buskvicker

1204 Vicia dumetorum L.

This species occurs in parts of C., E. and S. Europe. It is regarded as introduced into Belgium and perhaps other outlying localities. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 249.

Buskvicker har numera ingen känd växtplats i landskapet. Den finns närmast i Skåne, Småland och Västergötland (Gustafsson 1992). Enligt samma källa är arten störningsgynnad och växer i bryn, längs skogsvägar, utmed murar och husväggar samt på öppna gräs- och grusplaner.

Vallfröinkomling vars frö saluhölls i Sverige 1899–1909 (Lyhagen 1991).

1; Mälarområdet: Kungsåra Ängsbacke nära kyrkan 1937 (Edv. Alv., UPS)†. - Att Edvin Alvén. inte i något sammanhang omnämnt detta fynd, som av författaren hittades i UPS i ett litet herbarium, som tillhört Eskil Alvén, är besynnerligt. Likaså, att han inte använt material av arten för växtbyte. Om härrörande från Kungsåra, torde växten ha varit helt tillfällig, inkommen med vallfrö eller liknande. Författaren har sökt den utan framgång såväl i kyrkans närhet som på avstånd från denna. - Fyndet (om verkligen gjort i Kungsåra) är det nordligaste i Skandinavien av denna utpräglat sydligt kontinentala art.

Buskvicker är en sydlig art som växer halvöppet till öppet på torr till frisk mark. Utanför Småland förekommer den på enstaka platser i lövlundsvegetation tillsammans med rikindikerande följearter, men några lokaler av den typen är inte kända från Småland. Av de nutida fynden har fyra gjorts på skräpmark vid bebyggelse eller på industritomter, det femte längs en skogsväg i tallungskog. Flera av de äldre fynden har gjorts vid herrgårdar, dit växten kan ha kommit med frövaror. Arten utmärks alltså av att den saknar ekologisk specialisering, och dess sällsynthet måste bero på att den är svårspridd. Den uppträder ofta nyckfullt. Inte på någon av de småländska lokalerna har den funnits kvar längre än några decennier. Å andra sidan dyker den ibland överraskande upp på nya platser. Till skillnad från den närstående ärtvickern V. pisiformis tycks den inte ha reliktprägel utan är snarare en opportunist, som slår till på nya lokaler när tillfälle ges.

Buskvicker är en i hela landet sällsynt och hotad art, vars växtplatser bör skyddas mot igenväxning, alltför kraftig röjning, gödsling, schaktningar etc.

Buskvicker förekommer främst i Skåne, för övrigt växer den sällsynt upp till Svealand. Den har funnits till salu i början av 1900–talet som utsäde för foder. Fröproduktionen är ofta dålig trots rik blomning och den förefaller ha svårt att sprida sig. Igenväxning men även hårdhänta röjningar kan skada förekomsterna och få växten att försvinna. I Småland uppträder den opportunistiskt, främst på lokaler av ruderatkaraktär.

Buskvicker har tre noteringar från Öland. Den är tillfälligt funnen i en ekhage i Högsrum sn där den numera är utgången. Under inventeringen gjordes ett nyfynd av arten i en buskridå mellan två åkrar. Dessutom finns en litteraturuppgift där den inte återfunnits.

Inkommen, tillfällig.

Buskvickern växer i blockiga sluttningar och vid bergrötter i tämligen öppen ädellövvegetation, dessutom på vägrenar och i snår. Vid Tullingesjön och Korpberget växer den tillsammans med murgröna och har liksom denna ansetts vara en flertusenårig kvarleva från värmetiden på dessa platser (Selander 1914). Förekomsterna i de gamla lövskogsresterna i Björkvik och Stora Malm antyder en hög ålder men på flera lokaler ger buskvickern i stället sken av att vara en störningsgynnad kulturföljeslagare (Gustafsson 1992).