning.

Tämligen allmän (-lokalt allmän) i Mälarområdet, V-ut till Arboga. Sällsynt högre upp t.o.m. nedersta Skoglandet. Sydlig-sydöstlig, utbredning betingad av temperaturklimatet. Utbredningstyp: S7.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %.
Kommentar: en del uppgifter befaras bero på förväxling med luktviol V. odorata vars sommarformer kan vara snarlika och därför kan frekvensen vara något överskattad. Vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Buskviol växer på närings- och basrik jord i varma, gärna sydvända lägen. Den förekommer på torrbackar och i beteshagar, gärna i betesskydd vid buskar och i snår, i bergbranter, lövskogsbryn och gles lövskog med inslag av ädla lövträd. Den kan även påträffas på vägkanter.

Buskviol växer solöppet–lätt skuggigt på torr, kalkrik mark. Den förekommer i många miljöer och är vanlig i betade alvartorrängar med spridda enar där den främst växer i kanten av enbuskarna men kan även ses helt öppet i torrängen. I alvarkarster är den mycket vanlig liksom i ljusare skogar såsom ädellövskogar, blandskogar, hässlen (gärna betade) och tallskogar. I skogsmiljöer föredrar den att växa i brynmiljöer, busksnår och längs skogsvägar. Sällsynt är den funnen i ruderatmiljöer (jordtippar och stenhögar) och någon gång även i åkerkanter. Buskviol klarar även att växa i den extrema miljö som alvarets vittringsgrus erbjuder. Om röjningar sker och bar jord blottläggs kan arten explodera i antal. När Mörbylånga kommun grävda ner vattenledningar längs vägen mellan Tveta och Gårdby kantades vägen nästa år av ett flera meter brett och blått band med buskviol.

Buskviol är vanlig och spridd över hela Öland. Speciellt frekvent är den på Stora Alvaret och inom Mittlandet. På sydöstra Ölands sjömarker saknas växten helt eftersom enbuskrika torrängar där är sällsynta. Det är också är glest med fynd i de kalkfattiga barrskogarna i Böda sn.

Buskviol kan ibland ha helt vita blommor vilket noterats ett antal gånger under inventeringen. Även andra avvikelser i blomfärgen förekommer. På en nyröjd torräng vid Borgholms flygplats, Räpplinge sn, hittades en stor förekomst med plantor vars kronblad var melerade i blått och vitt.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Lövskog, ängen och skogsbryn; även i ganska torr miljö, på torrängar och grusåsar, helst ljust eller i halvskugga. Buskviol förekommer företrädesvis i de södra, lövrikare delarna av Gotland. Plantor med vita blommor förekommer sällsynt (Lojsta kyrka, Le enligt Johansson 1910b).

Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst., mest på s. Gotl.”, alltså något lägre än dagens frekvens. Buskviol, som är en torktålig och inte särskilt hävdberoende art, har klarat sig bra igenom 1900-talets förändringar av landskapet.

Buskviol växer på sina två närliggande bohuslänska lokaler i ädellövskog i en sydvänd bergbrant med basrika mineral.