bergdunört

Gammal bofast art.

Allmän

Bergdunört är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer enstaka eller i små grupper i rasbranter, ganska glesa lövskogar, lövdungar samt träd- och buskridåer. Dessutom finner man den på kulturpåverkade, mer eller mindre beskuggade ståndorter - hagmarker, väg- och åkerrenar, dikeskanter, banvallar, grustagsslänter samt snår och häckar vid bebyggelse.

Inhemsk på silikat- eller kalkhällar i skogsmark, i bergskrevor, alkärr, drågartade bäckomgivningar, på block i å- och bäckfåror etc. Allm. men ofta fåtalig i de flesta socknar på kulturskapade ståndorter ss. hyggen, diken, vägkanter och sandjordsåkrar m.m. I ädellövlundar kvarlever den länge på vägar och i gläntor.

1359 Epilobium montanum L.

This species occurs in Europe and parts of Asia. Its distribution in Asia is probably incompletely known. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 299.

Tämligen allmän i kustbandet och de större älvdalarna. I det norra och nordöstra inlandet sparsammare och mer bunden till sydväxtberg och raviner vid vattendrag.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "h. o. d." Frågan är dock om Sjöstrand verkligen såg denna i Härjedalen så sällsynta växt eller om han förväxlade den med t ex fjälldunört. I GB, LD, S och UPS finns endast ett belägg Tännäs: Funäsdalsbergets Ö sida (1894, EN i S), återfunnen där 1984 (BD i UPS). Enanders fynd torde vara det äldsta säkra i Härjedalen.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: vitblommiga former förekommer sparsamt.

I relativt ursprunglig miljö påträffas bergdunört på frisk eller fuktig mulljord i lundartad löv- och blandskog, särskilt i steniga sluttningar, i bergbranter och rasmarker samt kring hällar. Man ser den ofta i bryn, på åkerholmar och åkerrenar. Den utvecklas bäst på lätt beskuggade lokaler men ses ändå ofta öppet och torrt på kulturmark, t.ex. på gårdsplaner, i grustag och på skräpmark. Man finner den även i åkerkanter och trädgårdsland.

Bergdunört växer i skogar med ädellöv, tall eller blandskog och ofta dyker den upp på hyggen eller efter röjningar. Den ses även i betesmarker, vägrenar, åkerkanter och längs diken. Ruderatmiljöer som sandtag och jordtippar är vanliga växtplatser. Däremot är den idag mycket ovanlig i de naturliga miljöer som anges i Sterner (1938) såsom karster, strandvallsklapper och längs västra landborgen; endast ett aktuellt fynd föreligger från en klapperstensvall av alunskiffer.

Bergdunört är vanlig på västra delen av Öland, väster om väg 136, från Borgholm och söderut till S. Möckleby sn. Även i de nordliga socknarna Högby, Källa, Persnäs och Föra är den frekvent. Liksom förr är växten ovanlig på östra Öland, speciellt den sydöstra delen. På Stora Alvaret är det glest med fynden, den växer där i träddungar och är även noterad från tokfuktängar. Sammantaget är utbredningen av bergdunört ganska oförändrad jämfört med Sterner (1938) men arten växer numera oftast i skogsmiljöer, något som tidigare inte noterats.

Bergdunört kan, speciellt när den växer torrt, habituellt likna backdunört E. collinum. Den skiljs då lättast på behåringen av fruktkapslarna. Hos bergdunört är behåringen tätast på åsarna, glandelhår finns och de mäter 0,05–0,2 mm. Backdunört har fruktkapslar med en jämn behåring runt om, glandelhår saknas eller är sparsamma och oskaftade (Jonsell & Karlsson 2010).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Företrädesvis på sand- eller grusjordar, gärna i blottad jord, exempelvis i grusig åkermark. Men bergdunört kan även påträffas på lerjord eller kalkberg, liksom i stadsmiljö. Ibland växer arten som ogräs i trädgårdsrabatter, då troligen introducerad via växter från plantskolor.

I dag i stort samma utbredning, men kanske något lägre frekvens, som hundra år tidigare, från Sundre till Fårö. På Gotska Sandön samlad från 1859 (Wö i VI) till 1910 (Fr i VI), men inga nutida fynd föreligger härifrån.

Bergdunört växer på frisk mulljord i löv- och blandskogar, särskilt i bryn och vid bergrötter. Man finner den också i steniga backar och i buskbevuxna gräsmarker liksom i vägkanter, på dikesrenar, utefter stigar och intill häckar samt i skräpmarker. Arten är en av de få inhemska dunörterna som inte minskat på senare tid.

Bergdunört är en ursprunglig men starkt kulturgynnad art. Den angavs som tämligen allmän under 1800-talet och 1900-talets början.

Bergdunörten är påtagligt kulturgynnad och etablerar sig gärna på blottlagd mark. Den är därför väl så vanlig i kulturlandskapet som i skogen. Arten hittas ofta i diken och på gårdsplaner, och den är inte ovanlig som ogräs i trädgårdsland och rabatter. Arten växer ofta i ungefär samma miljöer som de införda arterna amerikansk dunört och vit dunört. Inkomlingarna är nu vanligare och mer individrika på sina växtplatser än sin inhemska släkting.

De vanligaste följeväxterna är hallon (21%), brännässla, revsmörblomma, groblad och tussilago.

Bergdunört är mycket variabel liksom sin nära släkting backdunört. Vi har funnit det svårt att i fält artbestämma varje individ. De tiotals pressade exemplar som i efterhand har granskats har inte heller alltid kunnat tydligt hänföras till ena eller andra arten. Till en del beror detta på att det finns individer eller populationer som växer i bergbranter och där blir små och kanske otypiska. Vissa plantor som insamlats från sådana ställen har inte ens blomma eller frukt. Typisk bergdunört och typisk backdunört behåller sina karaktärer under odling. Bild finns i Natur och vegetation sid. 45.
Den artkaraktär som vi har funnit mest användbar är förekomsten av glandelhår på frukten. På bergdunört är de många, långa och rakt utstående. På backdunört saknas de, eller är korta och nästan dolda av den täta matta av halvcirkelkrökta glandelfria hår som nästan täcker ytan, med sina hårändar krökta ner mot fruktens yta. De krökta glandelfria håren finns rikligt även på bergdunört, men som ”underväxt” under glandelhåren. Det som gör även denna karaktär svår att tillämpa är att det kan finnas mer eller mindre av bägge typerna av hår, och vissa plantor kan förefalla intermediära. Bladformen är inte särskilt användbar som artskiljande karaktär. En möjligen användbar skiljekaraktär kan finnas i formen på de gröna övervintringsskotten. Vid ett tillfälle, i samodling, var dessa låga och breda på backdunört och höga och smala på bergdunört. Denna skillnad behöver dock bekräftas från många lokaler för att vara trovärdig.
Bergdunört övervintrar i form av ett kompakt grönt skott, som utvecklas intill årets överblommade och småningom vissnade skott. Det cirka 2 cm långa och en halv centimeter grova övervintringsskottet är uppbyggt av tjocka och tätt sittande gröna blad. Skottet sträcker sig på våren och växer ut till en ny planta. Arten blommar från ekorrbärets till mjölkens tid.