blåsuga

Gammal bofast art.

Sydlig och västlig art med koncentrerad förekomst utmed södra och mellersta delen av kusten och i Ådalen. Få lokaler i nordligare kustlandskap. - 130 (29).

Allmän

1575 Ajuga pyramidalis L.

This species is restricted to Europe. It is adventive in parts of E. Fennoscandia and probably elsewhere, for instance locally in N. Germany. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 371.

Blåsuga är ursprunglig men kulturgynnad. I naturlig vegetation är den funnen på klipphyllor och på gräsytor i obetad hällmarksterräng. Vanligast är den emellertid på frisk till ganska torr, mer eller mindre kulturpåverkad mark med lågvuxen gräs/örtvegetation - glesa lövskogar, hagmarker, öppna naturbetesmarker, parker, naturtomter, gravhögar, skogsvägar och vägkanter. Blåsuga, som ofta växer i mindre grupper, trivs bäst på kvävefattiga jordar och missgynnas av gödsling.

I Skogsbygden och på delar av Närkeslätten förr allm. ängs- och hagväxt. I naturlig vegetation har den setts på kalkberg, i rasbrants ekkratt, i källsluttning, ute i alkärr och i bäckravin. Senare års fynd har ofta gjorts i igenväxta hagar och vid stigar där planterad granskog nu sedan länge står tät över sterila ex. Vid Kattjärn i Kvistbro, nedlagd 1914, sågs växten ännu 1996 (M. Andersson).

Ovanliga växtlokaler är bl.a. banvall, kolbotten, gruvvarp, kalkgranskog, grustag, på utkast i myrgöl. Ett rikt bestånd sågs i Garphyttans samhälle i Tysslinge 1991 där en gräsmatta hyste ett 50-tal ex., plantorna på intill-liggande tomt oräknade.

Först uppgiven av Birger (1908a).

Har från en lång rad delområden uppgetts vara allmän, både på Mälarslätten och i övriga regioner (även i Övre Bergslagen) - är snarare spridd-tämligen allmän på Mälarslätten (i större åkertrakter tämligen sällsynt), tämligen allmän högre upp, huvudsakligen i kulturområden. I Ljusnarsberg fjorton lokaler kända, i Skinnskatteberg nio osv. I stort inga nämnvärda utbredningsluckor. Lokalt finns sådana. Utbredningstyp som eventuell idiokor: Kalk? Som antropokor: U.

Perenn, 1–3 dm hög, hårig ört med mot marken tryckt bladrosett, och en bisarr, tjock, konisk blomställning med tätt packade, korsvis motsatta, violettanlupna stödblad. Rosettbladen är oftast dm-långa, mörkgröna och breda med rund spets Bladkanten är nedlöpande och något bukttandad. Stjälken är fyrkantig och hårig runtom. Blommorna sticker inte utanför stödbladen. De är blåvita, zygomorfa och saknar nästan helt överläpp.
Blåsuga ses oftast i hagmarker och varma slänter. I oceaniskt påverkade delar av Jämtland och södra Lappland är den en sydbergsväxt. När den blommar ser den ut som en liten, lila gran på en rosett av gröna blad.

Förväxlingsrisk. Blommande ex är i praktiken omisskännliga. Kritsuga (Ajuga genevensis) (Skåne, i det närmaste utdöd) har klarblå blommor som i toppen är längre än stödbladen. Revsuga (A. reptans) (sällsynt i Götaland och Svealand) har långa utlöpare, nästan kala rosettblad, och öppnare blomställning med kortare stödblad. Stjälken är endast hårig på 2 sidor.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %, men numera på många lokaler troligen utan förmåga att reproducera sig.
Kommentar: rödblommiga former förekommer ytterst sällsynt.

