blomsterlupin

Ej tidigare publicerad från Dalsland. 

Tämligen allmän-spridd.

Spridd i hela landskapet.

Först uppgiven av Nilsson (1976).

Blomsterlupin är en vanlig prydnadsväxt som lätt förvildas och naturaliseras. Den fleråriga arten självsprider sig i hög grad och växer främst, och ofta i vidsträckta bestånd, på vägslänter i anslutning till bebyggelse men även i skogstrakter långt från gårdar och hus. Andra vanliga växtplatser är stationsområden och banvallar, grustag med jordhögar samt mer eller mindre övergiven kulturmark i tätorter. Ibland ser man den även längs skogsvägar och i hyggeskanter.

Blomsterlupin härstammar från västra Nordamerika och är i Sverige känd som förvildad sedan 1870.

I Halland har arten under 1980-talet ökat mycket snabbt i utbredning och frekvens. Expansionen beror nog främst på att den blivit populär som prydnadsväxt och att den nu odlas allt oftare.

Foder- och prydnadsväxt från Nordamerika, förvildad i Sverige sedan 1870-talet. Den odlades vid järnvägarna i landet (Sundius 1906), vilket ännu kan ses i form av kvarstående bestånd på banområden.

Sälls–täml. allm. på vägkanter, i sandjordsträdor, grustag, glesa tallskogar, hällomgivningar etc. En ökning av förekomsten har märkts i sydvästra Närke (Nilsson).

Blomsterlupin växte i en fuktäng vid Hulta i Svennevad 1993 och i sanden på badstränder vid Sundet i Skagershult 1989 och vid Aspa i Hammar 1990. Den sågs 1989 på torven i vattenbrynet bland jättegröe m.m. vid Haga i Lillkyrka.

Ofta är bestånden omfattande och ymniga. Mellan Almbro och Hidingsta i Gällersta/Norrbyås fanns den 1992 mest överallt längs 6 km av vägkanterna. Ett bestånd vid Adolfsberg i Ånsta täckte 1 000 m² 1989 (Lindström).

Ny bofast art; odlad som prydnadsväxt och allmänt förvildad.

Numera tämligen allmän-allmän i hela Bergslagen, spridd (-traktvis allmän) i Skogslåglandets kulturområde; glesare- sällsynt på Mälarslätten och i Sydöstra Skogslåglandet. Att spridningen är ofullbordad är uppenbart. Om också olika naturgeografiska förhållanden medverkar till den låga frekvensen i Sydöst kan ännu inte fastslås. Troligen inte: beständig och riklig där den nu rotat sig, t.ex. lokal 17 och 18. Omslaget till förvildning i större skala sker för nuvarande ungefär fr.o.m. linjen Rockhammar-Gunnilbo kyrka - Västerfärnebo. Trolig utbredningstyp: pU.

Blomsterlupin och regnbågslupin Lupinus polyphyllus och L. ×regalis

Status: ofta odlad prydnadsväxt, någon gång även som foderväxt samt insådd för att gröngöra vägskärningar; lätt självsådd och numera fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1870 (flerstädes, Lilja 1870), men odlad sedan 1830-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %, säkert till stor del till följd av fortgående utplantering och avsiktlig insåning.
Kommentar: mycket variabel i bland annat blomfärg; enligt hortonomer är det numera mest regnbågslupin L. ×regalis som odlas och en ansenlig del av uppgifterna borde avse denna men det förefaller mycket svårt att fördela det förvildade materialet på dessa båda taxa (vidi TTy).

Blomsterlupin är en flerårig prydnadsväxt från västra Nordamerika, som under 1900-talets senare hälft har spritt sig explosionsartat på öppna platser med frisk eller torr, grusig jord. Den är nu mycket vanlig på vägkanter och i vägslänter, särskilt vid större vägar. Den kan också påträffas i mängd på ban- och industriområden, i grustag och skärningar samt på avplanad eller utfylld mark.

Arten har funnits i handeln i Sverige åtminstone sedan 1830-talet (Malmgren 1982), och den första uppgiften om förvildning är redan från 1870 (Skåne; Lilja 1870). Uppgifter från olika håll i södra och mellersta Sverige visar dock att artens storskaliga spridning knappast började förrän i mitten av 1950-talet. Troligen beror detta på att arten först i sen tid börjat odlas i större omfattning. För Smålands del är den första uppgiften om vildväxande blomsterlupin från 1964, men redan på 1970-talet bedömdes arten vara ganska vanlig som förvildad i Älmhult Stenbrohult och i trakten av Hultsfred Virserum (se lokaluppgifter).

