bredgentiana

Bygdenamn: stålgräs (E. Fries ms 1810c); gallört (Hässleby; Bruce ms 2).
Sen fältgentiana var. campestris (se nedan under Variation) blev först funnen i Torsås Gullabo Karsjö 1895 (A. Andersson enligt Dusén 1896 under namnet Gentianella campestris ssp. germanica). – Det första belägget av tidig fältgentiana var. suecica kommer från Jönköping Huskvarna i äng nedanför branterna 1846 (K. A. Holmgren i LD). Denna ras publicerades först från Småland av Murbeck (1892) under namnet Gentiana campestris ssp. suecica; han kände 14 småländska lokaler (de namngavs ej men några prickades in på karta).
Fältgentianan växer på ogödslad, lågväxt, örtrik gräsmark som hävdas med slåtter eller bete, oftast på moränjord eller på isälvsmaterial. Den förekommer i flera hävdberoende vegetationstyper, särskilt fårsvingelhedar och friska till ganska torra ängar. Arten varierar i hög grad i individantal mellan olika år.
Under 1900-talet har fältgentianan gått starkt tillbaka i hela norra Europa, både vad gäller antalet lokaler och individrikedomen på dessa. Detta har även drabbat Småland, men mång livskraftiga bestånd finns fortfarande kvar. Att rädda åtminstone de värdefullaste är mycket angeläget, också därför att växten väljer miljöer som allmänt sett är viktiga för naturvården och där ofta åtföljs av andra skyddsvärda arter. Lokalerna måste vårdas genom bete eller i vissa fall slåtter. Hävden ska ske med hänsyn tagen till blomningstiden för den varietet man vill slå vakt om, och betestrycket bör vara måttligt. Arten tål inte gödsling.
Skillnaderna utgör troligen anpassningar till den hävd som råder på lokalen: tidig eller sen slåtter, tidigt eller sent betespåsläpp. En analys av de få fall där biotop anges för herbarie- och litteraturuppgifter antyder att den tidiga rasen i större utsträckning är bunden till slåttermark. Tidig fältgentiana hade i 11 fall samlats i äng, endast i 4 fall i betesmark. Sen fältgentiana hade i 2 fall samlats i äng, i 3 fall i betesmark.
Under inventeringen ägnades tyvärr alltför lite uppmärksamhet åt formbildningen inom fältgentiana, och mycket få belägg insamlades. I litteraturen har däremot ofta angivits om en uppgift gäller tidig eller sen fältgentiana, och herbariematerialet bestämdes till varietet då det förtecknades av oss. Detta historiska material visar att tidig fältgentiana var den ojämförligt vanligaste rasen i Småland. Den är känd från 112 tidigare lokaler, givetvis en mycket liten del av alla som har funnits). Sen fältgentiana har endast dokumenterats från 14 tidigare lokaler spridda i norra och östra Småland. – Formernas relativa vanlighet förefaller vara annorlunda idag. Under ängs- och hagmarksinventeringen i Jönköpings län 1987–90 noterade man blomningstiden för påträffade bestånd av fältgentiana, och då klassades bara 10 bestånd som tidigblommande men 32 som senblommande. Man måste dock vara försiktig då man tolkar dessa siffror. Troligen bedömde man bara blomningstiden och inte plantans utseende. Dessutom representerar de undersökta lokalerna bara en liten del av Småland. Men det verkar ändå troligt att en förskjutning av rasernas vanlighet har skett. Det kan förklaras av att hävdformerna har ändrats så mycket. Om den tidiga formen var bunden till slåttermark är det förståeligt att den har reducerats mest: slåttermark har ju försvunnit i ännu mycket större utsträckning än naturbetesmark.
Funnen i 197 rutor; tidigare uppgifter från 264 rutor. Tidigare ganska vanlig och troligen jämnt spridd. Numera ganska sällsynt på höglandet, i Smålands lägre delar sällsynt. – Gammal kulturföljeslagare.
Fältgentianan betecknas som sårbar på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

I arten ingår två underarter som observerats i Västergötland, ängsgentiana subsp. campestris och kustgentiana subsp. baltica, vilka redovisas under respektive underart.

