besksöta

Gammal bofast art.

Endast ett fynd: Sveg: i samhället "tydl. förvildad" (Almquist 1948).

Besksöta är ursprunglig och i någorlunda naturliga miljöer förekommer den i alkärr och näringsrika, fuktiga lövblandskogar, särskilt intill sjöar, vattendrag, källor och små skogskärr. Vid havet växer den på klapperstensstränder samt i snår och vassar på skyddade stränder. Eftersom den är kultur- och kvävegynnad finner man den också vid dammar och märgelhålor, kring kärrpölar i betesmarker, i diken och ibland vid gödselstäder. Som exempel på en ovanlig ståndort kan nämnas en grenklyka 3 m över marken i en stor ask Fraxinus excelsior, där ett kraftigt, blommande ex rotat sig utan kontakt med marken (Rammsjöhall; 6B 3i 42 06).

Näringskrävande giftig läkeväxt, allm. vid Hjälmarens stränder. I Viby har den setts vid 3 av socknens 11 sjöar men saknas i stora delar av södra och västra delen av socknen (Nilsson 1978). Segerström (1932) ansåg att den i Hammar och Lerbäck var sällsyntare än tibast som fanns på 16 lokaler. Sammantaget torde besksöta mestadels vara täml. allm. i Närke utom i näringsfattiga områden.

Växtplatser är stränder, diken, kärr, blockrösen, banvallar etc. Vid Äsplunda i Rinkaby växte den uppe i kronan av en ask (Wittrock 1894). Den sågs i en trädgård vid Västra Nygatan i Örebro (Gellerstedt 1852) och vid en fägård vid Klockarhyttan i Lerbäck på 1870-talet, men dog ut där på 1880-talet (Sernander 1933).

Lämningar av växten har samlats i sjönötstorven vid Vilstaängen i Hackvad (L. von Post 1909a, 1925).

Expanderar sannolikt något i landskapet. - 24 (16).

Myrin 1832.

På Mälarslätten och i nedre Skogslåglandet allmän-tämligen allmän; högre upp tämligen allmän-spridd i lågtrakter t.o.m. Nedre Bergslagen, frånsett längst i V och NV (Grythyttan, Guldsmedshyttan, Skinnskatteberg, Ramsberg N), där den syns vara tämligen sällsynt. I Övre Bergslagen hittills inte påvisad av annan än Hammarström. Sistnämnda region vid gränsen för artens sammanhängande utbredning i Sverige. För dess utglesning här och i NV. Nedre Bergslagen torde temperaturklimatet spela den största rollen. I Bergslagen merendels på mesohemeroba-euhemeroba ståndorter i mer eller mindre nära anslutning till bebyggelse. Utbredningstyp: S2(?).

1624 Solanum dulcamara L.

This polymorphic species is widely distributed in Eurasia and now N. America. The relation between the distribution patterns of S. dulcamara s. str. (var. dulcamara) and var. persicum Kuntze is complicated. In E. Asia two taxa, var. chinense Dunal and S. megacarpum Koidz. are distinguished. The species s. str. has been introduced into N. America. The species s. lat. has nowadays an almost circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 402f. and map 298). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 387.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: en hårig form som kallats S. d. var. marinum har noterats som odlad och förvildad i Landskrona och spontana vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Besksöta anses ursprunglig på blockrika stränder, vid bäckar och i alvarkarst, lokaler där den ibland påträffas än idag. Men vanligare är den i miljöer som fuktängar, kärr, diken, kanaler, dammar och sumpskogar. Ibland växer den i torrare miljöer såsom stenrösen, husruiner, åkerkanter och betade torrängar. Den är även vanlig i olika ruderatmiljöer såsom jordtippar, stenbrott, brännplatser och gamla sandtag. Längs havet finnar man besksöta i vassbälten och vid bäckutflöden där den kan bli rejält storvuxen. I alvarets större vätar blir plantorna småvuxna och det är svårt att tro att det är samma art som man finner klängande till 2–3 meters höjd i en vassbevuxen vik. Arten gynnas efter att röjningar skett i betesmarker och vid gallring av skogar.

Utbredningen visar att besksöta är en vanlig växt som finns på en stor del av Öland. Även på Stora Alvaret finns en hel del fynd. Det är endast i delar av Böda Ekopark som det är glesare med observationer. Möjligen är besksöta idag en vanligare växt på Öland och den är funnen på flera lokaler i samtliga socknar. En ökad kvävetillgång och igenväxning av landskapet har gynnat arten.

Såvitt känt förekommer endast vanlig besksöta var. dulcamara på Öland. Kustbesksöta var. marinum förekommer på steniga stränder vid Kattegatt och möjligen även längs Östersjön. Den är nedliggande och har köttiga blad. Dynbesksöta var. litorale växer i sanddyner men det är oklart om den förekommer i Sverige. De båda sistnämnda varieteterna anges båda från Danmark (Hartvig 2015).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till halvsluten, fuktig till blöt miljö: bäck- och åstränder, kanal- och dikeskanter, fuktstråk, strandklapper, sandtag samt vid skräp- och soptippar. Rätt allmän norr om Lojsta hed, sällsynt söder därom. Den är även ovanligare inom delar av nordöstra Gotland samt på Fårö. Detta stämmer bra med Johansson (1897), som uppgav besksöta som ”Flerst. på n. och mellersta Gotl.”. Johanssons frekvens tyder, jämfört med våra inventeringar, på en viss ökning under 1900-talet.

Besksöta växer fuktigt till blött i näringsrik lövsumpskog, i skogskärr, skogsdiken, fuktdråg, strandsnår och vassar. Allra vanligast är den dock vid havet, där man finner den på torrare platser, mellan stenar och block på stränder samt i skrevor i hällmark och i kanten av hällkar. Ibland uppträder arten även i skräpmark. Denna vår enda inhemska potatisväxt förekommer i vitt skilda biotoper och är också mycket variabel till sin livsform. Den kan uppträda som lågvuxen eller hög och slingrande ört likaväl som den kan vara förvedad och buskformig.

Besksöta förekommer vid havet rikligt på fågelskär, mindre på andra stränder, tydande på att bären sprids av fåglarna, troligen mest måsar. Även myror kan sprida bären. Material från en urgrävd myrstack gav upphov till plantor av många myrspridda arter samt en besk­sötaplanta, i ett område där ingen besk­söta annars växte. Fröet torde ha vilat länge i stacken, ditburet från en i närheten tidigare odlad besksöta. Arten kan växa både på vattenstrand och landstrand och tål långvarig dränkning. Skott som bryts av och sätts i vatten kan utveckla 1 dm långa rötter på 2 veckor. Stammarna förvedas småningom och kan bli upp till 1,5 cm grova. Efter döden ligger de barklösa och vita, med trattformiga hål på de platser där grenar har suttit (Se bild i Natur och vegetation, sid. 116). Hålen leder in till en central kanal med cirka 1,5 mm diameter. Den är något vidare i klena stammar än i grova. Veden växer tydligen i tjocklek mellan den centrala kanalen och barken, både inåt, vilket gör kanalen trängre, och utåt. Besksöta börjar blomma i linneans tid och besöks av humlor, även ute på ett fågelskär 400 meter från närmaste skogbevuxna land. I ljungens tid finns både gröna och röda bär. Fortfarande i lingonens tid kan det finnas rikligt med blomknopp och blommor, samtidigt som allt fler bär har mognat. Inget grönt övervintrar, utom ett tunt lager under barken.