Blåsuga växer på frisk, något kalk- och näringsfattig mark, som ofta är hävdad. En vanlig växtmiljö är betade, friska gräsmarker. Växten är även noterad från glesare skogar med björk eller ek, där den gärna håller sig längs vägkanter och i skogsbryn. I betade hässlen, slåtterängar och gräsmattor kan blåsuga också påträffas. När gamla skogsbeten i Mittlandet röjs kan den dyka upp. Någon gång är den noterad från ruderatliknande miljöer.

Utbredningen visar att blåsuga har försvunnit från flera av sina gamla lokaler längs västra kusten, från Köping sn i norr till Glömminge i söder. Betet har i detta område nästan upphört och delar av kuststräckan är numera bebyggd vilket kan förklara tillbakagången. De betade björkskogar som Rikard Sterner nämner som en vanlig biotop för arten förekommer knappast på dagens Öland. Däremot håller blåsuga ställningarna på sydvästra Öland, i Mörbylånga och Kastlösa sn, där det fortfarande finns betesmarker som erbjuder lämpliga miljöer för växten. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en viss minskning.

I Sterner (1986) finns en uppgift under Floristiskt tillägg om blåsuga från slåtterängen vid Lilla Horn, Persnäs sn (Nilsson 1982). Lundqvist anger den som ekologiskt föga trovärdig. Men blåsuga växer i en liknande miljö i slåtterängen vid Gråborg så helt omöjlig är nog inte uppgiften. Någon blåsuga från lokalen vid Lilla Horn har inte noterats under inventeringen. Delfrukterna har ett oljerikt bihang, elaiosom, något som uppskattas främst av myror. När växten vissnar böjs hela plantan ner mot marken och frukterna blir möjliga att hittas av förbipasserande myror. De bär runt på frukterna och bidrar på detta sätt till att sprida blåsugan åtminstone några meter. Blåsuga kan ibland ha vita blommor och gröna stödblad. Detta är noterat vid ett tillfälle.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ljusöppen skogsmark eller hagmark, företrädesvis på sand, oftast i frisk till fuktig miljö, i gläntor och bryn. Även på hyggen, i planteringsgropar, brännfläckar eller annan störd mark, liksom i grustag under igenväxning. Betesgynnad.

Ljusblå-, rosa- och vitblommiga plantor förekommer ibland (Fries 1932). Alla dessa färgformer fanns i ett grustag vid Svajde i Follingbo under 1990-talet, liksom plantor med rosa blommor i Västerhejde (Larsson 1994).

Tämligen allmän omkring Visby, ”omkring Visby, talrik” redan enligt Säve (1837), strödda förekomster på centrala Gotland, annars sällsynt; saknas på norra Gotland. Ungefär samma frekvens och utbredningsmönster i dag som hos Johansson (1897).

Blåsuga växer öppet eller i halvskugga på torr till frisk, gräsbevuxen mark i naturbeten, hällmarker och torrbackar, liksom i skogsbryn och gläntor i löv- och blandskogar. När skogen sluter sig på gammal betesmark står blåsugan ofta kvar länge men blommar inte. Man ser den också på naturtomter och vägkanter. Ofta följs den av arter som vitsippa, knippfryle och gökärt. Arten förefaller ha ökat sedan förra inventeringen, kanske beroende på att den tål måttlig ohävd.

En planta av blåsuga som sätts i en mager, ”naturlig” gräsmatta växer långsamt i storlek och blir mångårig, med många korta sidoskott. Den kan blomma efter två år. Efter sju år kan den ha givit upphov till många fröplantor som blommar, och många på tillväxt, alla inom några meters avstånd och de flesta nära moderplantan. En fröplanta behöver mer än ett år för att komma till blomning. Sernander (1901) observerade myror som bar på frön av blåsuga. Den blommar i skogsstjärnans tid. Rosetterna övervintrar i allmänhet helt gröna. En vinter med omväxlande tö och frost som 2007–2008 kan dock bladen skadas svårt. De övervintrade bladen ersätts av nya under sommaren.