121 kartblad, 152 kvadranter.
Almq. Tämligen allmän i de norra kustsocknarna m.fl. trakter (Heby norr om stambanan); eljest ojämnt spridd, till barrskogsgränsen.
Fältgentiana har blivit en symbol för den försvinnande floran i naturbetesmarker och slåtterängar. I inventeringsrapporterna anges denna miljö för flertalet förekomster, även om den liksom ängsgentiana kan växa på vägkanter, skogsbilvägar och i kraftledningsgator. Fältgentiana förefaller dock vara betydligt mera bunden till den ursprungliga miljön än ängsgentiana.
Lennartsson & Svensson (1996) uppger att 88–92 % av de uppländska förekomsterna försvunnit under de 50 åren från 1945 till 1994. Sedan dess har minskningen av många av de tidigare kända bestånden fortsatt. Försök på Hållnäs Bondskäret visar dock att en lämplig hävd har en mycket positiv effekt på bestånden. Kartan visar tyvärr en falsk bild av utbredningen, eftersom många förekomster försvunnit sedan 1990-talet, både i Norrtäljeområdet och i Hållnäs.

Fältgentianan har troligen kommit in och spritts med äldre jordbruk och ängsskötsel. Den var förr betydligt vanligare. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 beskrivs den som tämligen allmän utan att lokaler preciserats. Ännu fram till mitten av 1900-talet var den allmänt spridd. Johan Wiger (1965) angav den som allmän–tämligen allmän i nordvästra Gästrikland – »Järbo en mängd lokaler i västra delen av socknen, Ockelbo i ett dussin skogsbyar«. Totalt finns omkring 45 gamla namngivna lokaler men växten har återfunnits på högst 10% av dessa. Även efter 1990 har flera förekomster försvunnit eller minskat.
Den vanligaste följeväxten är blodrot (45%) följd av prästkrage, ormrot, piprör, lingon, darrgräs och brunört. De flesta förekomster i landskapet blommar i juli.

Fältgentiana är den art som är allra mest bunden till den gamla lieslagna slåtterängen, hackeller skrabbslått. Dess förekomst idag indikerar välbevarad och ogödslad hackslåttmark. Artens nuvarande tillbakagång speglar också biotopens försvinnande. I äldre tid var fältgentianan regelbunden i ängsvegetation i hela landskapet och Collinder (1909) anger den som tämligen allmän. De nutida förekomsterna återfinns framförallt i skogsbygderna, särskilt i de gamla finnbyarna söder om Ljungan, där också de största bestånden noterats. Där ser man fältgentiana på hackslåttens magra, lågvuxna grässvål med följearter som stagg Nardus stricta, kattfot Antennaria dioica, låsbräken Botrychium lunaria och vårbrodd Anthoxanthum odoratum, ofta med mossor och lavar i bottenskiktet. Den växer ljusöppet, ofta på torra backar, men kan också finnas i friska ängssluttningar som t.ex. Borgsjö Granbodåsen. Arten är något gynnad av rikare mineral och kalk. Den går ut då högörter börjar dominera ängen.
Idag hittar man fältgentiana bara på de bäst bevarade lågvuxna ängsfläckarna kring gårdarna, där ingen gödsling skett. På gårdstunen kan den hålla sig kvar i kanter, men försvinner där gräsklippningen är intensiv – arten missgynnas av klippningen både mekaniskt och av gräsklippets gödselverkan. Fältgentiana kan även hittas i beteshagar, men vanligen har dessa tidigare varit slåttrade. Den missgynnas där åtminstone vid hårdare bete, som fårbete, och den tål inte gödselfläckar. Fältgentiana har några gånger setts vandra in i torra gammellägdor som Torp Gäddtjärnsåsen och Borgsjö Julåsen, men arten uppträder aldrig på nyrörd mark. Den minskar kontinuerligt och flertalet av de sentida fynden har utgjorts av en ”sista rest”. På många av de recenta lokalerna nedan är den sannolikt idag utgången. Fältgentianan är helt kulturbunden och arten kan inte leva kvar utan att insatser görs för att bibehålla ängsvegetationen.