blåbär

Allmän

1462 Vaccinium myrtillus L.

This Eurasiatic species is also reported from S. Greenland (introduced?). Further, the closely related V. oreophilum Rydb. in western N. America is tentatively mapped. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 330.

Blåbär är en ursprunglig art. Den trivs bäst i halvskugga på frisk mark med sur markreaktion och god genomluftning men klarar förvisso att växa även under andra betingelser. Arten är beståndsbildande i många olika skogstyper, på hedar, i klippterräng, enbusk- och hagmarker, igenväxande naturbetesmarker samt i myrkanter. Ganska ofta ser man hur blåbärsris bildar en bård utmed stengärdesgårdar och runt odlingsrösen.

I granåkrar letar man förgäves efter blåbärsris eftersom det inte överlever kalavverkning, markberedning och granplantering. Inte ens när träden efter 60-80 år är avverkningsmogna har blåbäret återvänt.

Efterhand som granåkrarna tagit över en allt större del av landskapet har goda blåbärsmarker blivit sällsyntare. Även kvävenedfallet påverkar blåbärsriset negativt genom att det gynnar de konkurrerande gräsen.

Läke- och färgväxt, allm. utom bl.a. i jordbrukslandskapet och i frodiga lövlundar. En kraftig ökning av förekomsterna i skog i södra Sverige har uppmärksammats under senare år (Odell & Ståhl 1998).

Lämning av blåbär från Litorinatid för minst 4 000 år sedan har hittats vid Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896).

Gammal bofast art.

Trivialart

Först uppgiven av Hagström (1751): "Herjedals-skogen, emellan Jemtland och Herjedalen, är 4 mil lång, samt något drygare i bredden. Blåbärs-ris fins til grufvelig myckenhet på alla dessa skogar."

Allmän utom på Mälaröarna (på Almö-Lindö i Västerås-Barkarö bara ett stånd enligt WALLDÉN 1955 efter K. Wenström; i Ridöarkipelagen " Ej vanlig i områdets barrskogar" enligt KERS 1978). Utbredningstyp: U.

Upprätt, bladfällande ris med gröna, skarpt kantiga, kala grenar (“plastväxt”), och rätt mjuka, ovala, ljusgröna blad med finsågad kant. I bladvecken enskilda, röda, urnlika blommor. Frukten är ett blåbär (!).

Blåbär täcker stora arealer och finns även i fjällen. Tål ej översvämning och måste vara snötäckt i vinterkalla områden, varför den saknas i älvarnas strandzon och på snöblottor. Efter snöfattiga vintrar kan stora ytor bli rostfärgade av dött blåbärsris.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!
Odon har otandade, omvänt äggrunda blad med grågrön undersida, bruna grenar utan skarpa kanter, och ljusare bär med färglös saft.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: former med helsvarta bär utan vitblå pruina är åtminstone lokalt ganska vanliga.

Blåbär växer i tall- och blandskogar på frisk, något kalkfattig mark. Riset växer även i lövskogar, främst med björk. Däremot är den knappast alls noterad från granskogar eftersom Ölands ofta tätt planterade grandungar är alldeles för mörka för blåbär. Växten föredrar glesare skogar som förr ofta var betade. Riset kan även växa helt solöppet på gamla, betade strandvallar där det påträffats i de fuktiga svackorna mellan höjdryggarna. I Mittlandet hittas blåbär på socklar i rikare sumpskogar med ädellöv, något som redan Rikard Sterner noterade.

Blåbär ganska ovanligt på Öland utanför Böda och Högby sn. Utbredningskartan visar ett liknande mönster som förr. Väster om väg 136 finns blåbär här och där från Högsrum sn i norr till Resmo i söder. Köping och Lindby tall med sina tallskogar på kalkfattig sand är också hemvist för riset. Mognande tallplanteringar på östra sidan börjar hysa bestånd med blåbär. Men i några socknar har blåbär inte återfunnits, sammanfattningsvis mest minus och lite plus. Blåbär återfinns främst i medelålders–äldre skogar som tyvärr börjar bli en bristvara i landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Blåbär kan ibland sakna vaxlagret (pruina), bären blir då blanka och svarta f. epruinosum. Ett annat namn för dem är skomakarbär. Sällsynt saknar bären pigmentering och blir därför nästan vita f. leucocarpa. Det är noterat vid ett tillfälle under inventeringen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk, gärna sandig tallskog, ängs- och blå- bärsgranskog, kantskog till ag- och porsmyrar, på Gotska Sandön i lövmorer. Att blåbär är allmänt spridd med utbredda bestånd i Gotlands skogar framgår av den höga andelen undersökta provrutor. Arten är emellertid inte lika vanlig över hela Gotland. Den saknas helt på Karlsöarna, och av de totalt 167 provrutor som innehöll blåbär fanns bara tre söder om Sproge–Linde–Burs och inga på Fårö, utom på Avanäset. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Allest. på sandområdena; eljes knappt allm.”. Dessa förhållanden gäller också i dag.

