
blåklint
Centaurea cyanus
blåklint är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

blåklint är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- blåklint










Inga nycklar finns för detta taxon.
Flora över Dal
Allmän-tämligen allmän.
Atlas of North European vascular plants
1870 Centaurea cyanus L.
This species is considered to originate from SE. Europe. From there it has spread with agriculture as a weed to several parts of the world, for instance S. Africa, C., S. and E. Asia, N. and S. America, Australia and New Zealand. The species has today a discontinuous circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 220 and map 211).
Hallands Flora
Blåklint är ett gammalt, ettårigt åkerogräs i höstsådda grödor på framför allt lätta jordar. Numera ser man den främst i åkerkanter samt i anslutning till vägar, järnvägar och på nyplanerade områden med påförd jord. Den odlas också som prydnadsväxt och tillfälligt förvildade kulturformer är ganska vanliga på avfallstippar, utkastplatser och ibland även i trädgårdsnära åkerkanter.
Blåklint är känslig för kemiska ogräsmedel och har minskat kraftigt under senare hälften av 1900-talet. Fortfarande finns emellertid en livsduglig fröreserv i många jordar och då och då blommar blåklinten som i forna dagar, så t ex i ett rapsfält i Gullbranna söder om Halmstad 1988 och på en övergiven åker i Varberg 1990. Fröreserven är dock inte evig och vill vi ha kvar blåklinten i den halländska floran måste den få hjälp genom att vi skapar besprutningsfria områden.
Närkes flora
Åkerogräs, läke- och prydnadsväxt, känd från Sveriges stäpptundra för mer än 10 000 år sedan (Fries 1965) och från Mosjöbotten i Kumla för åtminstone 5 000 år sedan (Florin 1961). Efter att ha försvunnit genom naturlandskapets igenväxning kom den i Sverige ”in på nytt under vikingatiden, främst med rågodlingen” (Svensson & Wigren 1985b) som ett åkerogräs.
Utom i åkrar ses den nu i trädgårdsland, grustäkter m.m. och uppträder ofta massvis tillfälligt i nya trädor på sandjord. Blåklint betraktades som ett svårt ogräs i sädesfälten i länet (Zetterlund 1890). I ärtåkrarna mellan Årla och Konsta i Sköllersta överväldigades Broddeson 1929 av 10 000-tals ex. av blåklint.
Om förekomsten i Närke noterade Schiöler (1947) att den fanns ”ännu för en mansålder sen ymnig, nu försvinnande”. Den betecknades allm. i Svennevad ännu av Kjellmert (1947) och i Hallsberg av Dalhielm (1985). I Glanshammar och Lillkyrka var den ”på stark tillbakagång” och hade i Viby ”m.l.m. förvunnit de sista 20 åren” (Nilsson 1986, 1996b).
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Ångermanlands flora
Förr troligen spridd i hela landskapet, sedan 1940-talet blott sedd två gånger som åkerogräs, eljest numera endast tillfälligt kulturspridd. - 28 (21).
Härjedalens kärlväxtflora
Arten uppgavs först av Dusén (1880) med Enander som uppgiftslämnare. Birger (1908a) meddelar ytterligare fyra fynd i Lillhärdal och Älvros, varifrån arten nu säkerligen är utgången. Den växte vanligen i rågåkrar. I brev till Birger meddelar Behm 1909 fynd av blåklint i Vemdalen kyrkbyn, och i Sandviken.
Västmanlands Flora
F.n. allmän men sporadisk och ofta fåtalig på Ö. Mälarslätten; tämligen allmän-spridd för övrigt upp i Övre Bergslagen, där den nu torde vara sällsynt-nästan helt försvunnen. Förr överallt allmän utom i NV. Som den av ALMQUIST (1949) betecknades allmän-tämligen allmän i hela S. Dalarna, torde utglesningen i Övre Bergslagen mer ha berott på ofullständig spridning m.m. än bristande klimathärdighet. Utbredningstyp: S1 (pU).
Floran i Skåne.
Status: gammal och bofast. Därtill ibland odlad som prydnadsväxt och förvildad.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %.
Kommentar: former med starkt varierande blomfärg odlas sedan länge (jfr Lilja 1870) och har under inventeringen noterats förvildade på ett tiotal lokaler, men i den spontana populationen förekommer knappast annat än blåblommiga former.
Smålands flora
Funnen i 650 rutor; tidigare uppgifter från 263 rutor. Ganska vanlig i nordöstra hälften av Småland (vanlig längst i nordost, mellan Vättern och Tranås samt i Kalmar läns kusttrakter), ganska sällsynt till sällsynt i sydvästra hälften. – Gammal kulturföljeslagare.
Blåklinten har minskat under 1900-talet beroende på förändringarna i jordbruket, men dess utbredningsområde har inte krympt: redan Scheutz (1864) angav att den var ´mera tillfällig och sälls.´ i väster.
