bergkorsört

Gammal bofast art.

Bergkorsört är ursprunglig men mycket kulturgynnad. I någorlunda naturlig vegetation finner man den på sandhedar vid havet och i klippterrang. Den ettåriga, konkurrenssvaga och kvävegynnade arten är särskilt vanlig på hyggen, där den inte sällan uppträder i massförekomst de första åren efter avverkningen. I övrigt ser man den ofta på skogsvägar, vägkanter och vägslänter i skogstrakter samt i grustag och på ruderatmark.

Bergkorsort verkar ha ökat under 1900-talet, sannolikt gynnad av nutidens skogsbruk med talrika kalhyggen och skogsbilvägar.

Tämligen allmän-spridd.

1845 Senecio sylvaticus L.

This species, originally restricted to Europe, has been favoured by clearings. It has been introduced into N. and S. America and New Zealand.

Spridd–täml. sälls. på skogsbergs hällkrön, steniga stränder av de stora sjöarna och i källdrag i hela området, men täml. allm. på banvallar, i åkrar, grustag, torvmossar, ledningsgator etc. På barr- och blandskogshyggen uppträder arten ofta i väldiga mängder.

Ej känd som ursprunglig nordligare i landet. - 8 (6).

Tämligen allmän på Ängsö, för övrigt spridd på Mälarslätten i Ridöarkipelagen en lokal (KERS 1978). Spridd-tämligen sällsynt i Skogslåglandet, tämligen sällsynt-sällsynt i Nedre Bergslagen. Någorlunda regelbunden mest i vissa typer av blocksnår- och klippängsvegetation, som mest finns i Söder. Norra Mälarslätten därjämte missgynnad av klimatet. Sydlig, i Norrland huvudsakligen längs kusten. Utbredningstyp: S2. (Karta upprättas ej, då den ofta är sporadisk och tillfällig.)

Knappast tämligen allmän i Ramnäs, som hävdas (utan lokaler) av ERIKSSON (1967a).

Bergkorsört växer på något kalkfattig men ofta kväverik och grusig mark. Den uppges i Sterner (1938) vara ursprunglig i björk- och tallskogar men där är den idag ovanlig. I stället är arten starkt kulturgynnad och dyker upp på hyggen, både i löv- och barrskogar. Ibland räcker det att enbuskar röjs på en alvartorräng. Bergkorsört har noterats efter naturvårdsbränningar av skogar och ljunghedar. Arten är snabbt på plats när grävningar skett för bevattningsdammar, cykelbanor eller diken. Ibland är den funnen i betade torrängar, längs skogsvägar, i åkerkanter, på tångvallar samt grusiga–sandiga havsstränder.

Bergkorsört är liksom förr vanlig nära kusten i de västra socknarna Högsrum och söderut till Kastlösa. Även längst uppe i norr, Böda, Högby och Källa sn, är den frekvent. I Mittlandet gynnas den av dagens hyggen som är inriktade på att få bort granar ur lövskogen. Även röjningar på Stora Alvaret som vid Gösslunda, Hulterstad sn, gör att bergkorsört dyker upp. Förutom de skogliga åtgärderna har arten gynnats av en ökad näringstillgång i landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Öppen, torr till frisk, sandig, ofta kulturpåverkad miljö: hyggen, brännplatser och brandfält, sandmark; även skräp- och soptippar, bar sand på ruderatmark; någon gång på sanddyner. Troligen ursprunglig, men möjligen även inkommen med t.ex. sjöfart, då en kollekt är samlad vid Gamlehamn i Visby 1850 (Reuterman i GB). Arten dök upp i stora mängder på brandfälten på Torsburgen i Kräklingbo 1994, två år efter branden 1992 (Bohus Jensen 1995). Äldre fynd har gjorts på 24 växtplatser, och arten angavs av Johansson (1897) som ”Blott på sandområdena. Sälls.”. Bergkorsört ökade alltså under 1900-talet, möjligen beroende på ett intensivare skogsbruk.

Bergkorsört växer i öppen skogsmark, på hyggen, längs skogsbilvägar, på klippor, i bergbranter och hällmark samt på vägkanter, grusplaner, industriområden och i all annan slags skräpmark. Arten gynnas av det moderna skogsbruket med stora kalhyggen, och den blommar upp kraftigt tillsammans med kruståtel och hallon, när skogen avverkats. Den tycks ha ökat sedan mitten av 1900-talet framför allt i de inre, barrskogsklädda delarna av landskapet.

Bergkorsört är en ursprunglig skogsväxt i landskapet. Artens historia är något dunkel. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 beskrivs den som sällsynt. Flera lokaler uppges och ytterligare några lokaler efter kusten anges senare av Arnell (1924b). Johan Wiger (1965) som botaniserade i nordväst redovisar inga uppgifter om arten och Enar Lindberg (1979) refererar bara gamla fynd. Numer är bergkorsörten vanlig eller mycket vanlig i hela landskapet och av allt att döma fortfarande något förbisedd. Sannolikt har den expanderat kraftigt med hyggesbruket och koloniserat delar av landskapet där den tidigare saknats eller varit ovanlig.

Vanliga följearter är hallon (35%), mjölkört, kruståtel, piprör, glasbjörk och vårfryle.

Bergkorsört saknas i slutet växttäcke i skog, men kommer upp ur fröbanken när växttäcket bryts av brand, grävning eller körning. Plantorna kan vara mycket talrika och bilda täta bestånd, särskilt efter hård brand (Bild i Natur och vegetation, sid. 192). Anhopningen av samtidigt grodda plantor på platser som är långt ifrån blommande bestånd av arten kan tyda på att de kommit ur en fröbank. Granström (1986) anger också att arten finns i fröbanken i skog. Å andra sidan gör artens rikliga fröspridning och korta generationslängd att även ett fåtal vindspridda frön snabbt skulle kunna ge upphov till stora bestånd. Groning och utveckling av små plantor varierar, troligen mest på grund av vädret. Det kan i lingonens tid finnas mycket individrika mattor av några millimeter stora groddplantor med enbart hjärtblad, som är försvunna vid snösmältningen nästa år. Ett annat år, på annan plats, kan man efter en lång period med åtskilliga minusgrader i november se mängder av olikstora gröna rosetter, grodda vid skilda tillfällen och på väg att övervintra. Mängder av 5 mm stora gröna småplantor har också setts i vitsippans tid och uppfattats som vårgrodda. Arten blommar i mjölkens och ljungens tid. Nya stjälkar kan växa upp med nya blommor i lingonens tid. Man ser ofta plantor som samtidigt har blommor och mogna frön. Vanligen hinner arten bilda plantor och blomma några år innan annan vegetation tar över. Senare generationers frön hamnar till stor del i lägen där de inte gror utan begravs i fröbanken.