blålupin

Från Halland finns endast uppgifter om två tillfälliga förekomster. Den ettåriga arten härstammar från södra Europa. I Sverige har den saluförts som gröngödslings- och i någon mån även som foderväxt (Lyhagen 1991).

Sydeuropeisk foderväxt, förvildad i Sverige från 1920-talet. Frö salufördes 1894–1942 i Sverige (Lyhagen 1991).

Tidigare odlad som gröngödslings- och foderväxt och tillfälligt förvildad. Aktuella fynd i samband med utsåning av vägbanker.

Status: sällan odlad foder-, gröngödslings- och prydnadsväxt, någon gång tillfälligt utkommen. Först uppgiven 1902 från V. Vram (JErik i LD).
Kommentar: B, granskare KAO.

Smallupin
Blålupin kommer från Medelhavsområdet och södra Europa; i Sverige har den tidvis använts för gröngödsling och till foder (Lyhagen 1991). Den odlades 1915 experimentellt vid Grimslövs lantbruksskola i Alvesta Skatelöv (J. Strandmark i Strandmk, jämför Stig Johnsson 1993). Primärfyndet i trakten av Västervik Västervik går troligen tillbaka på någon liknande odling. Uppgiften från en havreåker i Ljungby Berga representerar däremot nog import med spannmål; även i Finland togs arten på 1930-talet i havreåkrar och bedöms vara inkommen med foderspannmål från södra Europa (Suominen 1979).

År 1990 sågs arten på ett tiotal ställen längs drygt två mil av väg 23 SV om Växjö, alla utom ett på vägens sydöstra sida (Johnsson 1991, Widgren 1992), och på väg 25 på en plats i Växjö Östra Torsås. Där lupinen växte var vägen relativt beskuggad och grästäcket var glest. Samtliga blommande plantor hade rosa blommor, inte blå som är artens normala färg. 1991 eller senare har arten inte funnits där. Orsaken till växtens uppträdande är en olöst gåta. Vägsträckorna var inte nyligen ombyggda och inget frö hade såtts av vägverket sedan anläggningen på 1960-talet.

Blålupin härstammar från södra Europa. Den är ettårig och odlas ibland som gröngödslingsväxt. Det finns ett par tidiga fynd av växten från början av 1900-talet men det framgår inte om den är odlad på platsen. Blålupin såldes i Sverige från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget främst för gröngödsling av sandiga marker (Lyhagen 1991). Eftersom den innehåller alkaloider som lupanin och angustifolin har den ansetts olämplig som föda för människor eller kreatur. Numera finns odlingssorter, så kallade "sötlupiner", med låga halter av alkaloider vilket gjort att växten ånyo blivit aktuell till försäljning. Blålupin är funnen vid ett tillfälle under inventeringen, i en åkerkant som kvarstående efter odling.

Tillfälligt utkommen och kvarstående.

Förr odlad som vallväxt och gröngödsling. 

Blålupinen är en ettårig vallväxt som knappast förvildas i Sörmland.

Medelhavsområdet. I Sverige odlad som vallväxt och ibland förvildad.