Kompakta bestånd av lupin kan numera uppträda kilometervis längs våra vägar. De är visserligen mycket tilltalande och väcker berättigad uppmärksamhet då de blommar, men massuppträdandet kommer att bli ett allt allvarligare naturvårdsproblem, eftersom en rad mera ursprungliga växtarter därigenom berövas sitt utrymme.

Blomsterlupin härstammar från västra Nordamerika. Den har odlats som prydnadsväxt främst under senare halvan av 1900-talet. I delar av Sverige har den såtts in i vägkanter men detta förefaller inte ha varit aktuellt på Öland.

Blomsterlupin växer solöppet–halvskuggigt på torr–frisk, gärna grusig mark som är kalk- och näringsfattig. Ölands ofta kalkrika jordar passar blomsterlupin dåligt vilket bidragit till att växten haft svårt att etablera sig på ön. Majoriteten av fynden är gjorda där trädgårdsavfall tippats eller vid avfallsanläggningar. Sällsynt växer blomsterlupin i vägkanter och på några ställen, exempelvis primärlokalen (se ovan), har den hållit sig kvar på kalkfattig, sandig mark och bedöms bofast i landskapet.

Blomsterlupin är främst funnen kring de större tätorterna längs västra sidan av Öland och de flesta fynden är tillfälliga. I vägkanter genom de kalkfattiga och sandiga områdena vid Sörby och Lindby tall, Gärdslösa sn, har växten möjlighet att bilda långlivade bestånd. Därför bör växten här bekämpas aktivt för att förhindra en liknande utveckling som skett i stora delar av övriga Sverige där blomsterlupin övertagit många vägkanter och trängt tillbaka den ursprungliga floran. En brasklapp är att en del av fynden på utbredningskartan i stället kan avse regnbågslupin L. × regalis (se detta taxon).

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Förvildad till vägkanter, grustag och ruderatmark; spridd med utkast till skräp- och jordhögar. Oftast tillfällig, men i något fall beständig på gräsbevuxen, sandig glänta i skog (Skogsholm i Visby).

Blomsterlupin är en ofta odlad prydnadsväxt från Nordamerika, som förvildats och naturaliserats i sen tid. Den växer i sol eller halvskugga på sandigt eller grusigt underlag och bildar ofta vidsträckta bestånd i vägskärningar utmed större vägar, på stationsområden och banvallar, liksom i övergiven kulturmark och grustag samt på industriområden och i skräpmark. Man finner den också kvarstående på gamla tomter och på kanter av mindre vägar, ibland långt från bebyggelse. Arten har ökat mycket starkt sedan mitten på 1900-talet och expansionen tycks fortsätta.

Blomsterlupin sprider sig expansivt med frön, som gror även i tät vegetation. På lite öppnare mark har den setts gro mycket tidigt på våren. Plantorna växer snabbt och kommer snabbt i blomning. När de slås av skjuter de nya skott och kan också blomma om. De behåller sin intensiva grönska när träden och många inhemska arter har skiftat till halmfärgat, gult eller rött men vissnar före vintern. Lupinerna börjar blomma i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid, samtidigt även med hundkäx, som är vanlig i samma miljö, övergödd vägkantsmark. Huvudblomningen är kort, men omblomning är vanlig. Oftast är blommorna blå, men rosa, vita och sådana med allehanda kombinationer av dessa färger finns också talrikt. Denna stora variation tycks bibehållas även i populationer som sedan decennier lever förvildade.

I Hassela, där fältgentiana fortfarande förekommer på många lokaler, är lupinerna bland de största hoten mot gentianan och liknande småvuxna arter. Åtgärder för att bekämpa lupinerna har blivit nödvändiga och vidtagits lokalt på många platser. Som ett kuriosum kan nämnas att blomsterlupin fungerar som värdväxt för nässelsnärja (i Dönje i Bollnäs och Östra Kyrkbyn i Alfta). En annan observation, som kanske inte är ett kuriosum, är att lupiner som lämnas i fred tillsammans med annan frodig gräs- och örtvegetation helt kan försvinna. Möjligen främjar vägkantsslåttern alltså lupinerna snarare än bekämpar dem.