kärlväxter/tvåhjärtbladiga blomväxter/bokordningen/björkväxter/björkar

björkar

Betula

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Utan avseende lämnas här B. megaloptera och B. oycowiensis (Kindberg 1909) och ”Äkta Nordiska Björken” vid Hässelkulla–Latorp m.fl. lokaler (Hyltén-Cavallius 1835) samt ”kärrbjörken” vars grönska bestämde när vårsådden skulle börja i Lännäs (Melin ms 1930).

Björkens förekomst i Närke genom tiderna tycks ha skiftat. Den var förr allm. i hela landskapet gynnad av röjning och svedjning. Vår tids björkhagar kring gårdar kan ha sin uppkomst långt före medeltid (KLNM 11). Björkbackar nämndes ofta i prästernas rannsakningar under 1660-talet (Ståhle 1969). Samzelius (ms 1758) fann den ”öfwer alt”. Hübner (1736) beskrev Närkes björkskogar så täta att solen knappt kunde skina igenom dem. Örebrotrakten var björkfattig genom mycket ”näfwerköpande” som ”utöder och skämmer de så här kring på 5 til 6 mil när belägna björkskogarne” (Hallman ms 1737, jfr. Sahlin 1737).

Björken var ”ej ymnig” i Kräcklinge (Hedin 1754) och vid Göksholm i Mellösa fanns blott ”något Biörck” (Mörner ms 1762). I Mellösa blev ”björk vanlig först efter Hjälmarsänkningen” (Nerén 1944). Den hade då vid Sickelsjö i Götlunda frösamlats och såtts in på de nyvunna Hjälmarstränderna (Skogvaktaren 1923 s. 319).

Större delen av Närke var täckt av björk (Thompson 1813), vilket väl avser synhållet längs färdvägen mellan Götlunda och Ramundeboda. Från Tiveden berättades att ”Hultamons brist på björkar skall bero på lönliga näverlass om natten till Askersund förr” (Tjörne (1924).

Björkalléer nämns bl.a. från Ekeberg i Lillkyrka (Gezelius 1783) och Gräve kyrka (Sjöbeck 1935b, foto).

En 9 000-årig historia

Björk förekommer ofta i studier över vegetationsutvecklingen i Närke efter istiden. Samstämmiga uppgifter från Tiveden och södra Kilsbergen visar genom subfossilfynd att björkarna fanns för drygt 9 000 år sedan och ingick i de tidigaste postglaciala skogarna, först genom dvärgbjörk sedan efterhand särskilt vårtbjörk (Florin 1961, 1969, Post 1913). Då var björken helt underordnad tallen (Bergström 1960) och det mesta av Närke låg fortfarande under Ancylussjöns yta. Till Närkeslätten vid Kumla/Ekeby hade den utbrett sig för 7 500 år sedan (Florin 1961).

Björkens fortsatta spridning över landskapet avslöjades genom fältstudier i Skagershultsmossen, Lerbäcksmossen, Löppeskärret, Gottersättersmossen, småmyrar i Axberg m.fl. (Kjellmark 1899, L. von Post 1909a, 1925, Sandgren 1920, Sernander 1893, 1898, Sernander & Kjellmark 1896).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

En förvånande uppgift om B. pendulas och B. pubescens' frekvens i Köpingstrakten vid 1800-talets mitt hos POST (1844): "Förekomma ganska sparsamt inom trakten, och äldre träd endast vid Kungsör och Stäholm." Häremot talar en utsaga vid samma tid av DYBECK (1842), "Kungsöhrs lummiga lind- och björklundar" (sedda från Kungs-Barkarö kyrka), men om att brist på uppvuxna träd verkligen traktvis kan ha förelegat vittnar följande upplysning hos FISCHERSTRÖM (1785): "Tillåtelsen af är 1739 at topphugga Björkar, har härtill [ =minskning av Mälartraktens björkbestånd] ganska mycket bidragit. Så länge har Almogen topphuggit sina Björkbuskar, 2 alnar från jorden, at resliga och stadgade Björkar blifvit sällsynte."

