blågran

Blågran odlas både som prydnadsträd i parker och trädgårdar, som läträd, till julgranar och som skogsträd. En grön form kallas stickgran. Vi har inga rapporter om spontan föryngring i Halland.

Blågran är ursprunglig i vissa delar av Klippiga bergen.

Enligt SVS finns blågransbestand i följande socknar: Veinge, Torup, Drängsered och Kinnared.

Sällan skogs- men ofta prydnadsodlad i Sverige (Flora Nordica 1). Odlad, bl.a. i Glanshammar, Rinkaby, Sköllersta och Viby (Nilsson 1978, 1986). En förekomst vid Gudmundstorpstippen i Rinkaby 1986, 1994, 1995 (Nilsson 1986, ms) är odlad, men kan komma att anses förvildad.

Planterad främst som prydnadsträd och kvarstående.

Status: särskilt under senare år ganska ofta odlat prydnads- och skogsträd; ofta kvarstående men endast sällan självsådd. Fröföryngring har endast observerats på enstaka lokaler men detta kan bero på att de flesta bestånden ännu är unga. Först uppgiven 1964 från Häglinge (TPer inv.).
Kommentar: B, granskare TTy och KAO. Främst odlas former med starkt blåfärgat barrverk men även grönbarriga former förekommer.

Blågran odlas ofta till prydnad eller som häck men används även som skogsträd. Den härstammar från centrala Nordamerika.

Blågran härstammar från Nordamerika. I Sverige är den odlad som prydnad i trädgårdar och ses ibland i planterade skogsdungar. Blågran är funnen som kvarstående på ödetomt, i skyddsplantage för utsättning av fasaner och som småplantor spridda från närbelägna planteringar. Fynden är glest fördelade över Öland.

Blågran har barr som är fyrkantiga, vasst stickiga, som unga blågröna. Barren är fördelade runt hela kvisten. Kottarna är 5–10 cm långa, fröfjällen något tandade och inte tilltryckta. Den snarlika vitgran P. glauca har barr som inte är vassa, mindre kottar (2–6 cm) med rundade och tilltryckta fröfjäll.

Kulturflykting och kvarstående, tillfällig.

Blågran kommer från västra USA och odlas som prydnadsträd.

Ursprunglig i centrala Nordamerika, ofta odlad som parkträd och som skogsträd.