Blåbär växer i frisk skogsmark. Mest förknippas arten med granskog, men den förekommer även mycket ofta i tall- och blandskog, triviallöv- och hedekskog. Blåbär växer också på hällmarkshed, svagt hävdade naturbeten, vid stenrösen och gärdesgårdar. På hyggen försvinner växten, utkonkurrerad av andra arter, kanske framför allt kruståtel. Trots att arten är missgynnad av skogsbruk och bete, inte bara av boskap utan också av rådjur, har den synbarligen ökat i landskapet sedan förra inventeringen, förmodligen beroende på den ökade skogsarealen.

Blåbärsfrön sprids med spillning från fåglar och däggdjur till de flesta delar av terrängen. Man finner också ibland små blåbärsplantor där mosstäcket är tunt, som på multnande lågor. De avviker genom sina små blad, klena stammar och genom att de behåller sina blad över vintern. Blåbärsfrön finns också rikligt i fröbanken i skog (Granström 1986). Moget blåbärsris är långlivat, får stammar som i Hälsingland kan bli 8,5 mm grova, ha 15 årsringar och når till knäna. Sjörs (1989) citerar en uppgift från Nannfeldt om en 15 mm grov och 35 år gammal stam. När stammen är 5 år får den en tunn gråbrun bark (Sjörs 1989). Under den har veden grön färg. De karakteristiska unga gröna stammarna med åsar sparkas fram ur djup snö av rådjur och betas. Om de utsätts för stark kyla vid barmark kan de dö, och står då rostbruna under våren, till dess nya stammar med blad skyler dem. Bladen börjar utvecklas redan i blåsippans tid och är fullstora vid blomningen. I höstfärgernas tid blir de i ljus miljö på vissa eller på alla skott starkt röda, och fälls sedan. Inne i skogen bevaras blåbärsbladen gröna, fläckvis mörknande och avfallande. Blåbär blommar mot slutet av vitsippans tid, samtidigt med gran och harsyra. Stark frost under blomningen kan döda många blommor, medan stam och blad bevaras och kan få nya blommor senare samma vår. Under blomningstiden står blåbärsriset ljusgrönt av nybildade blad, medan lingonriset fortfarande är vintrigt mörkgrönt. De första bären mognar i mjölkens tid, men större mängd att skörda finns i ljungens tid.
Blåbär kräver djup jord för sina vittförgrenade jordstammar. Arten tål inte dränkning, är tämligen tolerant för torka men skadas av skarp frost. Trots dessa begränsningar är den allmän. Räddningen är gran och snö. Blåbär klarar skuggan i måttligt tät granskog och får där skydd mot frost. I mycket tät granskog dör arten och endast mossa blir kvar. Även i gles mycket gammal tall- och granskog kan den vara begränsad till mindre fläckar trots att ljusinflödet är stort. På stränder håller den sig ovanför högsta högvattenlinjen. I Skrälldalen i Färila, nedom Risnosen, finns granskog i gropar som översvämmas ett par veckor under vårfloden (Se Natur och vegetation, sid. 252). Granarna och många skogsväxter klarar detta, men inte blåbär. Snötäcket skyddar blåbärsriset mot frostskador. Särskilt på vårvintern är detta skydd viktigt. Tjockt snötäcke pressar riset mot marken men skadar det inte. Riset reser sig snabbt vid snösmältningen och ser ut som förut. Blåbär växer på grund av sin bristande tolerans för torka inte på block vars växttäcke är isolerat från den omgivande skogen. Hård skogsbrand kan döda jordstammarna, som inom ett område på sydsluttningen av Stor-Kölhöjden 2008. Där tar det lång tid innan kolonisationen från frö återställer beståndet. Inom angränsande mindre hårt brända ytor återkom blåbär (och lingon) från ­jordstammar allmänt redan efter något år. Erfarenheter från Muddus (Uggla 1958) ger samma bild. I en bred kraftledningsgata genom skog med blåbär och lingon ersätts dessa ris småningom till stor del av ljung. Mängden blåbärsris påverkas också i stor uträckning av betning. Rådjur, skogshare, sorkar och många insektslarver föder sig på riset eller bladen.
Blåbär är, på platser där arten trivs, en stark konkurrent till andra skogsväxter. Linnea växer gärna på samma mark som blåbär, men är en svagare part i konkurrensen. På block förekommer många arter, som visserligen kan växa på skogsmark eller finns i dess fröbank, men inte kommer till utveckling på grund av konkurrens från blåbär (och lingon).