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

De trädformiga björkarna är mycket mångformiga och deras systematisering har alltid vållat stort huvudbry. Särskilt gäller detta de former som nu sammanfattas som glasbjörk B. pubescens. Under en stor del av 1800-talet (så t.ex. i Scheutz 1864) fördelade man dessa på två arter, B. glutinosa och B. pubescens. 1925 publicerade J. G. Gunnarsson sin Monografi över Skandinaviens Betulae, där han delar in glasbjörkarna i fyra arter, B. concinna, coriacea, pubescens och tortuosa och urskiljer en underart, B. pubescens ssp. suecica. Gunnarsson kom till slutsatsen att de rena arterna är mycket sällsynta och att de flesta björkarna i naturen är hybrider. I Riksmuseets herbarium finns exempelvis bara ett exemplar från Småland som Gunnarsson godtagit som ren vårtbjörk (han kallade den B. verrucosa) och sex glasbjörkar; av hybriden B. pubescens × verrucosa finns däremot 19 exemplar och av B. concinna × pubescens × verrucosa ca 150. Arterna och hybriderna utrustades dessutom med ett stort antal varieteter och former. Gunnarssons tolkningar ter sig orimliga och har heller inte accepterats av senare botanister; hans bestämningar redovisas inte här. Tyvärr är variationen inom de trädformiga björkarna fortfarande outredd och det är även osäkert hur vanligt det är med hybridisering. Björkmaterialet i våra herbarier har inte reviderats sedan Gunnarssons tid.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.

Under inventeringen har björkarna ofta slentrianmässigt noterats och förekomst av hybrider och former, som tidigare flitigt har samlats, har mycket sällan observerats.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala

Björk, både vårtbjörk och glasbjörk, har haft stor användning i äldre tid. Björkarnas virke, näver, kvistar, löv, rötter och t.o.m. sav och vedaska har haft skilda bruk. Näver har sedan forntiden använts bl.a. för taktäckning p.g.a. sin utmärkta hållbarhet. Dess förmåga att under mycket lång tid motstå förmultnande utnyttjades också vid byggnationer för att t.ex. isolera trävirke från jord. Belägg för detta liksom för dess användning till askar finns dokumenterad redan från 500-talet i Selånger, järnåldersgravarna i Högom.
Näver har fram till förra århundradet haft stor användning i bruksföremål och som sommarskor. ”Då bopigan, såsom vallhjon strövar omkring i skogarna, bär hon på ryggen näverkunten och framför sig slekeväskan av grovt linne ... Kunten, en sorts ränsel, är Haveröbornas visthus, så snart de lämnar hemmet, och är såsom sådant oskiljaktig från deras ryggar. Det må nu bära till kyrka eller kvarn, på jakt eller fiske, kunten måste med.” (Brandell 1856). Samma källa uppger också: ”i vardagslag begagnas näverskor så av män som av kvinnor så länge inte snö och köld hindrar deras begagnande. De flätas av tumsbreda näverremsor”. Från Torp berättas att näverskor användes vid myrslåtter fram till slutet av 1800-talet (W. Andersson).
Av björkkvistar tillverkades kvastar, bromattor och vispar. ”Man satt i en skogsbacke och flöstre av riset om våren” – drog av bark och löv (Njurunda, A. Nordin), bene visprise i Liden. Man tog helst ungskotten – nyranan – om våren (Sättna, V. Söderberg). Slybjörk användes även till band i stargolv, hässjor, länsar m.m., men även som träljer eller traljer – halsband till kreaturen.
Att skära ned och att binda ihop björklöv i kärvar och torka till vinterfoder, främst åt får och getter, var förr ett allmänt bruk i landskapet. Färgning med björklöv förekom. Vitriol användes som betmedel och olika gula färger erhölls (Borgsjö, Njurunda och Tynderö).
Björkens hårda ved var lämpad för bl.a. kälkar, skaklar, selstickor, sparkar, räfskammar och knabbarna, d.v.s. handtagen på lieorvet. Yxskaft gjordes av s.k. björksvepar, d.v.s. trä som växt så att det ”innehöll” yxskaftets form. Även till träskedar, slevar och bakredskap användes björk.
Från Tynderö berättas att björksaven tappades ut om våren och användes till ”majvatten” (G. Wiklander), ett dåtida skönhetsmedel varmed ansiktet tvättades! Saven kunde givetvis även drickas och t.o.m. jäsas till vin. Av björkaskan fick man lut för tvätten. Lövruskor var prydnad vid midsommar.
Skogsbrukets intresse för björken har växlat under olika tider. En tid var den populär för fanértillverkning. Idag går dock det mesta björktimret till pappersmassa. Björkens vedvärde är väl känt och inte minst idag uppskattat.