Ölands flora
Blåklint anses ursprunglig i sydöstra Europa och har med jordbruket spridit sig som ogräs över en stor del av världen. Den växer i höstsådda, gärna sandiga åkrar eller ibland på trädor. Idag är den lika ofta funnen i ruderatmiljöer exempelvis jordhögar, avfallsanläggningar, komposter eller industrimark. Dessa förekomster härstammar i de flesta fall från trädgårdsodling och blommorna kan, förutom den vanliga blåa färgen, vara såväl rosa som vita. Blåklint ses i vägkanter och annan störd mark som hjulspår över hygge eller nygjorda cykelvägar. Sällsynt är den funnen på en sandig badplats och torr strandäng.
Blåklint är traktvis fortfarande vanlig på Öland, främst i de östra socknarna från Löt och söderut till Sandby. Även de västra socknarna, Algutsrum och söderut till S. Möckleby, hyser en del förekomster. Liksom andra växter som föredrar sandiga jordar är den sällsynt på sydöstligaste Öland och längst i norr blir den påtagligt sparsam. Förr ansågs blåklint som ett av de svåraste åkerogräsen. Men den är känslig för kemisk ogräsbekämpning och har svårt att konkurrera i dagens täta sädesåkrar (Svensson & Wigren 1982 b).
Gammal kulturföljeslagare, numera även kulturflykting, bofast.
Gotlands flora
Kulturföljeslagare.
Åkrar, främst med råg, korn, vete och raps; 44 %, 17 %, 14 % resp. 8 % av lokalerna hos Svensson & Wigren (1985b), som utredde artens historik och förekomst på bl.a. Gotland. Arten förekommer även på ruderatmark, skräp- och soptippar samt i grustag, men de verkligt rika förekomsterna hör hemma på åkrar, som kan färgas helt blå.
Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest.”. Arten har alltså minskat på Gotland sedan 1800-talet, kanske främst beroende på besprutning och utsädesrensning. Eftersom blåklint mest växer i höstgrödor kan den nya odlingstrenden i denna riktning möjligen föra med sig att arten kommer att öka.
Bohusläns Flora
Blåklint är ett gammalt åkerogräs, som främst växer i höstsådda grödor på ganska lätta, torra jordar. Som de flesta åkerogräs missgynnas den starkt av modernt, intensivt åkerbruk, där grödorna är täta och ogräset bekämpas med kemiska medel. Trots detta kan man i ett landskap som Bohuslän, där jordbruket är ganska småskaligt, fortfarande se åkrar som lyser i blått och vitt av blåklint och baldersbrå. Man finner också blåklinten i åkerkanter, gårdsmiljöer och på vägkanter. Numera odlas arten även som prydnadsväxt i flera färgvarianter och förekommer spridd från sådan odling i skräpmarker, på jordhögar, tippar och utfyllnader. Även sådana förekomster finns med bland våra lokaler och på utbredningskartorna, vilket gör att tillbakagången som åkerogräs inte blir tydlig.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Almq. Allmän, åtminstone ut till skärgårdens större öar.
Blåklint är sedan gammalt känd som åkerogräs. Fortfarande växer den i odlade åkrar och trädor, ibland i ganska stor mängd, men många förekomster finns i andra kulturskapade miljöer: på vägkanter, kring gårdar, på järnvägsområden, i diken, nysådda gräsmattor och på skräpmarker.
Blåklint har drabbats hårt av utsädesrensning och besprutning (Svensson & Wigren 1985), men den har inte minskat i lika hög grad som många av de andra åkerogräsen. En del av förekomsterna kommer säkert från odling som prydnadsväxt eller från gräsfröblandningar med inslag av örter, ”ängsfröblandningar”.
Gästriklands flora
Blåklinten har minskat starkt genom ogräsbekämpning och gick tillbaka redan på 1950-talet genom stor känslighet för de tidigt använda herbiciderna, fenoxiättiksyror och dinitrofenoler. Blåklinten odlas också som prydnadsväxt.
Arten hittas även på jordhögar och trädesåkrar och sällsynt längs vägkanter i odlingslandskapet. Många sådana tillfälliga förekomster är spridda från trädgårdar och ängsfröblandningar.
Typiska följearter i åkrar är vanliga åkerogräs som baldersbrå (45%), åkerspärgel, harkål och pilört. Påfallande ofta finns flera andra ovanliga åkerogräs som fårtunga och skatnäva. Blåklinten börjar blomma redan på försommaren och är i yppigaste blom med rosor, linnea och prästkrage.
Hälsinglands flora
Blåklint beskrevs av de gamla botanisterna som allmän, men inga uppgifter finns om i vilken miljö den växte. Som i andra delar av landet var den förmodligen ett åkerogräs. Våra fynd har mest gjorts på jordtippar och ruderatmark, endast få på åkermark. Fröna överlever bara några år i fröbanken (Svensson & Wigren 1985) med en årlig minskning på cirka 80 % (Baralis m.fl. 1988). Sentida fynd kan, förutom i fröbanken, ha sitt ursprung i odling av blåklint som prydnadsväxt. Av kartans äldre fynd är nästan alla i kustlandet från tiden efter 1930, vilket kan tolkas som att arten där tidigare uppfattades som trivial. Utpostlokalerna i väster är i allmänhet noterade före 1920.