brunven

Gammal bofast art.

Brunven är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i många olika typer av kärr, med undantag av de allra fattigaste vitmosskärren, samt i sumpskogar och på stränder. Vidare finner man den ofta i fuktängar och på fukthedar, både betade och obetade, samt på tidvis torrlagda dammbottnar, fuktiga skogs- och åkervägar samt i diken.

Kärr- och fuktängsväxt, allm. i hela området. Broddeson (ms) fann den bl. a. i slåtterängar 1929.

Utbredd i hela landskapet, i inlandet speciellt utefter älvarna.

Allmän.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Tennäs &c."

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

315 Agrostis canina L.

This variable species occurs in most of Europe "and W. Siberia. It is replaced eastwards through Siberia to Japan, Kamchatka and Alaska by subsp. trinii (Turcz.) Hult. (syn.: A. canina var. rubra Trautv.); cf. Hultén, Fl. Alaska Neighbor. Terr., p. 98. Subsp. montana (Hartm.) Hartm. (syn.: A. vinealis Schreb.), probably mainly occurring in NW. and C. Europe (cf. Fl. Eur. 5/1980, p. 233), is also considered to be native in eastern N. America (Fernald, Manual 1950, p. 163, and Hultén, Circumpol. I, p. 208). Totally the species is an almost circumpolar plant (Hultén, op. cit., p. 208 and map 197). Two closely related species are also mapped, viz. A. planifolia C. Koch in Caucasus and Armenia and A. anadyrensis Soz. in a small area in E. Siberia. Furthermore, the range of another closely related taxon, unknown to Hultén (l. cit.), is also marked tentatively on the map (Himalaya etc.). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 47.

A. canina ssp. fasciculata

Brunven växer på näringsfattig, fuktig eller våt mark, inte sällan på bar mineraljord, torvjord eller vitmossa. Arten förekommer på stränder av sjöar och vattendrag, i olika typer av kärr (utom i de allra fattigaste och de allra rikaste), i starrängar och åmader (hävdade såväl som ohävdade), i sumpskog och på fuktiga betesmarker. Den växer även vid hällkar i skärgården, på gamla grustagsbottnar och i diken.

Brunven växer på fuktig–blöt, kalkfattig och mager mark och är vanlig i en stor del av landet men mer sparsam i lappmarkerna. På Öland är den funnen i skogskärr och kärrartade fuktängar, al- och björksumpskogar, fuktiga gläntor i barrskogar, stigar genom hässlen och på dammstränder.

Brunven är ganska ovanlig på Öland eftersom lämpliga biotoper med mager och blöt mark är sparsamt förekommande. Som väntat finns en del fynd i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby. Fynden är sparsamma utmed västra kusten söder om Borgholm med en liten ansamling längst i söder i området vid Ottenby, Ås sn. Brunven, som förr inte var urskild från bergven A. vinealis, har tidigare varit förbisedd och någon reell ökning är det troligen inte frågan om även om Sterner (1986) endast redovisar ett fynd.

Brunven har oftast småax med ett tydligt borst liksom förväxlingsarten bergven A. vinealis. Brunven har tydliga, långa ovanjordiska utlöpare som är rotslående. Bergven har i stället enbart underjordiska utlöpare och växer dessutom betydligt torrare.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktig skog, våtmarker på sandunderlag (t.ex. trådstarrskärr, alkärr), fuktiga beten. Ofta i vitmossa (Högström 1999c); en gång i ett sandigt grustag. Minst sju av fynden har gjorts på Avanäset, Fårö. Här finns arten säkerligen i fler km²-rutor.

Brunven växer på fuktig till våt, näringsfattig mark i öppna kärr, skogskärr, sumpskog, fuktiga betesmarker, fuktängar och i hällmarkshed samt utmed vattendrag och på sjöstränder.

Brunven bildar utlöpare och växer i kärr, både fattigkärr och rikkärr. Den är en karaktärsväxt i trådstarrmyrarnas fastmattor, men finns dessutom i magra fuktängar ofta tillsammans med madrör, i sumpbarrskog och i hällkarsmyrar på berg. Genom sin förkärlek för öppna fuktmarker är den slåtter- och betesgynnad.

För säker artbestämning av brunven måste även blomman dissekeras fram. I fältarbetet har detta oftast varit omöjligt. Karaktärer som borstet i blomman och det relativt långa snärpet på översta bladet har då varit avgörande, tillsammans med tuvorna med mycket smala (hoprullade) blad på utlöpare ovan jord. Dessa ses dock tydligt bara när den växer på relativt glesbevuxen mark. Oftast står vippan utspärrad även efter blomningen, men ibland slår den ihop sig, som på krypven.

Brunven gynnas av markstörning. Det kan vara körskada i fuktig till våt skogsmark, där man kan se frodig nyetablering av brunven, kärrgröe, källarv, skogsstjärnblomma, amerikansk dunört och bergdunört. I rotvältegropar etablerar sig alla surdrågens och sumpskogens arter som till exempel hultbräken, brunven, bäckbräsma, humleblomster, dvärghäxört och bergdunört. Tillsammans med dessa visar sig arter som annars bara finns i fröbanken, som tåg- och fryle-arter.

På ett bäckdelta i Hansesjön i Delsbo med stora sandbankar upplagda i samband med översvämningar i september 1985 och maj 1986 var tre år senare svartvide, glasbjörk, tätört, kärrsälting, myrtåg, ryltåg, knapptåg, ängsfryle, brunven, gråstarr och stjärnstarr pionjärer. Vid Törnåns mynning i Ängerån fanns på fläckar av uppfrysningsjord ärtstarr, myrtåg, brunven, kärrsälting och knappsäv. På grusstrand vid det före detta flottningsmagasinet V. Sillersjön i Ängerån såg man 1993 fortfarande stora ytor av naket grus, sand och dy. Ängsull, trådstarr, ärtstarr, hirsstarr och brunven var talrikast bland de tidiga kolonisatörerna.

Brunven blommar i linneans tid. Rosetter (tuvor) med helt gröna blad kommer fram när snön smälter.