blåmunkar

Torr- och friskängsväxt i sand eller grus och på hällar och berghyllor m.m. I Svennevad fann Kjellmert (1947, S) 4 lokaler 1940–1951, varav ett par fanns kvar 1991 med många 100 ex. i vägslänten mitt emot Kulltorpsvägen samt i hagar vid Södra Sättran (Holmer, OREB). Vid Lanna i Hidinge har den inte setts sedan Hellboms (1871b) tid.

Gammal bofast art.

1762 Jasione montana L.

This species occurs as a native plant in most of Europe (except N) and adjacent parts of Africa and Asia Minor. The distribution in Russia is somewhat unclear. At least the three northernmost occurrences in Fennoscandia are adventive. The species has been introduced into eastern and western N. America and New Zealand.

Blåmunkar är en kulturgynnad men ursprunglig växt. Den tvååriga arten bildar glesa bestånd på torra, ljusöppna och näringsfattiga sand- och grusmarker - stabiliserade dyner, klipp- och havsstrandhedar, bergbranter, naturbetesmarker, trädesåkrar, vägrenar, slänter och grustag.

Myrin 1832.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: vitblommiga former är mycket sällsynta.

Blåmunkar växer på torr, sandig och kalkfattig mark i sandgräshedar, åkrar, trädor, glesa tallskogar och på sandstränder. Den är även funnen i vägkanter, på klapperstensvallar samt i gamla grus- och sandtag. Lokalerna kan vara betade, slåttade eller ohävdade.

Många fynd ligger längs de gamla strandvallar som löper utmed västra och östra sidan av ön samt de större sandfälten vid Rälla och Köping tall; de sistnämnda skapade under senaste istiden. Även på sandiga områden längst uppe i norr, Böda och Högby sn, återfinns blåmunkar. Mönstret känns igen från kartan i Sterner (1938) men i dagsläget är det glesare med fynd längst i söder. En del växtplatser hotas på sikt av igenväxning när sandiga åkrar och trädor överges. Speciellt allvarligt är det om marken tillförs näringsämnen vilket gynnar snabbväxande arter och ger ett mer slutet växttäcke, något som missgynnar blåmunkar. Den ökade näringsbelastningen av landskapet har gjort att de glesa tallskogar där blåmunkar sågs förr numera är alltför igenväxta med gräs, ris och buskar för att vara optimala för arten. Några lokaler har också exploaterats för bostadsbyggande. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen statistiska skillnad i utbredningen (Frescalo och Telfer); vår bedömning är att en viss minskning skett.

Sällsynt kan blåmunkar ha gulvita blommor. Det är rapporterat vid ett tillfälle under inventeringen: Högsrum: Rälla Tall, ohävdad ljunghed på sand, gulvita blommor 629317 154544 UBA & TGn 2008.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö på sand: ofta på sand över kalkhäll men även på sandmark, sandhed, sanddyner, sandiga torrbackar samt någon gång på sandiga myrtuvor. Plantor med vita blommor förekommer ibland: Grötlingbo (Fries 1932), Vamlingbo, Burs och Fårö (Larsson 1994).

Johansson (1897) angav ”H. o. d. på sandområdena”, ungefär motsvarande tämligen allmän i denna miljö. Detta stämmer ännu rätt bra vad gäller sandområdena, men sedd över hela Gotland är frekvensen klart lägre, och blåmunkar är sällsynta i stora delar av Gotland.

Blåmunkar växer exponerat på torr, sandig och grusig mark på torrbackar och sandfält, i hällmarker, på klipphyllor och i bergskärningar samt på grusiga slänter utefter vägar och järnvägar, ofta tillsammans med bergsyra och gulmåra.