Taxasida

bergven

Agrostis vinealis

Schreb.

bergven är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

bergven är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • bergven
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Agrostis vinealis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Agrostis vinealis Schreb.
Svenskt namn
bergven
icelandic
Týtulíngresi
norwegianBokmal
bergkvein
norwegianNynorsk
bergkvein
Finskt namn
jäykkärölli
finlandSwedish
bergven
Danskt namn
Sand-hvene
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-10
Anders Delin
Tjännåsen, Enånger 2015-07-07
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-22
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-22
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-22
Patrik Engström
Sånga socken, Vargskog 2021-07-08
Patrik Engström
Sånga socken, Vargskog 2021-07-08
Patrik Engström
Sånga socken, Vargskog 2021-07-08
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Gräs på exponerade berg- och hällkrön, i bergbranter, på varphögar etc. Ett 20-tal uppgifter har meddelats, mest utan beläggex. Möjligen är bergven ganska vanlig i Närke, men förbisedd.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Bergven är ett ursprungligt gräs som är särskilt karakteristiskt i klipp- och hällmarksterräng vid havet. Andra vanliga ståndorter är bergbranter, hällmarker, gräshedar, sandfält, torra skärningar och skogsstigar.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sannolikt förbisedd. - 2 (1).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Den första lokalen är Tännäs: Hamrafjällets sydsluttning (1933, Nannfeldt i UPS). Nannfeldt har på etiketten skrivit "Agrostis canina". Men det finns en anonym blyertsanteckning på arket, var. arida [= A. vinealis] och skottsystemet hos åtminstone ett av exemplaren gör denna bestämning försvarbar.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

[10]; utom av mig hittills endast uppmärksammad av Almquist (lokal 6, 7), varigenom frekvensen är otillräckligt känd. Funnen och säkerligen härdig i alla regioner; sannolikt ingenstans mer än spridd (traktvis troligen tämligen sällsynt-sällsynt). Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert på grund av talrika felbestämningar i det äldre materialet.
Kommentar: B, granskare KAO och PLa.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

A. canina ssp. montana

Bergven växer på näringsfattig och torr jord. Arten anträffas på öppna eller skogbevuxna hällmarker, oftast i springor men även på hällkrönen i tunt jordtäcke eller bland kruståtel Deschampsia flexuosa och lavar. I landskapets sandområden kan den även växa på torr, hedartad mark. Där kan man även finna den på grusiga skogsbilvägar, i grustag och på grusplaner.

Bergven är nära släkt med brunven A. canina och urskildes inte förrän under 1900-talet. De äldre uppgifterna är därför få. I sen tid har den diskreta växten ofta förbisetts; den kan lätt tas för rödven A. capillaris, som kan växa på liknande platser, men den är tunnare och spädare än rödven och dess vippa är smalare och mera brunaktig i färgen.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Bergven växer på torr, sandig–grusig och mager mark såsom de betade torrängsryggar med spridda enbuskar som är vanliga på Stora Alvaret. Bergven kan också växa på tunt vittringsgrus i kanten av mindre vätar samt på torra sandgräshedar.

Bergven är glest spridd över Öland med flest fynd på Stora Alvarets centrala delar där mäktiga torrängsryggar förekommer. I de flesta inventeringsrutor finns endast enstaka fynd. Bergven kan förväxlas med rödven A. capillaris som växer i liknande biotoper och kan därför vara något förbisedd. Eftersom bergven inte urskildes som eget taxon i Sterner (1938) går det inte att dra någon säker slutsats om huruvida den ökat eller minskat i frekvens. Bergven gynnas av bete och hotas när det upphör eller om marken påförs näringsämnen. Rimligen har därför arten gått tillbaka, främst på de numera ofta ohävdade småalvaren utanför Stora Alvaret. Även igenväxning av sandgräshedar har varit ogynnsam för bergven.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer, ofta på tunt sandlager: hällmarkstallskog, alvar, torrängar; även strandängar och ängen. Bergven förekommer främst inom öns områden med renare kalkstenar men är också mycket vanlig på Storsudret (från Fide och söderut). Johansson (1897) skriver under A. canina: ”Flerst., dels på sandområdena, dels på hällmark (träskhedar)”, där kommentaren om hällmark säkerligen avser denna art. Frekvensen i dag är högre (flerstädes hos Johansson motsvarar dagens mindre allmän); en viss ökning under 1900-talet kan bero på minskat utmarksbete.

Bergven förekommer i en ganska hög andel av de inventerade provrutorna, i ungefär lika hög grad som storven och krypven, men är påträffad i bara ungefär två tredjedelar av kartbladen. Den har således en mer ”koncentrerad” utbredning på Gotland, där det finns påtagliga utbredningsluckor, främst i fuktigare och lerigare marker.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Bergven växer på torr, mager mark framför allt i hällmarkshed, i klippterräng och på sandhedar. Oftast växer den på tunt jordlager på berghällar och i små skrevor, där de vanligaste följearterna är ljung, kruståtel och bergsyra. Arten förekommer också på torra, sandiga platser i gles tallskog, i grustag och på vägkanter. Den skenbart stora ökningen beror på att bergven, som urskildes från brunven först i början av 1900-talet, inte har uppmärksammats tillräckligt vid föregående inventering.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr, öppen mark i hällmarkstorrängar och klipphedar samt i sandiga betesmarker och längs vägar på tallmoar. Vanlig i den västra delen av landskapet, sällsynt i den östra delen, kanske något förbisedd. 637 lokaler i 341 rutor (41 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Bergven växer främst i skrevor på silikatberg, särskilt i varma örtrika berg, ibland även på kalkberg. Arten växer ofta tillsammans med kruståtel, men undviker tallhällmarkernas surare, lavrika delar. Lokalt kan former med borstlösa småax dominera, t.ex. i Svärta Malmbryggshagen nära Sjösa 2000 (HRY).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland som helhet, men vanligare i den södra och östra delen av landskapet. 255 kartblad, 477 kvadranter.
Almq. Almquist (1929) inkluderar denna art i brunven.
En vanlig ståndort för bergven är småsvackor och skrevor på kustens och öarnas strandklippor. Den förekommer även i torra miljöer i inlandet, såsom torrängar, hällmarker och bergbranter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Bergven är ursprunglig. Den är närstående brunven och har inte urskilts av tidigare generationer botanister. Växten är dock samlad vid Sjötorpet i Valbo 1863 av Robert Hartman.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Skillnaden mellan brunven och bergven ligger i att brunven har långa utlöpare på ytan, medan bergven har korta uppåtböjda utlöpare. Vi har inte träffat på några mellanformer eller växtplatser av mellankaraktär. Widén (1971, sid. 42) har sett bergven växa tillsammans med brunven vid hällkar i sydvästra Finland. Han har inte funnit några hybrider och betraktar arterna som väl åtskilda (”reproductively isolated”).

Bergvensplantor kan överleva en svår torkperiod, så att de på hösten kan vidare­utvecklas, till skillnad från kruståteln på samma lokal, vars tuva dör i sin helhet om torkan har varit tillräckligt svår. En viktig del av artens strategi är även att bilda och lagra så stora mängder av frön, att en nykolonisation uppkommer när regn följer på en extrem torksommar. Bergven blommar i linneans eller mjölkens tid . Om det är mycket torrt kan den blomma med hopslagna vippor. Hälften till en fjärdedel av bladmassan övervintrar grön.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Bergven är funnen några gånger i hällmarkstallskog i det yttre kustbandet. Den växer i fuktsvackor i sådan skog.